Det finns utlandsägda gruvbolag i Sverige men de saknar betydelse

Tre gruvbolag står för nästan all gruvbrytning i Sverige rent värdemässigt. Det är LKAB, Boliden och Lundin Mining som äger Zinkgruvan. LKAB ägs av staten, Boliden har ingen kontrollerande aktieägare och Lundin Mining ägs av familjen Lundin. Northland Resources har förutsättningar för att bli ett större bolag. Det företaget saknar idag dominerande ägare men styrelsen domineras av personer som också sitter i styrelsen för andra råvarubolag i Norden. Utländska och utlandsägda gruvbolag saknar i stort sett betydelse ur ekonomisk och sysselsättningsmässig synpunkt. Det är andra saker som är intressant att diskutera. Nivån på mineralavgiften och vem som ska äga våra naturresurser. Idag är det vi alla, via staten. Det tycker jag är bra.

Mineralavgiften i Sverige är mycket låg, det är också bolagsskatten. Det betyder att det är lönsamt för många gruvbolag att bryta malm i Sverige, även lågvärdig malm. Det ger arbetstillfällen och indirekta inkomster för kommuner och landsting. Mineralavgiften i Sverige går huvudsakligen till markägaren, trots att mineraltillgångarna ägs av oss alla ihop och inte av markägaren. Mineral- och marktillgångar ägs av oss alla, förvaltas av staten som formellt representerar oss alla (i verkligheten är det lite mer komplicerat). Staten, dvs vi gemensamt, delar ut rättigheter att leta efter och att bryta malm och mineraler. Jag ser det som rimligt att mineralavgiften i Sverige höjs, men det kommer knappast att ge så mycket pengar som många tycks tro. För det finns viss begränsningar.

Höjd mineralavgift för LKAB skulle sannolikt betyda väldigt lite för statens inkomster. Huvuddelen av statens inkomster från LKAB kommer från aktieutdelningar och inte från mineralavgifter. Om mineralavgiften höjs är det sannolikt att aktieutdelningarna minskar. Höjd mineralavgift kan i andra fall leda till att vissa gruvor inte öppnar, inga jobb skapas och därmed blir glesbygdskommunernas inkomster såväl som markägarnas inkomster lägre än de skulle blivit vi nuvarande nivå på mineralavgiften. En höjning av mineralavgiften är därför inte så problemfri som jag tidigare tänkt att den är. I DN skriver två så kallade gruvexperter om just detta och andra saker kring gruvbrytningen där jag vill återge ett par saker som är väsentliga som jag ser det (mineralavgift = royalty):

Gruvor i Sverige betalar 0,2 procent av försäljningen i ett slags royalty, varav tre fjärdedelar går till markägaren och resten till staten. De flesta länder har högre royaltyer, en avgift till staten som är ägaren av mineralrättigheterna. Cirka 3 procent av försäljningen är en vanlig nivå. Den svenska avgiften är nästan unik i det att den ges till markägaren, som inte har äganderätt till det som bryts.

[…]

1. ”Gruvorna utnyttjar en ändlig resurs”. Anhängarna av royaltyer hävdar att man bör beskatta utvinningen av mineraltillgångar så att de räcker längre. Men det viktiga är inte om resursen är ändlig eller inte, utan om den är knapp i ekonomisk mening. När det gäller mineraltillgångar vet vi att det inte råder någon knapphet. Teknisk utveckling uppväger lägre halter i malmen så att det reala priset på metaller och mineral har sjunkit eller varit konstant över lång tid.

2. ”Mineraltillgångarna tillhör hela folket”. Det är riktigt att förmögenhetsöverföringar från kollektivet till privata företag ska motiveras. Men det förutsätter att det faktiskt sker en förmögenhetsöverföring. Folket/staten kan inte göra något annat med mineraltillgångarna än att låta någon gräva upp dem. Att låta dem ligga kvar i jorden vore bara samhällsekonomiskt effektivt om man är säker på att deras värde ökar i framtiden, vilket inte är troligt. Det betyder att mineraltillgångarna bara har ett värde för folket om de utnyttjas. Målet att maximera statsinkomsterna måste vägas mot att royaltyn kan leda till alltför låg produktion från samhällets synpunkt.

Jag håller med om de resonemang som förs här. Förutom det där med att det inte råder knapphet. På lång tid råder det naturligtvis knapphet när det gäller många mineraler. Det är en ändlig resurs. Ta bara fosfater som bryts för tillverkning av konstgödsel (inte i Sverige dock). Det beräknas vara slut om cirka 50 år.

I Norge fungerar mineralutvinningen annorlunda. Där tar staten ett större ansvar för prospekteringen och den överlämnas inte helt till privata bolag. Konsekvensen av det är att staten utan att investeringsstop från privata aktörer riskeras kan ta ut högre avgifter på utvinningen:

Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) har beskrivit svenska mineraler som vår motsvarighet till Norges olja. Men Daniel Spiro, forskare i nationalekonomi vid Oslo universitet, konstaterar att den svenska mineralstrategin inte på något sätt liknar Norges oljepolitik.

–?Där tar staten ut nästan 80 procent i skatt av vinsterna som olje­bolagen gör, säger han.

I systemet ingår att norska staten bär en del av risken i inledningen när bolagen letar efter olja. Misslyckas de och går med förlust tar staten en del av kostnaden, men går det bra tar man i gengäld alltså en rejäl del av vinsten.

Förslag om att införa ett system liknande det norska var ett av flera som Daniel Spiro och en kollega i vintras lade fram i en rapport om Sveriges gruvstrategi. Uppdrags­givare var Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) som sorterar under finansdepartementet. Men när regeringen några månader senare presenterade sin nya mineralstrategi fanns inga spår av förslagen.

Så malm och mineralbrytning samt prospektering kan vara organiserat på annat sätt än i Sverige, men jag misstänker att slutresultatet blir ungefär detsamma. Sverige behöver bryta malm, det är tillsammans med tillverkning av produkter från skogen det som drar in huvuddelen av Sveriges nettointäkter. Tillverkningsindustrin står för en mycket liten del av dessa då mycket av det som behövs i tillverkningsindustrin importeras. För Sveriges välfärd är det därför mycket viktigt med inkomster från gruvbrytning och skog. Naturtillgångar ska fortsatta ägas av alla gemensamt, inte av markägare, inte av bolag. Hur utvinning ska gå till och vilka regler som gäller bestäms i demokratisk ordning i våra valda församlingar. Vi kan göra som nu, låta privata bolag leta efter och bryta malm och mineraler. Vi kan öka statens roll om vi vill. Utländska bolag är däremot inte på något sätt ett problem.

Läs mer:
Minerallagstiftningen är i grunden bra
Malm och mineral ska vara kollektiv egendom
Till försvar för minerallagen
Naturresurserna är allas – inte landsbygdens
Naturskyddsföreningen vill privatisera gruvbrytningen än mer

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!