Det finns inga 87 procent

Helt enkelt för att den motsättningen är något som i verkligheten inte finns. Jag har sannolikt mer gemensamt med många av dem som röstar på Sverigedemokraterna, SD, än med de flesta av de människor jag mötte på bokmässan i tisdags.  I hela mitt liv utom de senaste tio åren har jag arbetat i industrin eller som arbetare, även de 7 år jag arbetade som programmerare. För programmerare är inget annat än en välbetald arbetare.

De senast 10 åren har jag varit arbetslös. Delvis en följd av den nyliberala politiken som skapat en permanent arbetslöshet på en nivå där det är möjligt att hålla obekväma personer borta från jobb (svartlista) eller på grund av att den höga arbetslösheten ger möjligheter till åldersdiskriminering. Att bemanningsföretag är tillåtna har ytterligare underlättat diskriminering och svartlistning. Jag har alltså drabbats av den politik som försvaras på tidningarnas ledarsidor och av de flesta ledande politiska och ekonomiska skribenter i Sverige. De som drabbats är i först hand olika människor ur arbetarklassen. De, jag, hindras från att utnyttja hela sin, min, potential som Kristian Lundberg sa på bokmässan när han mottog ett ABF-stipendium.

En del av de människor som ställs utanför väljer att inte rösta alls. Det är oftast invandrare med dålig kännedom om det svenska samhället, ofta nyligen hitkomna och kanske inte så bra på svenska språket. Andra människor som ställs utanför har valt att rösta på SD det är ofta arbetarklassmän och hantverkare från icke-invandrade familjer, i arbetarområden i storstäderna eller på landet. Kvinnor ur medelklassen som känner sig inte tillhörande har valt att rösta på liknande sätt, då på Feministiskt Initiativ.

Alla tre sätten att agera är problematiska. De ger möjlighet för dem som har makten att lättare använda sig av makten, styra och kontrollera vad som händer, att fortsätta driva politiken i nyliberal riktning. Det splittrar de människor som borde hålla sams. De människor som har det sämst, oavsett etnicitet, religion, kultur, kön, sexuell läggning osv. På så sätt underlättar röstskolk, röster på SD och röster på F! en fortsatta nyliberal nedskärnings- och privatiseringspolitik som bara drabbar de fattiga i samhället. Som drabbar de som redan är utsatta och har det svårt.

Det finns inga 87%, det finns en arbetarklass som är halva befolkningen som borde hålla sams mot överklassen som är nån enstaka procent. Där finns den väsentliga motsättningen i samhället. Inte mellan de som röstat på SD och de som röstat på nåt annat. De däremellan, medelklass och småborgare (småföretagare), borde självklart solidarisera sig med de fattiga.

Men, ja. många av de som röstar på SD är ganska misslyckade typer. Rasistiska, jobbiga, ologiska, osammanhängande, förvirrade. Jag orkar inte med dem i min vardag kanske. Men det hör inte hit. På mina jobb har jag alltid arbetat ihop med dem. Vi har levt under samma villkor, på samma villkor. VI har därför gemensamma intressen. Oavsett att vi inte alltid har samma åsikter i alla frågor.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

About these ads