Islamiska Staten och framtiden

Irakkriget 2003 ledde till inbördeskrig, omfattande terrorism, med mera. De USA-stödda, shiamuslimskt dominerade regeringarna som tog över förde en sekteristisk politik, som främst drabbade den sunnimuslimska minoriteten. Därmed skapades den mylla där den sunnimuslimska IS kunde bildas, slå rot, växa och frodas.

Sedan kom det väpnade upproret i Syrien, som Assad-regimen med ytterst brutala metoder försökte kväsa. Därmed blev också Syrien ett slagfält där jihadismen kunde frodas. I synnerhet eftersom Assad tillhör en shiamuslimsk riktning, medan befolkningsmajoriteten är sunnimuslimer som länge upplevt sig vara diskriminerade.

IS – som länge hade nära band till al-Qaida – är den mest extrema av alla jihadistiska rörelser som uppstått i modern tid. IS kämpar för ett wahabitiskt kalifat, en religiös diktatur där deras intoleranta version av islam ensamt ska råda – alla som tillhör andra islamska riktningar anses vara ”otrogna” och för dem, liksom andra religiösa minoriteter, finns bara tre alternativ: konvertera, fly eller dö. I vissa fall, detta gäller till exempel kristna, kan religiösa minoriteter accepteras som andra klassens medborgare om de betalar speciell skatt, och så vidare.

IS anser sig representera gud på jorden. IS står för den enda sanna tron och ser som sin uppgift att till varje pris försvara och sprida denna. Därför är inte IS intresserat av förhandlingar, kompromisser eller demokrati – guds vilja (som IS tolkar den) är lag och den ska genomdrivas till varje pris.

Men hur kan en sådan rörelse vinna stöd? Svaret på den frågan hänger givetvis samman med historien, med imperialismens härjningar i den muslimska världen, med de sociala, ekonomiska och politiska problem som dessa områden haft och har. Detta har skapat en miljö där det lätt uppkommer radikala rörelser som vill förändra sakernas tillstånd. Och i den muslimska världen har det tagit formen av radikala jihadistiska rörelser, vilka fick uppsving efter att mujaheddingerillan i Afghanistan, med amerikanskt stöd, lyckats frigöra sig från Sovjetunionen i slutet av 1980-talet.

Ur mujaheddingerillan växte talibanrörelsen fram och denna utvecklade sam­arbete med andra jihadistiska grupper. Och när talibanerna kommit till makten 1996 fick även al-Qaida en fristad där.

De amerikanska invasionerna av Afghanistan och Irak tillförde ytterligare näring åt dessa rörelser, liksom utvecklingen i Nordafrika. Kriser och krig utgör jihadisternas livsluft.

Det är tveksamt om rörelser som IS kan vinna aktivt stöd bland en majoritet av befolkningen ens i sunnimuslimska områden, men i kraft av sin organisation, hängivenhet och disciplin kan de spela stor roll i krigshärdar som Irak och Syrien, och de kan också bevisligen gripa makten. Och de har också en maktbas.

För det första så har de sina ”kärntrupper”, som till stor del består av unga män som frivilligt sökt sig till organisationen, övertygade om dess mission. De militära framgångarna gör IS ännu mer attraktivt i sådana kretsar.

Det övriga stödet är mer problematiskt. Givetvis finns det även bland vanliga, strängt religiösa sunnimuslimer sådana som omfattar IS:s stränga syn på islam och accepterar de regler som IS kräver att alla rättrogna muslimer ska leva efter. De allra flesta sunnimuslimer skulle dock inte under normala förhållanden acceptera ett styre av det slaget.

Men nu är inte situationen i Syrien och Irak normal, tvärtom den är katastrofal. Och under sådana förhållanden kan många sunnimuslimer som upplevt de senaste årens blodiga kaos acceptera ett IS-styre, åtminstone under en viss tid. Detta eftersom det under rådande förhållanden kan uppfattas som en förbättring (”det mindre onda”): IS bekämpar kraftfullt brottslighet och åstadkommer viss lag och ordning, gör slut på korruption, ser till att upprätta sociala skyddsnät, och så vidare. Det vill säga de åtgärdar sådant som under lång tid plågat människor i både Irak och i Syrien. Dessutom hoppas de få skydd mot hämnd från andra grupper, främst shiamuslimer.

De som i första hand får betala priset för IS maktövertagande är de som av olika skäl inte hör hemma i den värld som IS vill bygga: shiamuslimer och andra religiösa minoriteter, icke-religiösa, homosexuella, och så vidare. Och kvinnornas ställning försämras givetvis, de får inte studera, måste bära slöja, får bara vistas utanför hemmet med kraftiga restriktioner, riskerar att giftas bort redan som småflickor, och så vidare.

Men på lite längre sikt vill mycket få människor leva på det sättet – alla de som inte är extremt religiösa, som inte vill ha livet inrutat i detalj, som vill ha frihet att lyssna på populär musik, sporta, dansa, läsa icke-religiösa böcker och tidningar, klä sig ledigt eller träffa personer av andra könet. Kort och gott: alla som vill leva ett ”normalt” eget liv utan att ständigt stå under förmyndare och åsiktspolis.

Men IS kommer även att stöta på andra hinder, till exempel problemen med att skapa en livaktig, fungerande ekonomi. De kan givetvis exportera olja och den vägen få ekonomiska resurser, men dels så kan en fientlig omvärld mycket väl strypa den inkomstkällan och dels så räcker det inte på långa vägar för att folket ska få en dräglig tillvaro. Föraktet för modern teknik (om det inte handlar om vapen och massmedia för eget bruk) gör inte saken bättre. IS kan heller inte förvänta sig stöd från omgivande stater eller resten av världen, tvärtom så kommer krigstillståndet att permanentas. De ekonomiska problemen kommer därför att bestå och förvärras. Och orsaka folkligt missnöje.

När IS väl har gripit och konsoliderat makten kan IS bli mycket svårt att bli av med, i alla fall utan hjälp utifrån. IS är nämligen inget vanligt politiskt parti, utan en totalitär rörelse som strävar efter att i detalj kontrollera allt vad människorna gör och tänker. Och för att upprätthålla den kontrollen har den ytterst sin väpnade gren, bestående av ideologiskt övertygade och strängt kontrollerade ”krigare”.

Med sin totalitära maktutövning, som upprätthålls med barbariska metoder, kan IS behålla makten, även mot befolkningsmajoritetens vilja. IS är mycket hänsynslöst när det gäller att slå ned protester och annat motstånd (händelser i den SI-kontrollerade syriska staden Raqqa illustrerar detta). IS sticker heller inte under stol med detta – IS använder medvetet skräcken som vapen.

IS kommer därför inte att ramla ihop av sin egen tyngd (om den inte sliter sönder sig själv genom inre strider), utan måste bekämpas och besegras.

Hur ska då det gå till? Det finns dessvärre inget enkelt svar på den frågan.

IS baserar sin makt på naket våld och måste bekämpas med våld. Men samtidigt räcker det inte med våld. IS kan i synnerhet inte besegras med omfattande bombningar, insatser av drönare eller liknande – sådant kan till och med förvärra situationen och stärka rörelsen. Däremot är det nödvändigt för folken i regionen, i synnerhet de etniska och religiösa minoriteterna, att bilda väpnade miliser till sitt försvar. De måste också samverka med andra motståndare till IS. På detta sätt kan de försvara sig och förhoppningsvis driva IS på reträtt.

Det finns egentligen ingen militär lösning på problemet IS, i synnerhet med tanke på hur regimerna i området ser ut. Det som krävs är politiska alternativ som kan vinna folkligt stöd, och det enda som på lång sikt och slutgiltigt kan rycka undan mattan för jihadisterna är en alternativ, progressiv och socialistisk rörelse.

Men en sådan rörelse finns inte nu och det kommer att dröja länge innan en sådan kan bli en kraft att räkna med och under tiden kommer IS och andra reaktionärer inte lägga fingrarna emellan för att krossa alla uttryck för sådana tendenser.

IS kan och måste bekämpas, och kan med militära maktmedel hållas tillbaka eller till och med tvingas retirera (framgångarna för den kurdiska peshmerga-armén visar det). IS har också många fiender som inte stillatigande kommer att acceptera dess utbredning. Men risken är å andra sidan stor att de åtgärder som olika inblandade vidtar mot IS bara förvärrar situationen.

Martin Fahlgren

Intressant?
Media: Internationalen, SVD1, 2,  DN,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Martin Fahlgren on Patreon!
Become a patron at Patreon!

2 svar på “Islamiska Staten och framtiden”

  1. Martin Fahlgrens allmänna beskrivning av ISIS kan man i stort sett hålla med om. Men det finns ändå stora svagheter i artikeln. Jag ber att få återkomma med ytterligare en kommentar.

    Han skriver i början bl.a.: ”Sedan kom det väpnade upproret i Syrien, som Assad-regimen med ytterst brutala metoder försökte kväsa. Därmed blev också Syrien ett slagfält där jihadismen kunde frodas

    Kommentar 1: Säkra belägg för att Assad använder ytterst brutala metoder saknas i stort sett. Nedan en rapport om den första tidens
    protester från Arabförbundet, från broschyren ”Vad händer i Syrien?”

    ”Massmedia har mest tigit om en rapport från Arabförbundet från början av 2012 som baseras på iakttagelser av 166 observatörer från 13 arabländer, vilka besökte 20 städer och distrikt i
    hela Syrien under en månad vid årsskiftet. Arabförbundets observatörer kunde röra sig fritt och intervjua medborgare som var mot eller för regeringen. Man nämner också att enheter i Fria syriska armén attackerade både regeringssoldater och civila, med vapen och bomber, dvs. man ger stöd åt den syriska regeringens rapporter om sådana attacker. Arabförbundets rapport kritiserar också regeringen för att ibland använda onödigt våld. Observatörerna beskrev också fredliga demonstrationer både för och emot regeringen, som med ett begränsat undantag inte stördes. Enligt observatörerna förekom falska eller överdrivna
    medierapporter om explosioner och våld.Rapporten godkändes av Arabförbundet med röstsiffrorna 4-1, då Qatar röstade mot.

    Kommentar 2: Värre är att Martin Fahlgren inte nämner att detta krig väsentligen är en utländsk intervention av USA, ett krig via ombud (”unconventional warfare” enligt USA-arméns manualer) enligt sedan länge uppgjorda planer. Några uppgifter nedan – se även broschyren ”Vad händer i Syrien”? och bloggen http://jinge.se.

    * I en TV-intervju för Democracy Now i mars 2007 uppgav Wesley Clark, f.d. militär befälhavare för NATO och f.d. presidentkandidat i USA att han hösten 2001 fick kännedom om en PM från Pentagn som beskriver hur USA ska ta oss an sju länder på fem år, först Irak, och sedan Syrien, Libanon, Libyen, Somalia, Sudan och slutligen Iran.
    * CIA-agenten Philip Giraldi uppgav hösten 2011 att ”NATO är redan i hemlighet engagerat i Syrien under ledning av Turkiet som USA:s
    ställföreträdare”
    * Enligt Wikileaks har USA:s utrikesdepartement finansierat
    opposition mot Syriens regering i London sedan 2006.
    * 1 april 2012 beslöt USA och drygt 70 andra stater (”Syriens vänner”) att stödja det splittrade Syriska nationella rådet (SNC) med vapen och med motsvarande 130–140 miljoner svenska kronor,varvid den största summan kom från USA vid ett möte i Istanbul.
    * Sverige ställde sig tidigt bakom och gav stöd till SNC vars representanter träffade Carl Bildt.
    * Al-Qadia, ursprungligen en skapelse av CIA, deklarerade i februari 2012 via sin högste chef Ayman al-Zawahri att organisationen stödde de syriska rebellerna.
    * Hillary Clinton medgav samma månad att al-Qadia också arbetade för att störta Assads regim.
    * 24/3 2013 rapporterade New York Times om kraftigt ökat vapenstöd till rebellerna i Syrien från USA, via Kroatien.
    * 27 januari rapporterade Reuters att USA:s kongress bakom lyckta dörrar godkänt ökat vapenstöd till rebellerna. Vem tror inte att en del av USA:s vapenstöd hamnar hos den dominerande rebellgruppen på marken.

  2. Min andra kommentar: Martin Fahlgren har en lång beskrivning av ISIS som jag i stort sett kan instämma i. Icke desto har beskrivningen en avgörande svaghet. Betydelsen av politiken från USA och allierade som varit avgörande för att främja ISIS framväxt:
    * Imperialismens avgörande betydelse saknas i artikeln.
    Mer information finns i blogginlägget http://jinge.se/mediekritik/vems-syften-tjanar-isis.htm

    USA har genom sitt brutala angreppskrig i Irak och sitt krig via ombud i Syrien skapat en grogrund för extremism och terrorism. Genom att försvaga motkrafter mot detta (ett självständigt Irak och ett Syrien utan utländsk intervention) har USA gynnat terrorismen. Men ISIS har vuxit inte bara genom att USA & Co försvagat deras motståndare – man har också fått direkt stöd från USA:s allierade, kanske främst genom militär utbildning av terrorister i Jordanien, olika slags stöd från Turkiet och Saudiarabien Det finns olika bedömningar om stödet till ISIS och ISIS geopolitiska roll. Det är svårt att bilda sig en säker uppfattning, då tillförlitligheten hos olika källor är svårbedömbar. Jag återger nedan några
    intressanta uppgifter som jag tidigare publicerat på min blogg 11 september.

    * ISIS befästningar har flera befästningar nära den turkiska gränserna.

    *Enligt Orhan Kemal Cengiz, en turkisk dagstidningsjournalist ”var Turkiets stöd avgörande för jihadisternas möjligheter att komma in och ut ur landet”. ”I tron att jihadister skulle säkerställa att Assadregimen i Syrien snabbt skulle falla sönder stödde Turkiet jihadisterna” skriver Cengiz, ”först tillsammans med Västvärlden och vissa arabländer och senare trots deras varningar”.
    * Turkarna tillhandhöll huvuddelen av ISIS finansiella tillgångar, logistik,träning och vapen. Turkiska invånare nära den syriska gränsen berättar om turkiska ambulanser som kör till stridszonerna mellan kurder och ISIS och därefter evakuerar skadade ISIS-krigare till turkiska sjukhus.
    * En turkisk oppositionspolitiker beräknar att Turkiet har betalat $800 miljoner till ISIS för oljetransporter. En annan politiker släppte information om att turkiska soldater i aktiv tjänst tränar ISIS-medlemmar.
    * Bedömare menar att ISIS är villigt att acceptera turkiskt stöd samtidigt som man ser den islamistiska premiärministern och hans landsmän som kafirer (otrogna) som behöver lära sig den sanna Islam.
    * Det turkiska stödet till ISIS kan bero på att Ankara vill eliminera två syriska politiska statsbildningar, Assadregimen i Damaskus och Rojava (den framväxande kurdiska staten) i nordost.

    Enligt Michel Chossudovsky i Globalresearch blev NATO i början av kriget i Syrien aktivt involverat i rekryteringen av tusentals muslimska soldater i samarbete med den turkiska överkommandot,
    enligt israeliska underrättelsekällor. Den turkiska armén skulle utbilda dem och säkra deras passage in i Syrien. (Debkafile, 31/8 2011). Även brittiska och franska specialstyrkor har aktivt tränat syriska rebeller i Turkiet.

    * Enligt Israels underrättelsetjänst har Nato en nyckelroll i leveransen av vapen till al-Qaida anslutna rebellerna i Aleppo
    regionen. De första leveranserna landades 17/6 2013 och innehöll olika avancerade vapen som överfördes till rebellstyrkor i södra Syrien och Aleppo i nordväst. (Debkafile, 18 juni 2013).
    *Chossudovsky anför vidare att Israel har gett en fristad för al-Qaida-anslutna rebeller inklusive ISIS och Al Nusrah rebeller i de ockuperade Golanhöjderna samt påminner att al-Quaida tillkom med USA:s aktiva stöd.

    * Qatar har varit den främsta logistikleverantören till extremister. Enligt New York Times hade Qatar till och med 2013 levererat 85 flygplanslaster vapen och förnödenheter till extremisterna i Syrien, medan Saudiarabien svarat för 37 flygplanslaster. Turkiet tjänar som logistisk bas. I januari 2012 tillkännagav Quatars ledare Sheikh Hamad bin Khalifa al-Thani på CBS nyhetsprogram ”60
    Minutes sin strävan att störta den syriska regeringen. I detta syfte
    upprättades en militär ledningscentral i den turkiska staden Adana, som är platsen för den stora amerikanska flygbasen i Incirlik, som också kan vidarebefordra Washingtons stöd.
    * Jag har i månader i flera blogginlägg hävdat att om USA menar allvar med sin kamp mot terrorismen så borde man stödja Assad som sedan länge utgjort huvudkraften mot ISIS och den övriga väpnande terrorismen i världen. Martin Fahlgren tiger om detta

Kommentarer är stängda.