Knarkdom och mc-gängstillhörighet inga hinder för politisk verksamhet

Politiker ska vara som folk är mest. Det är bäst då de som är politiker inte bör avvika för mycket från vanligt folk. Då tar nämligen besluten ofta inte hänsyn till vanligt folk utan bara till uppfattningarna inom politikereliten. I allmänhet är dock politiker lite skötsammare och lite ordentligare än befolkningen i genomsnitt. Det beror på att det är svårt att vara politiker om någon är psykiskt sjuk eller aktivt kriminell. Det är inte heller lämpligt att vara politiker i det läget.

Genom att arbetarklasspersoner mer sällan är engagerade i politik blir det normalt också en klassmässig snedrekrytering. Sådant är svårt att göra nåt åt. Men det finns ingen anledning att förvärra läget genom att kräva att politiskt aktiv ska ha ett problemfritt och snövitt förflutet. Det är få människor som skulle kunna bli politiker då och dessutom är de inte representativa för folket. Det är ännu mindre andel i arbetarklassen som kan bli politiker om sådana krav. Detta då brottsligheten är högre bland arbetare än i befolkningen i snitt.

Kort sagt tycker jag det är orimligt att en person som tidigare begått brott och blivit straffad för det eller på annat sätt tagit avstånd från och lämnat det livet inte ska kunna bli politiker. Det gäller knarkbrott, våldsbrott såväl som medlemsskap i tveksamma mc-klubbar som jag ser det. Därför ska naturligtvis den miljöpartist som dömts för narkotikabrott fortsatt vara anställd i statsrådsberedningen och den sverigedemokrat som varit ledande medlem i Bandidos MC sitta kvar. Tidigare brottslighet eller psykisk sjukdom kan och ska inte vara hinder för politisk aktivitet. Är straffet avtjänat kan personen vara politiskt aktiv. Har personen bytt liv kan personen vara politiskt aktiv. Allt annat vore orimligt.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

About these ads