Plundrarstaten Rom

RomarriketBoknytt
Romarriket
Eva Queckfeldt
Historiska media

Plundrarstaten Rom

Romarriket varade runt 1000 år – ungefär 500  år som republik före vår tideräkning, och 500 som kejsardöme efter. Om Roms storhetstid och fall har det skrivits mycket. Mindre så om den romerska republikens födelse och uppgång – temat för denna läsvärda bok.

Det är ingen vacker historia; terror, plundring, skräckvälde, ohyggliga övergrepp, kriminellt, blodigt, våld, inbördeskrig, tortyr, människooffer, barnamord, slaveri, våldtäkt, skatteutsugning, imperialism, korruption, girighet, rå maktkamp, elitvälde, krig, ockupation, söndra och härska, hårdhet, hänsynslöshet, diktatur, avrättningar, utrensningar, blodbad, rivna eller brända städer, massmord i miljonklassen, mutor, korruption, mord, fraktionsstrider, jordstöld, sexslaveri, skuldslaveri, slavjakter, krigarnation, svek, illdåd, slavekonomi, kvinnoförtryck, anlagda bränder, djurhetsningar, gladiatorspel, slakt på män, kvinnor och barn, kaos, klientilism.

Det är beskrivningar tagna från boken. Och det går från dåligt till värre, när Rom växer och lägger under sig hela Medelhavsområdet (södra Europa, norra Afrika, västligaste Asien). Man undrar som läsare varför Rom fått ett så oförtjänst (relativt) gott rykte i västvärlden och EUropa?

Kanske för att den tidiga moderna världen mindre inspirerades av Greklands demokrati, och mer av Roms republik, skriver författaren, Den senare var en övergång från kungavälde till delad överklassmakt (adel/slavägare) – till en demokrati begränsad till eliten. Alltså precis det som var fallet i den tidiga västliga demokratiseringsprocessen, där rösträtten förbehölls de rika.

Eva Queckfeldt drar fram många sådana liknelser och paralleller mellan antikens Rom och vår egen tid – det är ett plus. Å andra sidan får hon ett frågetecken för det myckna krigsskildrandet (även om den historieintresserade allmänheten gillar sånt). Ett minus får hon för den invecklade beskrivningen av alla sociala grupperingar i romarriket – de är svåra att hålla isär.

Överklassen var dock konstant splittrad av maktkamp, framgår det av boken. Militärer mot politiker. Elitister mot ”folkliga”. Rivaliserande maktmän, Aristokrater och ”borgerliga”. Intressfraktioner, Åsiktsgrupperingar. Gamla och nya släkten. Olika representationsförsamlingar. Diktaturer och republikaner. Köpmän, byråkrater, godsägare (av latifundier),

Det vanliga folket var uppdelat i medborgare och icke, bonde och stadsbo, Rombo och alla andra, patricier och plebejer, egendomslösa proletärer, fria och slavar. Kombinerade småbönder och soldater ersattes med tiden av dels yrkessoldater, dels av slavbaserade storgods. Slavarna kan ha uppgått till en tredjedel av befolkningen på den italienska halvön.

Både underkuvade folk och utsugna slavar gjorde otaliga uppror som brutalt krossades av Rom (med bland annat korsfästelse). Spartacus är den mest kände slavledaren. En annan slav som ledde revolter – Eunus – gjorde sig tillfälligt till kung över Sicilien.

Slavarbete och plundring av provinserna byggde Rom. En del av de imperialistiska profiterna tillföll direkt vanligt folk i Rom. De köptes socialt lugna av plundrarpengar från imperiets underkuvade folk och slavar.

Hans Norebrink

# Det senare påminner om 70-talets vänsterextrema tankespår att västs arbetarklass var köpt av imperialistiska extraprofiter från Tredje världen (mutteorin).

# Det republikanska idealet var självägande småbönder, lojala mot staten, som gjorde tillfällig soldattjänst (lite av allmän folkbeväpning, min kommentar). Detta system ersattes dels av yrkessoldater lojala mot sina härförare (av vilka de skulle få jord i pension), dels av rikemansägda storgods (latifundier) drivna av ofri arbetskraft (krigsfångar som slavar).

Bröderna Gracchus arbetade med en korrigerande jordreform för att återge jord åt de fattiga, vilket väckte ett stort klassmotstånd bland de välbärgade. Gracchus inspirerade kommunisten Babeuf under franska revolutionen, och på 1800-talet Marx. Slavhjälten Spartacus blev en superstjärna i den realsocialistiska världen på 1900-talet.

# Arrangerade äktenskap oavsett de i inblandades preferenser, skuldbeläggning av våldtagna kvinnor, hederstänkande, idealet att kvinnan skulle hålla sig inom hemmets fyra väggar – detta präglade Rom och alltså den tidens södra Europa. Det visar att reaktionära kvinnoförtryckande åsikter inte är knutna till något speciellt kulturområde.

# Historien domineras av starka (ofta krigiska) män. De dominerar därmed de historiska källor som finns att tillgå för nutida författare. Eva Queckfeldt beklagar att så lite finns skrivet om vanligt folk, fattiga, slavar, kvinnor, barn, bönder, arbetare (hbtq-personer, min kommentar). Undantaget från detta är överklasskvinnor.

# En iakttagelse (av mig) är att de fattiga i huvudstäder genom historien ofta haft stort inflytande i klasskampen underifrån. De finns nära de makthavande och deras symboler och försvarsinstitutioner, de är många, de kan kommunicera lätt med varandra, de kan gömma sig i storstadens anonymitet, och de kan agera snabbt och kollektivt. Se Aten, Rom, Paris, London.

# En personlig evolutionär kommentar: Man kan se att krigen (här exemplet Rom), förutom andra orsaker, även verkar ha grundläggande evolutionära drivkrafter (vilket förstås inte innebär att brott mot de mänskliga rättigheterna kan försvaras med att de är ”naturliga”).

1. Hunger efter föda och livsresurser. Krigen är en genväg till bättre produktion och ekonomi genom att plundra andra folk, genom att ta deras jordar och tillgångar.

2. Sexualdrift och reproduktion via de ständiga krigsvåldtäkterna. Kvinnligt sexslaveri och tillgång till fler kvinnor via krigens övergrepp och kvinnorov.

3. Den maktdrift vi fått för att skaffa oss mer mat och sex (en hierarkitendens som dock balanseras av en egalitär tendens att dela lika hellre än att låta en liten maktelit dominera).

Läs mer: BokparetVenanzio, Benitas,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Köp boken hos Bokus

Köp boken hos Adlibris 

About these ads