Hetsig mångfaldsdebatt

Svensk mångfaldspolitikBoknytt
Svensk mångfaldspolitik
Göran Adamson
Arx Förlag AB

Hetsig mångfaldsdebatt

Mångfald och multikulturalism splittrar arbetarklassen och samhället. Politiskt fokus går från ekonomisk fördelning och rättvisa, till kulturell identitet och erkännande. Från folklig enhet till etnisk splittring. När klasskamp överflyglas av etnicitetstänkande förlorar ömsesidig solidaritet och gemensam välfärdskamp i styrka. Så går bokens progressiva argument mot multikulti.

So far so good, tänker jag och håller med ”Svensk mångfaldspolitik – En kritik från vänster”. Författaren Göran Adamson är sociologilektor och vänsterliberal – och jag är vårdarbetare och vänstersocialist. Men vad gäller mångkulturalismen (svensk officiell politik sedan 70-talet) har vi i grunden samma oppositionella åsikter.

Men varför ett sådant uppskruvat tonläge i boken – ilsket, indignerat, ironiskt, irriterat? Varför dessa sanslösa feltolkningar av motståndarsidan?

Det som författaren kallar den nya klasslösa multikulturvänstern och dess allierade (det officiella statliga Sverige och alla riksdagspartier utom sd) kopplar ofta kritik mot mångkultur till rasism. I boken sammanbinds istället det mångkulturalistiska tänkandet och dess rötter, med gammaldags vi-dom-tänkande rasism.

I mångfaldsretoriken sammankopplas mångkultur med progressiv internationalisering. Författaren ser tvärtom en motsättning mellan universalism samt globalt rivna gränser å ena sidan – och å andra sidan etniska, religiösa och kulturella särgruppers partikulära utestängande & innestängande gränser. Göran Adamson gör också ett i mina ögon svagt försök att koppla ihop mångfald med nyliberalism.

Varför denna oförsonliga ton från alla sidor i mångfaldsdebatten? Mer specifikt här bristen på respekt mellan vänsterfolk som är för respektive mot – i bred bemärkelse – den mångkulturalistiska modeideologin?

Författaren gör i sammanhanget en intressant jämförelse med vänstens delvisa intellektuella hegemoni i 70-talsdebatten, och den mångkulturella ideologins åsiktsdominans idag. Då som nu drabbas oppositionella åsikter inte sällan av ett hårt och oförsonligt debattklimat.

Som jag funderar kring detta fanns det i dåtidens vänster en stark känsla av att den borgerliga demokratin blott var kapitlets diktatur, och att enbart socialism innebär äkta demokrati. De borgerliga stod alltså i denna vridna tolkning (av något med viss sanning i sig) mot demokratin. Alltså mot tanken på allas lika värde, vilket ju inte går att kompromissa med, eftersom det är själva grundbulten i ett humanitärt och demokratiskt samhälle.

På ett kanske liknande sätt tror jag att mångkulturförespråkarna idag kopplar mångkultur till demokrati och alla människors (jäm)lika värde. Varför ska den svenska befolkningsmajoriteten tvinga på de etniska och andra minoriteterna sina värderingar och sin kultur, kan de tänka. Ser man på detta sätt multikulturalitet som en självklar del av mänskliga och demokratiska rättigheter, så blir det förstås en åsikt man inte kan kompromissa om.

Göran Adamson ser tvärtom mångkulturalism som en åsikt bland andra. Han har själv ett liberalt och individualistiskt medborgarideal som han anser vara en självklar grund för rättssäkerheten, demokratin och samhällsbygget.

Alla människor ska – enligt honom – enbart betraktas som likvärdiga individer vars individuella kompetens ska avgöra var de hamnar i samhället. De ska inte kollektiviseras in i ofta patriarkala, auktoritära och kvinnoförtryckande etnokulturreligiösa grupper, de kanske i praktiken tvingas att vara en del av.

Men hallå, tänker jag. Alla vet ju att denna idealbild att alla människor bör behandlas lika inte stämmer. I verkligheten kategoriseras ofta individer efter det gruppkollektiv de tillhör (eller anses tillhöra av andra). De bedöms efter etnicitet, kön, sexuell läggning, funktionshinder, religion, kultur och klass.

Och då måste man se, erkänna och tala om dessa grupper för att kunna bekämpa rasism, diskriminering, främlingsfientlighet och marginalisering. Man avskaffar inte negativt grupptänkande genom tystnad – alltså genom att ignorera det, som Göran Adamson verkar mena. Vi måste tvärtom diskutera om grupper och grupptänkande, för att på sikt avskaffa (negativt) grupptänkande.

Här kommer man in på frågan om etnisk (och annan) kvotering som författaren ser som ännu en negativ del av samhällets mångfaldspolicy (och specifikt högskolans, som är författarens särskilda granskningsområde i mångkulturfrågan).

Men valet står ju i den reella verkligheten inte mellan gruppkvotering och individuell kompetens – en inställning som får Göran Adamson att förespråka passivitet och icke-agerande i kvoteringsfrågan. I det verkliga livet i dagens Sverige blir kompetenta invandrare (och andra minoriteter, samt kvinnor) ofta förbigångna av svenskar (och andra majoriteter). Så är det bara.

Vad vi därför behöver diskutera är å ena sidan dagens informella, verkliga, positiva och inofficiella särbehandling av etniska svenskar (och andra dominerande grupper), det vill säga en prosvensk (etcetera) diskriminering. Och å andra sidan diskutera nödvändigheten av en officiell motdiskriminering med positiv särbehandling av eftersatta grupper.

Detta i det balanserande syftet att all diskriminering ska bli onödig i framtiden. Så att varken positiv eller negativ, varken inofficiell eller officiell diskriminering åt något håll ska behövas längre (vilket nog kommer att ta sin lilla tid).

På mitt jobb som vårdarbetare (akutvaktmästare-patienttransportör) på Sahlgrenska sjukhuset i har länge etniska svenskar kvoterats in via släktingar, vänner och bekanta som redan arbetar här. Via integrationsprojektet JÄMFALDA (jämställdhet och mångfald), som jag har lett i elva år nu, motkvoteras invandrare in på sjukhuset. De två kvoteringarna tar då ut varandra och ger rimlig rättvisa.

Detta närmar sig framtidsidealet om bedömning enbart efter individuell kompetens, inte efter etnicitet (etcetera). Ett visst mått av mångkulturalistiskt tänkande är således nödvändigt för att på sikt göra att det inte längre finns något behov av kvotering, anser jag.

I fascismens och populisthögerns reaktionära kritik av mångkultur och jämlikhet finns hänvisningar till naturvetenskap, Darwin, biologi, gener, naturen etcetera. Fascismen ser hierarki, ojämlikhet och uppdelning i elit och massa, samt olika kön och folkslags olika värde som något ”naturligt” (och de vill också separera folk…).

Detta är ovetenskapliga dumheter som visar hur lite koll de har på forskningsläget (biologi, evolution, antropologi, psykologi med mera). Tvärtom så har ju människan under större delen av sin tid på jorden levt i jämlika icke-hierarkiska och ganska (köns)jämställda samhällen. Där massan höll koll på alla med elitistiska ambitioner.

Och vetenskapen har inte hittat några intellektuella eller psykologiska skillnader mellan olika folk och andra grupper (så forskningen stödjer antirasismen). Däremot skils de åt av tidsbunden och förändringsbar socialt konstruerad kultur. Inget hindrar alltså att gammsvenskar och nysvenskar smälter samman till ett gemensamt folk (via ge och ta). Det har gått förr.

Men även författaren visar upp sin brist på historisk, naturvetenskaplig och evolutionär kunskap när han anklagar mångkulturalisterna för att företräda ett ideal av förmodern gemenskap, och för att ha en animalistisk syn på människan som en djurisk flockvarelse.

För människan är ju i grunden ett djur, och en av naturen social varelse, som under den långa jägarsamlartiden levt i just ”förmodern gemenskap”. Självklart har detta präglats in i vårt evolutionära arv, vilket gjort oss till de naturligen kollektivlevande däggdjur vi är.

Däremot är författaren mycket kunnig och beläst på sitt (mångkultur)område. Han pekar på tung forskning som visar att mångkultur och etnisk splittring i ett land minskar tillit och sammanhållning i samhället. Det ökar också klassklyftorna, och skapar kamp om nationens resurser etniska grupper emellan (se arbetarklassens gamla försvagande rassplittring i USA, och den vita medelklassens brist på solidaritet med den färgade underklassen, min kommentar).

Han hänvisar frikostigt till kända internationella forskare. Flera av dessa forskare på området mångkultur/samhälle/gemenskap/samhörighet/tillit beklagar mångkulturförespråkarnas debattbegränsning via vad dessa forskare kallar politisk korrekthet.

Göran Adamson argumenterar ofta väl (men vrider till det för mycket). Med en lugnare och mindre akademiskt hållen debatton hade boken kunnat nå en välförtjänt större uppmärksamhet än den tystnad som nu mött den. Gör om, gör rätt, och kom igen!

Hans Norebrink

# Mångkultur och nationalism är båda sociala konstruktioner, men de uttrycker båda människans grundläggande och medfödda sociala behov. Den driften/tendensen till gruppbildning och socialitet kommer man svårligen undan. Lösningen är troligen någon form av sociala gemenskaper som tillfredsställer urbehovet av genuin kollektiv tillhörighet, utan att exkludera vissa människor.

Medborgartanken (Göran Adamson verkar förespråka) verkar i det sammanhanget vara för svag för att hålla samman människor. Det upptäckte man redan under den franska revolutionen 1789. Medborgarpatriotismens kompletterades därför med vänsternationalism. Så föddes den moderna nationalismen (som senare ofta kapades av överklassen för att ställa folk mot folk i krig, istället för klass mot klass i fred).

Läs mer: DS, KVP, Forskning.se1, 2, Lindelöf, JP,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Köp boken hos Bokus

Köp boken hos Adlibris 

Liked it? Take a second to support Hans Norebrink on Patreon!
Become a patron at Patreon!