Olja och uran i Sverige, alunskiffer del 2

Del 2 av 4 i serien Olja och uran i Sverige

Allt mer olja i världens utvinns ur oljeförande skifferlager. I Sverige finns oljeförande alunskiffer i flera landskap. En del av dessa skifferlager innehåller också en hel del uran. Skiffer har tidigare också brutits både för att framställa olja och för att framställa uran. Inget av detta har varit ekonomiska succéer, oljeskiffer för oljeframställning har främst ägt rum under krig och uranbrytningen drevs av en dröm om svenskt energioberoende. På andra håll i världen har dock förekommit och förekommer lönsam brytning av alunskiffer för framställning av olja och/eller uran. I Estland har svenskar sannolikt varit engagerade i detta en gång i tiden.

Utvinning av olja ur skiffer har varit vanligare i Sverige än utvinning av uran. Redan 1873 bildades ett skifferoljebolag i syfte undersöka främst skifferoljetillgångarna i Västergötland och Närke. Ett privat företag gjorde försök att framställa olja på 1890-talet i Gössäter vid Kinnekulles norra ände. 1927 startades en mindre anläggning i Kinne-Kleva, sydöstra delen av Kinnekulle som togs över av Marinförvaltningen och drevs under namnet Flottans oljeskifferverk.

Flottans skifferoljeverk i Kinne-Kleva

Andra världskriget innebar att verket i Kinne-Kleva utvidgades. Som mest var 300 personer anställda och samhället Sandtorp byggdes nära Kinne-Kleva med bostäder åt arbetare och tjänstemän. Under 1942 producerades 20 ton olja per dygn och 2 ton flygbränsle och följande år ökade produktionen med ytterligare 50 procent. Verket i Kinne-Kleva övertogs av Svenska Skifferolje AB år 1944 och lades ner tre år senare. Delar av personalen flyttade till Kvarntorp.

Det var ändå långt ifrån vad som behövdes bara för militärens behov och därför startades ett statligt bolag år 1940, Svenska Skifferolje AB. Bolaget startades efter en statlig utredning om oljeförsörjningen. Produktion från skifferfyndigheterna vi Kvarntorp i Närke startades redan ett år senare. Skifferoljebolaget bröt årligen  3.5 miljoner ton berg. Alunskiffern krossades och transporterades till  olika ugnar beroende på krossets  storlek. Den minsta storleken 0-5  mm, stybben, kunde inte användas  eftersom ugnarna då ”sintrade hop”. Stybb med bevarat energiinnehåll värt miljontals kronor användes för att fylla ut dagbrott eller lades på hög. Årsproduktionen av olja i Kvarntorp var ungefär 100 000 kubikmeter som mest.

Kvarntorp

Kvarntorpsverket i drift.

Anläggningen i Kvarntorp producerade också svavel, ammoniak, stora mängder ånga, elkraft, jordbrukskalk och  murbrukskalk. Den skiffer som berövats större delen av sitt energiinnehåll i ugnen kallades skifferkoks och användes återigen men nu som bränsle för att medverka i uppvärmningen av de ständigt brinnande ugnarna för utvinning av skifferolja. Efter detta återstod bara den så kallade skifferaskan (rödfyr). Askan började läggas på hög, det som så småningom blev Kvarntorpshögen. Tillverkningen av skifferoljan var kraftigt miljöstörande med mycket stora utsläpp av svavel i olika former. Något som orsakade försurning och dålig lukt som spreds vida omkring. När Kvarntorpsanläggningen uppfördes byggdes också ett samhälle för de som skulle arbeta i verket.  Som mest hade verket 1 400 anställda.

Kvarntorp

Kvarntorp 1957. Foto: Örebro Stadsarkiv/Erik Arlebo

Kvarntorp var en anläggning som kommit till i all hast och produktionen var inte lönsam, ungefär tre gånger dyrare än importerad olja. Trots att oljan var mycket billig efter andra världskriget och tillgången god, förutom vid internationella händelser som Suezkrisen 1956, fortsatte dock produktionen av skifferolja i Kvarntorp ända till 1966. En bidragande orsak till detta var att även AB Atomenergi hade etablerat sig i Kvarntorp. År 1953 tillkom ett uranextraheringsverk i Kvarntorp. Alunskiffern i Närke kunde innehålla mellan 100 g/ton till 200 g/ton.

De sista produktionsåret, 1965-1966, ägdes skifferoljeverket i Kvarntorp av privata Yxhults Stenhuggeri AB. Detta företag bröt i huvudsak marmor och kalksten samt tillverkade lättbetong. Alunskiffer användes redan 1868 som bränsle vid tillverkningen av kalk. Yxhult gick i konkurs år 2004.

Billingen invid Skövde har dock en betydligt högre halt uran än alunskiffern i Närke, upp till 300 eller 400 g/ton. Därför startades brytning av skiffer vid Ranstad i Billingen och ett anrikningsverk för urantillverkning anlades  Totalt bröts 425 000 ton alunskiffer i Billingen innan produktionen avbröts av dålig lönsamhet, miljöproblem och det faktum att upparbetad uran fanns att köpa billigt på världsmarknaden. Mer om Ranstad i del 3 av denna artikelserie.

Av skifferoljefabriken i Kinne-Kleva finns idag endast ett fåtal byggnader kvar. På det gamla industriområdet har efteråt bland annat utsäde till spannmål kvicksilverbetats och en annan del nyttjats som kommunal deponi av miljöfarligt avfall. I det gamla dagbrottet ligger sedan 1969 den drygt två kilometer långa motorbanan Kinnekulle Ring.

Trots att anläggningen i Kinne-Kleva var igång under en relativt kort period är såväl mark som yt- och grundvatten i delar av området mycket förorenade med bland annat olika tungmetaller. Ett förslag presenterades 2001 av Statens geologiska undersökningar som åtminstone skulle delvis förhindra ytterligare läckage av föroreningar. Genom att täcka över högarna med rödfyr (avfallsprodukt vid alunskifferbrytning och vid många kalkbrott) med bentonitlera eller motsvarande skulle man förhindra att regnvatten tränger igenom och lakar ut tungmetaller och annat ur den brända skiffern. Bortsett från några träd så står dock högarna ännu så länge nakna. Området ser ut som en en öde brunröd öken. Som ett område på en annan planet och utgör en mycket pedagogisk illustration av miljöproblemen med skifferoljetillverkning.

Det tydligaste tecknet på skifferbrytningen och oljeutvinningen i Kvarntorp är den stora slagghögen där de fasta resterna av oljeskiffret fortfarande brinner i marken. Den fasta återstoden utnyttjades inte som bränsle utan skeppades ut på högen medan den fortfarande var varm, upp till 600 grader. När skifferaskan lades på hög hade den en temperatur på runt 600 °C, och nyligen utförda mätningar har visat temperaturer på upp till 700°C i enstaka partier. Dagbrottet som sådant är idag vattenfyllt och stora delar av orterna Kvarntorp och Hällabrottet är övergivna och totalt förfallna. Något som dokumenterats av Jan Jörnmark.

 Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Series Navigation<< Olja och uran i Sverige, alunskiffer del 1Olja och uran i Sverige – uran del 1 >>
About these ads