Intressant om SPT och polisvåld men delvis felaktigt

Mathias Wåg har skrivit en intressant artikel i Feministiskt Perspektiv om SPT, särskild polistaktik, och polisiärt våld som i Limhamn för en vecka sen:

Efter Göteborgskravallerna 2001 påbörjades en omfattande utbildning och omorganisering av polisens insatser mot folkmassor och stora möten, så kallade ”särskilda händelser” som krävde stora koordinerade specialinsatser. Göteborgskommenderingen hade visat på allvarliga brister i polisens struktur. Deras ingripanden hade eskalerat våldsnivån och polisinsatsen varit dåligt tränad och koordinerat, konstaterade den statliga Carlssonkommittéen som utredde polisinsatsen efter toppmötet. Resultatet blev en helt ny polistaktik, Särskild polistaktik (SPT). De senaste tio åren har poliser genomgått träning i SPT-metoden, den mest omfattande nyutbildningen av svensk polis någonsin.

Polistaktiken byggde på att polisen skulle bli mer mobil och rörlig under demonstrationer, för att bättre kunna flyttas runt och sättas in vid behov. Få poliser skulle synas nära demonstrationer eller högriskfotbollsmatcher. Istället för att stå låsta vid polisavspärrningar eller i kedjor med sköldar skulle de använda nya polisfordonen som rörliga avspärrningar. Fordonen kunde lätt flyttas, sättas in och dras undan vid behov. Gripanden skulle göras diskret med civila poliser, istället för synliga insatser som kunde uppfattas som angrepp på demonstrationer och dra igång en eskalerande spiral av motangrepp från demonstranter. Insatserna skulle kombineras med polisdialog med demonstranterna, för att få dem att själva hjälpa till att lugna ner situationerna och reda ut missförstånd. Polismetoden provades ut under de så kallade Salemdemonstrationerna i Stockholm under 00-talet.

Rätt tidigt blev problemen med SPT-modellen tydlig. Civila ingripanden av så kallade Romeopolisenheter fick motsatt effekt. Istället för att ske diskret blev romeoenheterna lättidentifierade polisenheter, som av demonstranterna uppfattades som provokativa. De civilklädda poliserna agerade mycket våldsammare än sina uniformerade kollegor. Ett stående krav från demonstrationsarrangörer på polisen vid manifestationer har därför varit att romeoenheterna ska hållas borta från demonstrationerna, för att inte bråk ska provoceras fram. Det mobila insatskonceptet visade sig också fungera dåligt i deeskalerande syfte. Polisfordon och hästar användes för att skingra folkmassor, genom att köra rakt in i dem. Resultatet blev skadade demonstranter och folkmassor som började springa, vilket fick demonstrationsledningarna att tappa kontrollen och situationen snabbt att eskalera. Den mjukare polistaktiken ledde alltså till hårdare tag, deeskalationsstrategin blev eskalerande.

Problemet är att beskrivningen delvis är fel. Hästar var överhuvudtaget inte tänkta att använda i SPT-konceptet. Men efter att Malmöpolisen klagat i samband med ESF 2008 i Malmö där Göteborgspolisen hindrade Malmöpolisen att använda hästar och dessutom flera gånger hindrade Malmöpolisen att angripa den stora demonstrationen så infördes hästar i SPT-konceptet. I Göteborg används dock inte hästar i offensivt syfte och inte bland demonstranter. Inte heller bygger SPT på rörliga mobila polisiära avstängningar, utan främst på fast staket och avskärmningar ihop med förhandlingar (”dialog”). Matihas Wåg har klart missuppfatta SPT på den punkten. De enda mobila enheterna ska var Romeo-enheterna (Ingripandeenheten) och I Göteborg används dessa i stort sett aldrig. De finns i bakgrunden, vi vet att de är där, men ser dem i stort sett aldrig.

Det är riktigt att poliser från Göteborg och Stockholm också var i Limhamn. Men flera enskilda poliser från göteborgspolisen som var på plats i Limhamn anser att polisinsatsen inte kan försvaras och att den inte på något sätt liknar det sätt på vilket polisen i Göteborg arbetar. Används SPT i Göteborg så var det inte SPT som användes i Malmö.

Artikeln berör också det ökade fokus på otillåten påverkan på politiker och politiska möten som finns inom polisen idag (när det gäller detta håller jag i stort sett med Wåg, men konstaterar att det kanske inte gäller Göteborg) och hur detta tillsammans med SPT leder till våld som det i Limhamn. Jag är inte helt överens med detta, utan menar snarare att Malmöpolisens ovilja att använda sig av SPT är det som skapar problemen i Malmö. Det handlar om ett gammalt strukturellt och grundläggande problem med Malmöpolisen. Motsvarande ovilja och strukturella problem finns också i Stockholm. Exempelvis har det i Malmö under många år inte funnits några egentliga dialogpoliser, inte förrän i år egentligen. Stockholm har också haft problem med sina dialogpoliser som inte alls har den förankring och det stöd från polisledningen som är fallet i Göteborg. Det går inte att förklara det väsensskilda agerandet från polisen i Göteborg i jämförelse med Malmö-polisens agerande utifrån Wågs resonemang. Det betyder att Wågs analys och resonemang inte riktigt håller för verkligheten.

Men det finns också skillnader i inställning och taktik från aktivistmiljöerna i de olika städerna som påverkar vad som händer. Den taktik som används i Malmö skrämmer bort vanligt folk och underlättar för polisen att ta till våld som Ulf Östman skriver i Internationalen:

När nazisternas anländer försöker en grupp blockera ingången mellan kravallstaketen och de för dagen uppsatta containrarna. Där har merparten av det sextiotalet personer som maskerat sig samlats. Bengaler och flera kraftiga smällare kastas in på torget utan att göra annat än att låta högt och få de flesta av oss att rycka till. Polisen svarar med att sätta in ridande polis som klyver folkmassan och tvingar oss bakom kravallstaketen att backa medan ridpiskorna svingas mot våra huvuden. Demonstranter längre bak svarar med upprörda rop: ”De piskar dem!”. När de ridande poliserna genomfört sin räd fortsätter de, mot vägen vid sidan av torget där bland annat kamraterna från Allt åt Alla står. Där ställer de upp och väntar på signal.

[…]

Den linje som företräds av Skåne mot rasism har varit att mobilisera brett utanför de egna leden, samtidigt som man på plats låter olika grupper fritt använda sig av sina egna taktiker. Men fungerar verkligen mångfald i taktiker i den här typen av situationer? Att en grupp bygger upp en stämning med luvor och smällare, att en grupp försöker komma igenom polislinjerna, medan andra, ovetande om planerna, står och tittar på som åskådare? Upplägget har testats vid ett flertal tillfällen, ändå misslyckas det gång på gång. På köpet får man en situation som media, men även de som på plats inte har full överblick, lätt kan missta för regelrätta försök att starta kravaller. Polisens svar blir då för många rättfärdigt.

Men, som i fallet med det på förhand dömda försöket att hålla ingångarna till torget, insisterar man trots att man vet att man kommer misslyckas. Här gäller det att leva upp till en radikalitet inför sig själv och sina sympatisörer. I ett sådant skådespel är det mindre viktigt vem som vinner – vinsten ligger i själva framförandet, inte i hur scenen slutar.

När två tusen personer dagen efter övergreppen i Malmö demonstrerar mot nazisterna i Göteborg går det lugnt till. Städerna, historien och taktiken är inte desamma.

I Göteborg förekommer maskering i stort sett inte alls i de antirasistiska och antifascistiska demonstrationerna. Inriktningen har länge varit icke-våld och massaktion snarare än konfrontation och blockad. Det verkar som om detta varit mycket framgångsrikare än den väg som valts på andra orter. Göteborg har mycket små problem med nazister och nazistiskt våld, dessutom har SD ett mycket svagt politiskt stöd i Göteborg jämfört med andra delar av Sverige. Endast 6-7% i själv staden och lite mer i förortskommunerna (som i huvudsak är medelklasskommuner). Förr hade Göteborg större problem än andra städer i Sverige, men sen 10-15 år är det inte så längre.

Läs mer:
SPT – polistaktik mot folkmassor
Nej det är inte Romeo
Liten polisordbok, SPT och demonstrationer
Civila poliser och ny taktik

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

About these ads

  • Hela det ursprungliga förslaget till SPT finns utlagt på ett fotbollsforum. http://www.sverigescenen.com/imf.html. Det kallas för mobilt koncept, något som syfta på de enskilda poliserna. De ska vara mobila. Mobila ska också ingripandenheterna vara, de så kallade Romeo-enheterna. I övrigt finns ingenting om att konceptet är mobilt i nån annan form. Det där med bilar istället för kravallstaket är inte korrekt. Det viktiga är dessutom att Wågs artikel inte kan förklara skillnaden mellan Göteborg och de andra storstäderna. Det kan däremot min inställning och analys.

    Vi kan också konstatera att vi i Göteborg lyckats stoppa ett rasistmöte i Göteborg. SDU sökte tillstånd på Järntorget och polisen gav dem avslag. På grund av platsens karaktär, den antirasistiska rörelsens inställning och på grund av att vi är beredda att förhandla med polisen i förhand. Förhandla på riktigt. Aktivisters taktik kan alltså ha avgörande betydelse. Sannolikt kommer SDU att ha sitt möte på annan plats, så det är bara en delseger, men det är ändå inte dåligt. Utan bra.

  • Pingback: En annan bild av SPT, polisens våld och utvecklingen | Svensson()