En bok med nyckeltexter utan nyckelpersoner

Rasismen i SverigeNatur & Kultur bad Lawen Mohtadi och Devrim Mavi att agera redaktörer för boken Rasismen i Sverige, där vad de och förlaget anser vara nyckeltexter från de senaste fyra åren samlats – Jonas Hassen Khemiris brev till Beatrice Ask, Ola Larsmos text om hur språket kan bana väg för massmord, Linda Starks text om Reva – men också bett fem personer skriva nytt. Alex Bengtsson, Per Wirtén, Judith Kiros, Isobel Hadley-Kamptz och Amat Levin bidrar alla med olika perspektiv, från idéer om kosmopolitism och en lyrisk-teoretisk essä om ilska till hur förändringsarbete ser ut i praktiken.

Det är säkert intressanta texter i boken. Texter som berör och irriterar, som stärker antirasismen. Sannolikt, och desto värre i så fall, också texter som försvagar antirasism och gynnar rasistiska partier genom felaktigt fokus. Det är intressanta personer som skrivit texterna, med all sannolikhet också mycket bra personer, jag känner ju bara några få och känner till de flesta andra till namnet.

Problemet med boken är dock att det är just det. Texter av kända personer, författare, kändisar, mediemänniskor. Men det skans nästan totalt personer som organsierar antiraistiskt arbete i vardagen. Personer som står där på gatan och ordnar antirasistiska protester, de personer som bär upp alla rörelser mot rasism. Dessa personer skriver också texter, de uttalar sig, blir intervjuade osv. Men.

Kändisar föredrar kändisar, medelklass vänder sig till medelklass, kulturelit till kulturelit. Natur och Kultur, Lawen Mohtadi och Devrim Mavi har alltså producerat en bok för och av medelklassen, för och av kultureliten, för och av kändisar. Något som förstärks av att Natur & Kultur bjuder in till releasefest en torsdagskväll med start klockan nitton till sent. En arbetande människa kan inte gå på en fest sent en torsdagskväll. En releasefest inte för de berörda, utan för de insatta. De självutnämnda insatta.

Intrycket förstärks av att nästan alla som bidrar med texter är från eller arbetar i Stockholmsområdet. Från Västsverige, Sveriges industriella centrum med Sveriges mest vänstervridna storstad, den mycket segregerade arbetarklasstaden Göteborg, finns bara tre så vitt jag vet (kan ju var nån av dem som jag inte känner till som också är från västkuststaden), varav Alex Bengtsson numera arbetar med Stockholm som bas. Från Skåne finns fler (men även där gäller att flera numera bor i Stockholm). Göteborg är också staden som under lång tid haft det mest lyckade antirasistiska arbetet.

Aktivisterna lyser med sin frånvaro i boken, men några finns där, Alex Bengtsson från Expo är en, Mattias Gardell kan kanske också räknas och sannolikt några av dem jag inte känner till genom namnet eller på annat sätt. Brandmännen, vårdarbetarna och de fyra från Kärrtorp självklart. De är basaktivister. Arbetarklass, men inte de som bär upp nån antirasistisk rörelse. Inga nyckelpersoner i det antirasistiska arbetet som exempelvis Alex Bengtsson.

Boken kommer sannolikt att betyda noll och intet för antirasismen i Sverige, noll och inte i kampen mot främlingsfientlighet, rasistiska partier. En bra bok, det är jag övertygad om. En bok som fyller ett visst syfte. En bok som kommer att förstärka medelklassens , till stor del på moralism grundade, antirasism på moralistiska grunder. Men inte vad som behövs för att minska rasistiska partiers inflytande.

Jag har egentligen inget mot att bokan görs och ges ut. Det är bra. Debatt, diskussion, böcker, tyckanden (bra likaväl som dålig) är bra. Kan om det vill säg väl vidga debatten och bidra till mer öppenhet. Vilket är bra i sig, men det räcker inte och hjälper inte när det gäller att bekämpa rasism eller rasistiska partier. Det är definitivt inte tillräckligt om bokens syfte var att undersöka läget och varför saker och ting sker. För då behövs en utflykt utanför medelklassen, utanför kultureliten och det välkända.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Köp boken hos Bokus

Köp boken hos Adlibris 

About these ads