Hatbrott blir inte vanligare

En vanlig ståndpunkt i den identitetspolitisk debatten, framförallt från de som företräder identitetspolitiska tankegångar är att antalet hatbrott ökar. Det är emellertid ett felaktigt påstående. Ibland har jag också sett påståenden om att hatbrott är vanligare i Sverige än i andra länder. Det är inte heller sant. Statistiken är inte jämförbara då det i Sverige inkluderas många fler saker bland hatbrottsmotiv än i de flesta andra länder.

Är utgångspunkten anmälda hatbrott är det också svårt att bedöma den verkliga omfattningen och svårt att bedöma fördelningen av hatbrotten på olika motiv. Anmälningsbenägenheten för hatbrott är i många fall låg, men också mycket olika mellan utsatta grupper. Men det finns även andra undersökningar som tar upp hatbrotten. Den främsta av dem är Nationella Trygghetsundersökningen (NTU). Det finns också andra problem med anmälda brott. Det handlar om huruvida polisen faktiskt korrekt identifierar brott som hatbrott eller inte. Sannolikt missas många brott som är hatbrott.

Enligt Nationella trygghetsundersökningen (NTU) var det år 2012 uppskattningsvis 1,4
procent av befolkningen (16–79 år) som blev utsatta för främlingsfientliga hatbrott. Andelen utsatta för antireligiösa hatbrott var 0,3 procent, och andelen utsatta för homofobiska hatbrott var 0,2 procent.  Hatbrotten är alltså mycket få och drabbar en mycket liten del av befolkningen. Vid jämförelser med anmälningsstatistiken ska dock beaktas att NTU och anmälningsstatsistiken använder sig av lite olika definitioner och därför inte är direkt jämförbara. Över tid visar NTU mycket små förändringar vad det gäller frekvensen av hatbrott. Anmälningsbenägenheten vid brott som också är hatbrott är förhållandevis låg men i allmänhet högre än den generella benägenheten att anmäla för samma typer av brott.

Hatbrotten ökar alltså inte. De minskar inte heller. Detta gäller också homofobiska hatbrott.

När det gäller anmälda hatbrott så finns det en minskning sen 2009. Det handlar främst om att antalet anmälningar vad det gäller homofobiska respektive antisemitiska hatbrott minskat. Mest har anmälningar av islamofobiska, transfobiska samt antireligiösa (inklusive kristofobiska) hatbrott ökat. När det gäller främlingsfientliga/rasistiska hatbrottsanmälningar så har de egentligen inte ökat sen 2009, men den viss omfördelning har skett. Antalet anmälningar med afrofobiska samt antiromska motiv har ökat medan andra minskat. Ökningen av antalet anmälda hatbrott med afrofobiska motiv behöver inte bero på ökad utsatthet, dvs fler brott, utan kan bero på ökad anmälningsbenägenheten, att polisen uppmärksammar brotten mer eller på att dess befolkningsgrupper idag utgör en större del av den svenska befolkningen. Om utsattheten ökat eller minskat i dessa grupper är okänt då ingen forskning finns. 73% av alla hatbrottsanmälningar berör brott med främlingsfientliga eller rasistiska motiv. Det vanligaste brotten är olaga hot och ofredande.

Det finns med den forskning som existerar idag inte fog för att hävda att afrofobiska hatbrott ökat i antal eller att svarta personer är mer utsatta idag än för några år sen. Det kan vara så, det behöver inte vara så. Vi vet helt enkelt inte. Det är därför felaktigt att påstå att de ökar.

Noterbart är att antalet hatbrott varierar mycket kraftigt beroende på region. De är i allmänhet vanligare i storstadslän och storstäder, men Västra Götaland och Göteborg avviker kraftigt från mönstret genom att uppvisa mycket lägra antal anmäld hatbrott per 100 000 invånare än Stockholms och Skåne län respektive Stockholm och Malmö. Rent generellt har området runt Mälaren och Skåne högre andel anmälda hatbrott än resten av landet.

Källor: Brå: Hatbrott 2013, MKC: Afrofobi,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

About these ads