Inte internationellt, men här hemma. På hemmaplan, I Sverige. Här är muslimsk terrorism i stort sett obefintlig. I länder som Pakistan och Irak är den dagligen förekommande. Där är islamistisk terrorism ett problem för befolkningen, för vanligt folk. I Sverige är den inte det.
I Sverige är det istället fördomar och hat mot muslimer som är det större problemet av de två här nämnda. Islamofobi med ett ord. Det tar sig lite olika uttryck, allt från öppet glödande hat på en massa webbsajter, sabotage mot moskéer, trakasserier av människor till smygande misstänkliggöranden som Niklas Orrenius senaste krönika i DN. En annan är en märklig ledare i DN där det antyds att antalet övergrepp mot kristna eller judar är i samma nivå som antalet övergrepp mot muslimer. Något som inte har något med sanningen att göra överhuvudtaget. De flesta övergrepp mot muslimer polisanmäls sannolikt aldrig, i stort sett alla mot judar gör det. Judar är en väletablerade religion och folkgrupp i Sverige, muslimer är det inte. Detta är den främsta förklaringen till skillnaden i anmälningsbenägenhet.
Muslimer och muslimska församlingar är mer utsatta för sabotage, skadegörelse, trakasserier och våld än judar och kristna. Det är den simpla sanningen. Att DN försöker vilseleda på den punkten är skamligt. Speciellt som det handlar om en ledare som vill påpeka behovet av att vi tillämpar och skyddar religionsfriheten. i Samma ledare antyder de också att det finns vänsterfolk som ägnar sig åt att trakassera judar eller ägnar sig åt skadegörelse på synagogor och andra judiska symboler eller byggnader. Sådant förekommer inte. Det är en rent påhitt i ledarskribentens hjärna. Det är typsikt för någon som inte vill sprida sanning, utan vills prida ideologiska kullerbyttor. Ledaren för religionsfrihetens upprätthållande motverkar genom sina glidningar, lögner och påhitt anledningen till att den skrevs.
Orrenius krönika handlar om de lögner som sprid om och den hets som bedrivs mot en av de nya ministrarna Mehmet Kaplan. Samtidigt som han försöker få det att se ut som om han försvarar Kaplan skriver Orrenius på ett sätt som i slutändan misstänkliggör just Kaplan. För Kaplan har ju bjudit in en klar antisemit, Yvonne Ridley, och hatet mot muslimer får inte förblinda oss att tror att kritik mot en minister för eventuell antisemitism är fel bara för att andra hatar samma minister. För även om Kaplan bett om ursäkt för att han bjöd in Ridley så är det ju ingen rök utan eld, eller hur. Det är Orrenius krönika i förkortad och förtätad form. Under sken av att han vill försvara Kaplan slutar det med att Orrenius spelar med i hetskören. Hans slutsats är också fel. Antimuslimska stämningar är ett mycket större problem än extrem islam. I Sverige i alla fall. Därför bör islamofobi och förföljelser av muslimer diskuteras mer än islamistiskt terror. För den sistnämnda finns i parktiken inte i Sverige, medan det förstnämnda är vanligt.
Mehmet Kaplan må vara troende. Han må vara troende muslim. Men han är uppenbart ingen fundamentalist, uppenbart ingen islamist. Kritiken mot honom är rent löjlig. Sannolikt beror den på att han varit med på ett av Ship to Gazas fartyg. En organisation som inte på något sätt är antisemitisk, ur vilken ingen antisemitism nånsin ”pyst ut”, en organisation som inte på något sätt stöder islamister, utan vars politiska mål är att bryta en blockad mot ett folk som lider.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Islamofobi, Islamism, Niklas Orrenius, Susanna Birgersson, Antisemitism, Religionsfrihet, Mehmet Kaplan, Religion, Islam, Media, DN, Terrorism, Samhälle, Politik
