Boknytt
Sverige åt svenskarna
Marie Demker
Atlas akademi
Flyktingar ja! mångkultur nja
De som omväxlande kallas högerextremister, högerradikaler, högerpopulister och borgerliga missnöjespolitiker bör hellre kallas nationalkonservativa, menar Göteborgsprofessorn i statsvetenskap Marie Demker. Det sammanfattar rörelsens gamla dubbla budskap av exkluderande nationalism och auktoritär konservatism.
I sin på långvarig forskning baserade ”Sverige åt svenskarna – Motstånd och mobilisering mot invandring och invandrare i Sverige” delar hon föredömligt upp den nationalkonservativa partifamiljen i Europa i tre grupper i avseende på deras historia och politik.
Fascism har rötter tillbaka till reaktionen mot franska revolutionen 1789 – och mot liberalism, demokrati, internationalism, och socialism. Liberal populism är snarare en på 70-talet uppkommen motreaktion mot välfärdssamhällets skatter, och den starka staten med dess regleringar.Rasism, med dess koppling till nazism, är det få nationalkonservativa partier som saluför idag. Rasism är här synen på olika biologiska ”raser” som olika värda.
Denna rasism omfattar i olika undersökningar mellan två och sex procent av svenskarna. Xenofobi eller främlingsfientlighet finns i mellan tio och tolv procent av befolkningen. Många fler i Sverige ger uttryck för ”enbart” invandringsmotstånd, betonar författaren.
Så vill 45 procent, ta emot färre flyktingar (2012). Andra reagerar mot invandring, invandrare, utländska religioner (främst islam), mot utländsk närvaro i Sverige, mot främmande seder. Jag ser resultatet av de SOM-undersökningar som redovisas i boken som uppvisande en beklaglig, kontinuerlig, fortsatt stark trend till invandringsmotstånd. Om än vikande i relation till en allt generösare trend.
Marie Demker framhåller första hand denna positiva trend. Attityderna till flyktingar, invandrare och invandring blir i olika frågekomplex stadigt över åren allt mindre negativa, och allt mer positiva. En glädjande utveckling av ökad acceptans och tolerans, där Sverige ligger i täten i Europa.
Detta är bokens stora huvudbudskap och framhållna röda tråd. Kanske något överoptimistiskt skildrat med tanke på hur långsamt det går, och hur mycket motstånd som ännu finns kvar i de breda folkdjupen – det är min reflektion.
Marie Demker skriver att det förutom den exkluderande, etniska högernationalismen även finns en mer demokratisk progressiv, medborgerlig inkluderande (välfärds)nationalism 1#.
Men nationalism framstår ändå i boken som kopplad till ett besläktat ”idénätkomplex” av rasism, islamfobi, invandringskritik, invandrarhat, flyktingmotstånd, värnande av svenska värderingar och traditioner, främlingsrädsla, antipati mot mångkultur, samt tankar om nationella olikheter (vilka finns 2#).
Det blir lite av ”guilt by association” (”associativ skuldbeläggning”) som lite grand kopplar alla dessa olika fenomen med varandra. Men som boken själv redovisar är opinionen mer mångfacetterad än simpelt för och emot invandrare/invandring/flyktingar. De som motsätter sig fler flyktingar kan till exempel betona att alla som ändå kommer till Sverige ska ha lika rättigheter.
”Uppfattningen att den svenska integrationspolitiken skall inriktas på att göra invandrarna `svenska` är också djupt rotad. 81 procent anser att det är ett bra eller mycket bra förslag (2011)”, skriver Marie Demker. Alltså mer för integration/assimilering än för mångkultur.
Men 27 procent vill bevara invandrarnas kulturer. Alltså anser 8 procent att det går att göra båda sakerna samtidigt…
Andra undersökningar visar att halva befolkningen är för ett mångkulturellt samhälle. Ännu en undersökning visar att nästan 80 procent vill att invandrare och flyktingar ska anpassa sig till svensk kultur – medan drygt 20 procent tycker svensk invandrarpolitik ska hjälpa dem att bevara sin egen kultur.
Motsägelsefulla siffror som jag ser det. Men svaren beror väl på hur frågan ställs. En positiv tolkning är att den stora majoriteten av svenskarna vill att invandrare och flyktingar ska bli svenskar – men att denna svenskhet kan inkludera en viss mängd mångkultur.
I så fall har man ju föredömligt kompromissat sig fram till en slags ”samintegration” och ”samkultur” (mina ord, och mitt ideal). Man kan vara svensk och ändå ha kvar vissa kulturella rötter från det gamla hemlandet.
Rasister, invandrarhatare och flyktingmotståndare vill ju inte ha in utlänningar alls i den svenska befolkningen. Därför kan man ju se integration i svenskhet (ofta en ömsesidig anpassning) ur även en positiv synvinkel.
Svenska folket är berett att ta emot invandrare som anpassar sig till det svenska samhället. Blir en del av familjen så att säga. Man kan alltså vara såväl flyktinggenerös som tvekande till mångkultur samtidigt.
Själv arbetar jag på en stor arbetsplats med många nysvenskar (Sahlgrenska sjukhuset), där jag vid sidan av sysslar med integration (tar emot invandrarpraktikanter sedan elva år). Jag upplever aldrig att det är något gnissel mellan dem och oss gammsvenskar.
Däremot upplever jag irritationen som stor och växande mot de invandrare som anses bryta grovt mot svenska lagar och värderingar (exempelvis skjutningarna i Göteborg, som jag och andra i vården får hantera). Så stor att jag misstänker att flera av mina arbetskamrater röstade på sd i EUropavalet.
Jag är kritisk från vänster mot den statliga och intellektuella mångkulturella politiken. Den sätter splittrande frågor om identitet och kultur före de viktigare ekonomiska arbetarenande frågorna om klass och rättvis fördelning. Så kritik mot multikulturalism som ideologi behöver inte vara reaktionär, den kan tvärtom vara progressiv #3.
Detta tema tar ju också Marie Demker själv upp på ett föredömligt sätt i sin intressanta och faktarika bok. När partierna lämnar den i dubbel mening ”klassiska” (ha!) materiella resursfrågan som höger-vänster-skalan representerar, och tränger ihop sig i mitten för att locka den urbana medelklassen, då kan nationalkonservativa lansera en ny värden-kultur-dimension:
– I ett läge där de politiska frågorna kommer att handla inte om ekonomisk resursfördelning, jämlikhet och välfärd utan om rättigheter, värderingar och beteenden kan nationalkonservativa partier vinna väljare – till exempel arbetarklassväljare – som normalt inte röstar till höger och på konservativa partier.
– Om ingen politisk aktör längre sätter frågor som ekonomisk jämlikhet, tillväxt, framsteg, välstånd och utbildningsmöjligheter för alla på dagordningen blir det ideologiska steget till traditionella värden, familj, nation, ordning, samt hierarki kort. (författarens kursivering).
Som även andra har redovisat så är ju dessutom arbetarklassen oftast radikal i ekonomiska fördelningsfrågor, och konservativ i kulturfrågor. De röstar radikalt om deras rättvisefrågor beaktas, annars kan de ibland rösta i beaktande av moraliska och sociokulturella frågor #4.
Detta är vad som händer i Europa nu, menar Marie Demker. Den av ökande klyftor, ekonomisk kris, avindustrialisering och ofta upplevd politisk övergivenhet drabbade arbetarklassen röstar i ökande grad på nationalkonservativa partier (när vänsterpartierna samlas i den medelklassfjäskande politiska mittfåran, mina ord).
Detta har såväl ekonomiska som kulturella orsaker: ”Förklaringen till detta förhållande är att hotet inte är primärt ekonomiskt utan kulturellt, det är således rädsla eller oro inför det främmande i sig självt som kläs i generella ekonomiska termer.”
Det förvånande nuvarande arbetarstödet för nationalkonservativ ”proto-fascism” (min bedömning av sd), och hur det hänger samman med mellankrigstidens medelklassfascism utreds inte. Kanske handlar det i båda fallen om att bekämpa en upplevd kris med ”folklig ultranationalism syftande till nationernas pånyttfödelse”, som en författare hävdat #5.
Själv menar Marie Demker att den främlingsfientliga populistiska nationalismens återkomst i Sverige och Europa är ett symptom på ett större problem – att demokratin hotas av att ”det politiska samtalet inte längre vårdas”. De nationalkonservativa växer i ett tilltagande ”apolitiskt tillstånd”. Där, som författaren påpekade ovan, klass har ersatts med en slags värde-identitetspolitik i den politiska debatten #6.
Partierna har misslyckats med att involvera medborgarna i politiken, samtidigt som det nya medialandskapet underlättar för extrema åsikter utanför den tröga partipolitiken. Dessutom har EU och globalisering flyttat politisk makt från Sverige, menar författaren.
Kan det vara så, undrar jag, att Nation (kultur/identitet) och Klass är tvåupplevda sätt för vanligt folk (majoriteten) att organisera och aktivera sig – vilket kräver ett kollektivt agerande av de många svaga? #7. Och samtidigt ett djupt folkligt mobiliseringsbehov av en gemensam kollektiv identitet, etnisk & nationell och/eller klassmässig & social?
Så var i alla fall situationen i den bolivianska indian/bonderörelsen CSUTCB där jag arbetade som volontär i flera år. Där andra rörelser betonade socialgrupp eller etnicitet i den folkliga kampen, så var aymara- och quechuaböndernas slagord ”Klass och Nation”.
Kanske eliten/borgarna (minoriteten) vill ha mer ”individuell frihet” för att det gynnar deras, de starkas, makt i samhället – medan olika former av kollektivism försvagar dem? Därför socialt atomiserande och fragmenterande nyliberal antistatlig individualism, privatisering, avreglering & välfärdsnedrustning, som lett till ökade klyftor i samhället? (mina funderingar).
Författaren kritiserar också föreställningen att ”vi är politiska enbart som individer, inte som kollektiv”. Hon ställer den framtidsavgörande frågan om ”vilka de politiska förutsättningarna är som vi själva har skapat för de nationalkonservativa partierna och vilka är de, ofta känslomässigabehov som dessa partier tillfredsställer” (Marie Demkers kursiveringar). Viktiga påpekanden (min synpunkt).
I sammanfattning ser vi enligt författaren två på var sitt håll mobiliserande trender i Sverige: Avvisande och Öppenhet. Vi ser att ”toleransen i Sverige ökar samtidigt som mobiliseringen av främlingsfientlighet ökat.”
Å ena sidan en växande nationalkonservatism bottnande i ett brett kvardröjande invandringsmotstånd – som troligen har såväl ekonomiska som kulturella orsaker. Å andra sidan ett alltmer generöst, välkomnande, tolerant och flyktingvänligt svenskt folk – som ofta vill integrera invandrarna på djupet, in i det svenska samhället.
Hans Norebrink
P.S. I en ny SOM-rapportbok, som Marie Demker har skrivit tillsammans med Linn Sandberg – ”Mittfåra och marginal” – redovisas att nästan 80 procent av svenskarna är oroade över ökad främlingsfientlighet (positivt!). Samtidigt är nästan halva befolkningen oroad över ökad invandring/fler flyktingar (negativt!). I flyktingfrågan säger författarna att det sker ”mer mobilisering i båda ändarna av skalan” – alltså den restriktiva och den generösa.
P.S.S. Forskaren Tobias Hübinette vid Mångkulturellt centrum (själv adopterad från Korea) säger i en intervju i Fria tidningen att ”bara kalla SD-väljare för rasister löser inga problem…SD lyckas slå an en känsla som finns hos en stor del av den vita majoritetsbefolkningen i Sverige…en längtan tillbaka till 1900-talets svenska välfärdsstat med mindre sociala klyftor men också en större homogenitet i befolkningen”.
#1. Se Öyvind Österuds ”Vad är nationalism?”
#2. Se Åke Dauns ”Svensk mentalitet”
#3. Se Göran Adamsons ”Svensk mångfaldspolitik: En kritik från vänster”
#4. Se Stefan Svallfors ”Klassamhällets kollektiva medvetande”
#5. Se Henrik Arnstads ”Älskade fascism – De svartbruna rörelsernas ideologi och historia”.
#6. Se även Kenan Malik i Göteborgs-Posten 25 maj 2014, ”Europas nya politiska karta”. Den frånsprungna vita arbetarklassen tar upp sin egen identitetspolitik i nationalkonservativ form (som i USA, min iakttagelse).
#7. Se Christopher Boehms ”Hierarchy in the Forest – The Evolution of Egalitarian Behavior”. Evolutionärt sett är människan i grunden en social varelse. Inom den egna gruppen kan vi sedan jägartiden mobilisera oss mot de mäktiga som roffar åt sig. Samtidigt som vi kan mobilisera oss mot andra grupper med vilka vi konkurrerar.
Kanske dessa två beteendetendenser i dagens värd motsvaras av klass/socialism respektive nation/fascism? I varje fall är det på tiden att samhällsvetenskapen kompletteras med en evolutionärt materialistisk kunskapsgrund. De så kallade ”två kulturernas” tid är ute. Människan är en samtidigt biologisk och samhällelig
Marie Demker betonar vikten av att ”söka kunskap” för ”samtal om vilket samhälle vi vill leva i.” Jag rekommenderar samhällsforskarna att söka sig till evolutionsvetenskaperna. Det behövs en integration mellan den samhällsvetenskapliga och den naturvetenskapliga utforskningen av människan och hennes samhälle.
Mer: SVD, SR, Dagens arena, Olof Peterson, YA, SMP, Dagen, Jimmy Sand, BT,
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Sverige åt svenskarna, Bokförlaget Atlas, Marie Demker, Invandrare, Rasister, Invandring, Rasism, Böcker, Kultur, Flyktingpolitik, Samhälle, Politik
2 svar på “Flyktingar ja! mångkultur nja”
Kommentarer är stängda.