Bok
Prekariatet
Guy Standing
Daidalos
Är prekariatet en klass?
Nej, prekariatet är inte en ny klass. Det ser jag som ovetenskapligt trams. Jag köper inte alls det resonemanget i ”Prekariatet – Den nya farliga klassen”. Det nya modeordet prekariatet (”de osäkriga”) betecknar enbart en växande del av proletariatet, av arbetarklassen. En del med prekära/osäkra arbetsvillkor.
I boken betecknas enbart företagens kärngrupp av långvarigt och tryggt fastanställda kroppsarbetare som arbetarklassen. Prekariatet kallas alla arbetande med olika former av tillfälliga anställningar.
Det gäller jobb som är korta, osäkra, ”deltidiga”, ”hem/distansarbetiga”, lågbetalda, ”nomadiska”, illegala, trasproletära, svarta, ”entreprenadiska”, oförsäkrade, ”bemanningsföretagiga”, ”volontäriga”, ”praktikantiga”, kriminella, ”socialförmånsbefriade”, ”lågyrkeskunniga”, informella, otrygga, sexuella, ”karriärlösa”, papperslösa, ”oengagerande”, ”projektiga”, ”överklasshemtjänande”, och ofta tjänsteinriktade.
Ofta handlar det om fackligt oorganiserade tunga, tråkiga och smutsiga lågstatusjobb. Utan identitet, tillit och gemenskap arbetarna emellan. Alltid flexibla, ibland dubbelarbetande, ofta avskedshotade anställningar. Med en övervikt av unga/outbildade, kvinnor, äldre/pensionärer och migranter/invandrare.
Många med en uppdämd ilska (farlig enligt författaren), som gör att de kan hamna i såväl vänstern som i extremhögern. Som kan splittra dem i rasistisk resurs- och jobbkamp mellan inhemska och utlandsfödda arbetare. En grupp arbetare drabbade av individualism, förbittring, ohälsa, ångest. Samt ”tilltagande vrede, anomi, oro och alienation”.
Jag ser begreppet prekariat som såväl onödigt, som förvirrande, och splittrande. I grunden har vi kvar samma egendomslösa arbetarklass som står mot samma överklass i form av ägarna av och direktörerna för produktionsmedlen, makten och pengarna.
Vad som hänt i speciellt västvärlden är att många arbetare fått stillastående eller sjunkande levnadsstandard, och allt sämre sociala villkor. En del mer än andra. Arbetarklassen är densamma, men den har fått det sämre, samtidigt som dess olika delar fått olika villkor. Ordet prekariat behövs inte för att beskriva detta.
Vi har en allt mer politiskt och fackligt passiviserad arbetarklass, söndrade av att slåss om de krympande fasta jobben. Att det i det läget knappt nämna ”fast-arbetarklassen” och lyfta fram ”tillfällig-arbetarklassen” (”prekariatet”) som den enda potentiellt samhällsförändrade klassen, det är att (trots författarens goda intentioner) köra in en kil av splittring mellan olika grupper av arbetare.
Med det sagt är boken även en intressant och väldokumenterad skildring av den globala nyliberalismens attack mot arbetarklassen. En attack mot de nationella socialdemokratiska välfärdsstater som tidigare delvis skyddade de olika ländernas arbetarklass, innan kapitalismen öppnade gränserna för en alltmer ohämmad internationell marknadsekonomi (där migranterna är globaliseringens fotsoldater, enligt författaren).
Denna utveckling gynnar och sammanfaller med ett gigantiskt pågående civilisationsskifte. 500 år av västerländsk planetär dominans ger vika för en förvandling av Asien till världens centrum. (med ”Kindien” i spetsen – Kina och Indien). Vilket på sikt pressar ner löner och arbetsvillkor i väst/Nord, och på sikt höjer dem i öst/Syd. Något även migrationen/invandringen till Västerlandet hotar att bidra med (delvis min analys).
Allt sammantaget en mycket farlig utveckling som kan ställa arbetare mot arbetare i ekonomisk konkurrens. Som kräver nya organisations- och kampformer för att inkludera ”prekära” och invandrade arbetare i den gemensamma klasskampen.
Varför inte demonstrera utanför, göra sitins inuti, och bojkotta ”prekära” företag med usla arbetsvillkor? Häng ut dem på de sociala medierna (mina förslag). Och spola ordet ”prekariat”. Det räcker att prata om allt osäkrare (”prekära”) löne- och arbetsvillkor för den samlade arbetarklassen.
Hans Norebrink
PS Men är det inte bra att den globala arbetarklassens löner blir mer jämlika? Jo, i princip i en ideell värld. Men dagens form av otrygghet och lönenedpressning i de rikare västländerna kan gynna fascism och rasism. Dessutom följs denna nyliberala politik av gigantiskt ökade klyftor mellan arbetarklass och borgarklass.
PSS En tanke. Eftersom delar av Syd är på uppgång, som Nord var 1945-1975, kanske en radikal, socialistisk, socialdemokratisk folkhemspolitik är möjlig i Syd? Se Bolivia, Ecuador, Venezuela, Brasilien, Uruguay.
PSSS Guy Standing har just utkommit med ytterligare en bok i ämnet; ”En färdplan för prekariatet”. Där dissar han åter vänstern och den ”gamla” arbetarklassen, och lyfter fram prekariatet som framtidens röst.
Läs mer: Sydsvenskan, SVD, AB, SR1, 2, Internationalen, Fria, Copyriot, DN, GP, Flamman,
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Prekariatet, Fattigdom, Klassklyftor, Guy Standing, Prekariat, Trasproletariat, Klass, Arbetarklass, Nyliberalism, Kultur, Böcker, Samhälle, Politik
