I en debattartikel i ETC skriver journalisten och miljökonsulten Magnus Nilsson bra om skogsbruket som han menar sköts på ett sätt om inte innebär några som helst hänsyn till naturen. Han menar också att det skulle vara lätt att åtgärda genom lagstiftning utan att kostnaderna för företagen eller avverkningsmängderna behöver minskas. Han menar att situationen idag är den att det egentligen helt saknas miljöregler på skogsbruksområdet:
För 20 år sedan gick en enig riksdag vidare och fastslog att skogspolitiken ska bygga på två jämställda mål – strävan efter hög virkesproduktion och behovet av skydd för den biologiska mångfalden ska väga lika.
Beträffande virkesproduktionen har politiken varit en entydig succé – både tillväxt och avverkningar ligger numera på rekordnivåer. Beträffande den biologiska mångfalden är resultaten mindre lysande. I sin årsbok 2012 sammanfattade Skogsstyrelsen, den ansvariga statliga myndigheten: ”När det gäller miljökvalitetsmålet Levande skogar bedöms gapet till att uppnå målet fortfarande vara stort, trots att många bra åtgärder genomförs.”
Skälet till miljöfiaskot är knappast att skogsnäringen och skogsmyndigheterna befolkas av sällsynt giriga och naturvårdsfientliga personer. Förklaringen är helt enkelt att medan skogsägaren har starka ekonomiska skäl att öka virkesproduktionen innebär naturhänsyn i stort sett enbart ökade kostnader.
Den här typen av målkonflikt mellan privata och gemensamma intressen brukar på andra samhällsområden lösas genom lagstiftning, ibland förstärkt med ekonomiska styrmedel.
Nån lagstiftning finns emellertid inte vilket leder till att kortsiktig vinst blir viktigast och ett negligerande av miljövärden i praktiken belönas. Men det skulle var enkelt att lösa problemen hävdar Magnus Nilsson vidare. Detta utan att skada skogsbruket och utan att orsaka stora samhällsekonomiska kostnader:
Om tyngdpunkten läggs på reservat eller bättre hänsyn är likgiltigt från naturvårdssynpunkt. Samhällsekonomiskt är däremot skillnaden dramatisk. Reservat är dyrt och minskar virkesuttaget. Ju mera som kan klaras på de brukade arealerna, desto lägre blir den samhällsekonomiska kostnaden.
För att nå miljömålen krävs därför att dagens nyliberalt inspirerade politik, som faktiskt systematiskt belönar de markägare som struntar i miljömålen, byts mot en annan politik som siktar på att nå miljömålen till så låg samhällsekonomisk kostnad som möjligt – det vill säga framför allt betydligt mera långtgående naturhänsyn i det reguljära skogsbruket. Några förslag:
• Inför obligatoriska krav om att spara ett visst antal grova, äldre träd eller en viss volym virke per ha vid varje avverkning och spara större ridåer längs sjöar, vattendrag och våtmarker. Detta kan göras utan att ändra regeringsformens ersättningsregler.
• Ändra antingen regeringsformen så att Skogsstyrelsens möjligheter att kräva hänsyn stärks eller inför en allmän naturvårdsavgift som skogsägarna slipper betala om de förbinder sig att sköta sin skog till exempel i nivå med certifieringssystemet FSC (som redan omfattar drygt halva skogsmarken).
• Gör skogsnäringen medansvarig för att finansiera skogsskyddet så att näringen får ekonomiska motiv att ändra sin verksamhet i syfte att begränsa reservatsbehovet. En variant skulle kunna vara att införa en avgift på virkesförbrukningen vid större skogsindustrier, sågverk och biobränsleeldade energianläggningar för att delfinansiera inköp av ytterligare reservatsmark till dess att miljömålet i skogen uppnåtts. Ju starkare näringen satsar på bra naturhänsyn och på att bidra till ett relevant och tillräckligt stort nätverk av reservat, desto snabbare kan avgiften avskaffas.
Förslagen som Magnus Nilsson för fram kan inte anses som annat är rimliga. Det är en vettig väg att slå in på för att skapa ett skogsbruk som tar större hänsyn till natur och naturvärden, miljö och miljövärden.
Intressant?
Media: DN,
Läs även andra bloggares åsikter om Magnus Nilsson, Skogsbruk, Naturvårdshänsyn, Miljölagstiftning, Naturreservat, Miljöhänsyn, Natur, Miljö, Samhälle, Politik
