Folket är problemet

Nu har det bittra och föraktfulla eftervalssnacket börjat, likt förra valets ”Vem var det som fucking rösta?”. Folket pekas ut som problemet istället för den politiska eliten. Föraktet för arbetarklassens oförmåga att genom den borgerliga demokratin välja ledare som representerar deras eget intresse hade varit mer passande om den kom från en vänster och en arbetarrörelse som inte totalt hade accepterat parlamentarismen som dess utgångspunkt.

Ändå, visst är det folket som är problemet. Problemet ligger dock inte i att folket väljer fel bland dess självutnämnda ledare. Problemet ligger i att folket (läs: arbetarklassen) saknar en militant kultur – en tradition av att hålla ihop, organisera sig och själva kunna ta strid för sina egna intressen gentemot arbetsgivare, hyresvärdar, politiker, tjänstemän. Denna militanta kultur uppstår inte spontant. Den måste byggas upp, i den vardag där vi själva befinner oss. Det är ett långsamt och svårt arbete. Men det finns inga genvägar. Inget valarbete, inga flygblad, inga bokbord, inga skoldebatter, inga valstugor kan ersätta det.

Banden mellan arbetarklassen och arbetarpartierna har klippts av. Det spelar ingen roll hur många av deras partiföreträdare som har arbetarbakgrund, hur många medlemmar som är med i LO, eller hur stor ”kontakt” med arbetarväljare partierna har. Banden är avklippta. Det finns ingen koppling mellan militanta arbetarkollektiv och arbetarpartierna. Det finns ingen koppling mellan arbetare på sina arbetsplatser, arbetare i egenskap av arbetare och arbetarpartierna. En ensam arbetare, som inte är en del av ett arbetarkollektiv, fladdrar vind för våg än hit än dit och dras med av strömningar som bygger på andra intressen och andra gemenskaper än arbetargemenskapen. Dessa strömningar tilltalar arbetare, inte i deras egenskap av arbetare, utan i egenskap av män eller kvinnor, ”svenskar”, vita eller icke-vita, HBTQ-personer eller homofober, villaägare, skattebetalare eller någon annan av alla de identiteter som splittrar snarare än enar. Arbetaren kommer ensam till valurnan som en medborgare i nationen, inte som en arbetare.

Skapa ett alternativ

Låt oss sluta med pep-talken. Situationen är allvarlig. Inte i första hand på grund av Sverigedemokraternas framgångar, utan därför att det saknas ett alternativ. Ansvaret vilar enbart på våra axlar. Ingen messias kommer komma till oss med en färdig handlingsplan, en färdig lösning, ett svar på vilken väg vi bör gå.

Vi är många som vill se ett alternativ till den karriärism, byråkrati och de odemokratiska strukturer som präglar Vänsterpartiet, den slutenhet och dogmatism som präglar många små partier och organisationer till vänster om Vänsterpartiet och den oseriositet och det fokus på livsstilsfrågor som präglar stora delar av den utomparlamentariska vänstern. Ett sådant alternativ kommer inte komma från ingenstans. Det måste byggas upp av oss själva. Det kan endast byggas på grunden av framgångsrika lokala initiativ, och erfarenheter av strider. Ett sådant alternativ kräver att vi formerar oss som en kraft. Det kräver att vi redan nu, oavsett i vilka organisationer vi befinner oss börjar prata om detta alternativ, och om hur det bör se ut.

Alldeles för mycket av vänsterns fokus och tid läggs på att försöka förändra organisationer inifrån. Strategin går ut på att försöka vinna viktiga motioner på kongresser och att få in ”rätt” folk i ledningarna. Samma bitterhet och upprördhet infinner sig varje gång vi upptäcker att ”rätt” folk helt plötsligt inte var lika rätt efter att de hamnade i maktposition och att ledningen fullkomligt struntar i de beslut som inte går i linje med deras egna ambitioner för organisationen. Vi kommer aldrig kunna vinna något genom de officiella interna kanalerna inom den gamla arbetarrörelsens partier och fackföreningar. Vi kommer endast nå framgångar genom exemplets makt – genom att själva, oberoende av ledningarnas samtycke, skapa alternativ och visa att de fungerar.

Arbetsplatsen som arena för kamp

Det är, eller kan tyckas, märkligt att så få så kallade vänsteraktivister är intresserade av arbetsplatskamp. Med arbetsplatskamp syftar jag inte på facklig kamp, utan på den typ av organisering underifrån som syftar till att få hela arbetarkollektivet, oavsett facklig tillhörighet i rörelse. Denna typ av kamp är fylld av problem och begränsningar, och den är knappast heller den enda kampen. Likväl, är den, borde den vara, den viktigaste arenan för vänsterns kamp.

På arbetsplatsen finns en potential för ett verkligt enande, en verklig solidaritet över etniska, nationella, religiösa och könsgränser. Det är en solidaritet som inte bygger på att vi tycker om varandra, eller håller med varandra. Solidariteten bygger istället på att vi behöver varandra. När det kommer till kritan är du antingen med oss eller med chefen. Den antirasistiska och feministiska potential som finns i den solidaritet som kan skapas i en arbetsplatskonflikt är någonting helt annat än den liberala antirasismens predikande om mångfald, tolerans och respekt för varandras olikheter. Du må vara homofob. Men du kommer tvingas att respektera ”bögen” på din arbetsplats, du kommer tvingas till insikten om att just den här bögen, din arbetskamrat, är din bundsförvant om du vill förbättra dina egna villkor. Det låter förenklat, och det är det också. Verkligheten är mycket svårare, mycket hårdare än denna vision. Men i denna enkla vision kan man finna en grund att bygga på i kampen för ett annat samhälle.

Catherine Holt

Ursprungligen publicerat på Catherine Holts egen blogg.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Catherine Holt on Patreon!
Become a patron at Patreon!