Statism Kapitalism Laglöshet

PekingsyndrometBoknytt
Pekingsyndromet
Ola Wong
Ordfront

Statism Kapitalism Laglöshet

Partipamparnas barn blir kapitalister – Kinas röda prinsar. Samtidigt går kapitalisterna in i det så kallade kommunistpartiet. Den gamla statliga överklassen smälter fredligt samman med, och övergår gradvis i, den nya privata överklassen. Staten och Kapitalet de sitter i samma (tillväxtfanatiska) båt.

Men det är inte dom som ror, som arbetar så svetten lackar. Det är Kinas förtryckta arbetare och bönder ­ – maktlösa och rättslösa. Utan riktiga (lagliga) partier och fackföreningar som kan företräda dem. Utan mänskliga rättigheter. Utan demokrati. Utan rättssäkerhet. I en ekonomisk supermakt präglad av våld, korruption och laglöshet (min sammanfattning).

Detta nya skrämmande och orättvisa, imponerande och bländande Kina, skildras detaljerat och skickligt i ”Pekingsyndromet – ”Kina, makten, pengarna” av Ola Wong – känd rapportör från jättelandet, som själv har kinesiska rötter.

Han berättar om en miljö-klimat-hälso-katastrofal tillväxtexplosion, politiskt hårt kontrollerad av det totalitära maktcentralistiska kommunistpartiet. Vars ”historieeftersläpande” namn blir allt mer irrelevant allteftersom de ekonomiska marknadskrafterna släpps allt friare (min kommentar).

Mao var en privilegierad diktator och förtryckare, högsta hönset i eliten.  Men han fruktade just det återupprättande av kapitalismen som pågår med rasande fart i Kina. Hans tankefoster kulturrevolutionen ledde till ett våldsamt och misslyckat försök att rensa ut den borgerliga tendensen/fraktionen i det kommunistiska elitpartiet – ”kapitalistfararna”.

Just dessa mer öppet antisocialistiska element övertog dock makten efter Maos död, och det statskuppsliknande fängslandet av de fyras gäng. Mao hade fel i det mesta, men han hade uppenbarligen rätt om att delar av överheten/kommunistpartiet ville återinföra kapitalismen.

Detta vill dock varken Ola Wong eller många andra debattörer erkänna, trots att det är så uppenbart. Det är ogint mot maoismen, anser jag. De hade och har faktiskt rätt på denna punkt.

Ola Wong menar med Pekingsyndromet att dagens partipampar är traumatiserade av att ha varit offer för kulturrevolutionens kaos, och terror. Därför vill de till varje pris ha stabilitet. och lugn och ro i samhället. Därmed vill de förstås samtidigt hålla fast vid den klassmakt de nu innehar, men tidvis förlorade under Maoåren.

Makt, pengar och sex utan legala begränsningar präglar den kinesiska eliten – parti, vinst och lyxliv är ledord. Men än så länge verkar vanligt folk nöjda så länge de kan konsumera allt mer. Eliten balanserar mellan att roffa åt själva, och att slänga åt massorna några köttstycken.

Det kinesiska kombinerade makt-penga-systemet producerar och levererar till folket. Detta till skillnad mot den gamla sovjetiska realsocialismen med dess rena maktbyråkrati-system, som allt sämre uppfyllde folkets konsumtionsdrömmar, jämför författaren.

Men korruptionen och maktövergreppen hotar Kina stabilitet, berättar Ola Wong. Det finns också en reaktion mot dagens egoism och cynism i landet. En längtan tillbaka den idealism som trots allt var en aspekt av Maodiktaturen – trots dess kollektivistiska fanatism.

Det växer även runt om i landet fram olika folkliga motståndsfickor mot elitens maktarrogans. Till och med demokratiaktivister och en svag regimopposition. Detta trots alla myndigheternas trakasserier mot dem som säger vad som inte får sägas.

Det bästa med Wongs imponerande bok är den närgångna skildringen av just gräsrotsverkligheten, motståndet bland vanligt folk. Man får verkligen en initierad inblick i den asiatiska stordiktatur, som idag ersätter USA på smutstillväxtens och världsgirighetens världstron.

Hans Norebrink

Läs mer: SVD, GP, SR, Alba, Dagarna går, Goodreads, Tingting,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Köp boken hos Bokus

Köp boken hos Adlibris 

About these ads