Ibland händer mirakel: vad transrörelsen kan lära av bokstavsbarnen

Jag vill först tacka tidningen Internationalen för en bra debattartikel av Roya Hakimnia och Arash Hakimnia i nr 46/2014. Särskilt uppskattar jag att de vill skapa breda allianser utan att dissa själva begreppet intersektionalitet (dvs. analys av samverkan mellan olika maktordningar såsom klass, kön, etnicitet etc), att de tar upp också funktionalitet (dvs. i dagligt tal handikappfrågor) samt att de berör den kampanj som militanta transaktivister riktat mot Kajsa Ekis Ekman. Hakimnia & Hakimnia gör dock halt vid Åsa Linderborgs åsikt (Aftonbladet 7/11) att nämnda kampanj bygger på ”polisiärt medvetande”, och det beror ju på vad man lägger in i ordet. Kampanjmakarna har inte blåljus eller batonger.

Varken Hakimnia & Hakimnia eller de som varit mer kritiska till Linderborg (Aleksa Lundberg i en fin text i Politism 10/11, Judith Kiros i DN samma dag, Tanvir Mansur i Dagens ETC 11/11, Maria Ramnehill och Valerie Kyeyune Backström i Expressen 12/11) tar dock upp den allvarligaste anklagelsen i Linderborgs artikel, nämligen att hotet ”jag ska kontakta din chef så du förlorar jobbet” från radikala transaktivisters sida inte bara riktades mot Ekis Ekman utan också mot feminister som försvarat henne på nätet. Om det är sant – och ingen har såvitt jag sett dementerat det – så var det en väldigt långtgående guilt-by- association med drag av senator McCarthys metoder. Och allt detta på grund av att Ekis Ekman skrivit en eller högst två transfoba (dvs. förmodsfulla mot transsexuella) meningar i sin bok ”Varat och varan”, vilken inte handlar om transfrågan utan om prostitution och surrogatmödrarkap.

År 2000 skrev en upphaussad svensk sociolog en bok och många artiklar som inte i förbifarten, utan som huvudtema, misstänkliggjorde oss som är öppna med att vi har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (npf). Det hävdades att en npf-diagnos medför ”tillintetgörande” och att man blir ”socialt död” samt ”ses som en sämre människa”; det stod att de som mobbat oss ses som ”normala och begripliga” om vi har diagnos (en parallell till Expressens ökända och rasism-legitimerande löpsedel ”Så tycker svenska folket om invandrare och flyktingar: Kör ut dem!” hösten 1993, åren därpå kulminerade hatbrotten); vi påstods söka ”en reträtt från den existentiella ansvarsbördan” och själva ovetandes lida av ”förlust av en framtid”; våra föräldrar förklarades vilja ha diagnos på oss för att dölja att de är dåliga föräldrar. Boken hyllades nästan unisont av stor del av vänstern, som såg den nattståndna striden mellan arv och miljö som enda tänkbara aspekt på ämnet. Detta var politisk korrekthet i dess värsta bemärkelse: en rigid dogm om biologiförringande styrde tänket utan att ens bottna i solidaritet med någon utsatt grupp.

Föreställ er att jag då skulle ha hotat att ”kontakta chefen och förtala” inte bara sociologen själv – detta gjorde psykiatrikern Sten Levander, vilket var mycket odemokratiskt och skadade vår sak – utan alla som berömde hennes bok! Då skulle jag nästan inte ha några vänner kvar inom vänstern. Att hota en meningsmotståndare att ringa hens chef i syfte att göra hen arbetslös kan aldrig rättfärdigas av att man själv tillhör en grupp som utsatts för förtryck.

Det enda jag, Malin Widerlöv, Gunilla Gerland, Gunilla Boëthius och andra npf-personer eller anhöriga som trädde fram i media begärde, när sociologen och hennes band av medieambassadörer härjade som värst, var att vi som själva har npf, eller lever nära någon som har det, också skulle få höras i debatten. Vi valde att inte köra ett svårt akademiskt språk eller annan jargong, eller en hårt konfrontativ linje mot de ”neurotypiska” (dvs. personer som inte har npf), utan snarare sökte vi tålmodigt dialog, förståelse och nyfikenhet på våra ofta fascinerande livsöden. Aldrig föll det oss in att kräva att alla omedelbart skulle ta till sig ett npf-perspektiv.

Det fanns dock rättshaverister i våra led. En pedofilförsvarare med Asperger syndrom infiltrerade och trashade ett forum för överlevare av sexuella övergrepp i barndomen, som om denna grupp vore våra fiender, och ett fåtal militanta aspergare hävdade att empati är ett meningslöst begrepp. Det var vår lycka att dessa extremister var för socialt inkompetenta för att någon skulle lyssna på dem. Mer medial skada gjorde några läkare som var specialister på npf: Sten Levander krävde att sociologen skulle fråntas sin docentur och sina läraruppdrag, och den s.k. Gillberg-gruppen förstörde forskningsmaterialet från Göteborgsstudien i en papperstugg. Deras ljusskygga agerande gjorde att samma redaktörer som ofta refuserade våra inlägg kunde basunera ut att vi inte ville ha debatt, fast vi stångade oss blodiga för att få till just en debatt, istället för en monolog från dem som förnekade oss rätten att föra vår egen talan.

Npf-kritikernas monolog ledde, som Vanna Beckman beskrev i boken ”Strider under hjärnåldern”, till att anslagsgivande myndigheter blev skeptiska och snåla med insatser för barn och vuxna med npf och att patientföreningar nödgades ägna en massa resurser till att försvara sig mot beskyllningar om att våra syndrom är påhittade. Samtidigt satsade scientologerna miljoner på sin kampanj mot npf-diagnoser (de vill värva unga med dåligt självförtroende innan dessa hinner få stöd av samhället) och lyckades lura i flera journalister att deras ”Kommittén för mänskliga rättigheter” är vad namnet ger sken av och inte en totalitär sekts frontorganisation.

I detta läge tyckte somliga att vi skulle ge upp den mediala kampen. Själv hade jag ju ändå vänner, arbete och utbildning och behövde ingen vård. Samtidigt verkade utsikten, att vi skulle vinna debatten mot förnekarna, lika avlägsen som en gång möjligheten att Vietnam skulle besegra USA, att bosnierna skulle rädda Bihac-enklaven som angreps från tre håll medan de förvägrades rätten att köpa egna vapen, eller att Showan skulle kunna gå på MFF:s bortamatcher igen efter det nazistiska mordförsöket på honom i Malmö.

Men ibland händer mirakel. Under 2010-talet har toleransen och öppenheten kring npf ökat fantastiskt. Vi npf-personer hörs nu väldigt ofta i media och finns i Sverige representerade inom politiken, kyrkan, rockmusiken, elitidrotten, rättsväsendet etc.

Rapparen Petter har i sin fina låt ”Krafter”, där han berättar om sin adhd, reclaimat ordet ”bokstavsbarn” såsom tidigare gjorts med ”bög” och ”flata”. Två av fjolårets största folkstormar mot alliansens politik skedde när skolstödet till barn med npf minskade (se uppropet ”Vad gör ni med våra ungar, Jan Björklund?” i Aftonbladet 6/9 2013, signerat av många socialt engagerade kulturarbetare) och när Uppdrag Granskning avslöjade att friskolerektorn Greger von Sivers på Profilskolan valde bort elever med adhd, vilka han kallade ”ruttna äpplen” som sprider röta till andra barn. Det sistnämnda fick även Björklund att reagera, och bidrog till att marginalväljare svängde om i friskoledebatten. ”Jag är på rak svenska förbannad”, sa en trängd Björklund till Expressen 30/10 2013. Moderaten Tove Lifvendal har på ett för moderater ovanligt sätt betonat hur kortsiktigt det är att spara in på resurser åt barn med npf, som kommer att ge så mycket tillbaka till samhället som vuxna om de får tidigt stöd (SvD 8/9-13). Samma höst vann kommunikationsstrategen Thomas Selig, som har adhd, en historisk förlikning på 250 000 kr i ett arbetsrättsligt diskrimineringsmål med stöd av syndikalisterna i Norrköpings LS.

Kanske är det så att vi npf-personer nu cashar in den sympati och förståelse som vi tjänat in genom att under lång tid föra vår kamp med blanka vapen och inte låta de extrema eller ljusskygga tala för oss. Vi har vunnit en rungande seger om folkopinionen som aldrig kan tas ifrån oss. Diskriminering av npf-personer förekommer fortfarande, särskilt på arbetsmarknaden där kapitalismens ”jämviktsarbetslöshet” alltid slår hårt mot den som avviker på något sätt, men det viktiga är att den diskriminering av oss som sker inte har något folkligt stöd. De starka upplevelser av förståelse, nyfikenhet och uppskattning, som jag möter numera för min Tourettes och mitt öppna sätt att leva med syndromet, överstiger allt jag tidigare varit med om. Knappt någon seriös debattör hävdar idag de teser som för bara 14 år sen var ”sanning” i media; det gör bara scientologer och den ärkereaktionäre högerideologen Nathan Shachar.

Och under 2014 har det bokstavligt talat rullat på. USA:s fotbollsmålvakt Tim Howard, mannen med de blixtsnabba reflexerna som är öppen med sin Tourettes och säger att ”om jag vaknade upp en dag och inte längre hade Tourettes så skulle det ju inte vara jag”, hedrades efter VM i Brasilien av Barack Obama för sina insatser för nationen. Då, om inte förr, borde de som hävdade att en npf-diagnos medför ”social död” ha medgett att de hade fel.

På SVT Opinion 2/11 berättar Arbetarens förra chefredaktör Salka Sandén fint om sin adhd och Asperger. Dagens Nyheters ledarsida kritiserar sällan arbetsgivare men härom veckan hände det; att fler unga med npf får aktivitetsersättning istället för jobb måste tolkas ”som att arbetsmarknaden blivit mindre tillåtande och tolerant”, skriver DN 16/11, och öppnar för en länge påkallad debatt om hur npf-personers ofta udda talanger ska matchas bättre mot ett arbetsliv där så mycket handlar om social kompetens, flexibilitet och att ”hålla många bollar i luften”, alltså sådant som vi ibland har svårt för. Men vi är ofta läraktiga, särskilt när vi möts med respekt. Om vi fortsätter vår kamp och lobbying finns vi kanske snart på en arbetsplats nära dig.

Medan npf-rättshaveristerna alltså inte fick inflytande i debatten, är deras kusiner i transrörelsen mycket mer karismatiska. Det som betvivlar detta kan googla på begreppet ”cotton ceiling”, alltså bomullstaket, som myntats av transaktivisten och porrstjärnan Drew DeVeaux. Begreppet är en parafras på karriärkvinnornas glastak och syftar på den lesbiska kvinnans bomullstrosor, som hen som har manskropp men upplever sig som kvinna inte ”kommer förbi”, då lesbiska tänder på kvinnokroppar. Begreppet angriper alltså lesbiskas sexuella preferenser och gör anspråk på en rätt att få ligga. Det började kanske, som många postmoderna diskurser, som en ordlek men har utvecklats till betydligt mer än så.

I mars 2012 hölls i Toronto konferensen ”Overcoming the Cotton Ceiling: Breaking Down Sexual Barriers for Queer Trans Women”, alltså i klartext ”hur ska en få flator på rygg fastän en har en penis?”. Detta påminner faktiskt om de npf-extremister som ville avskaffa ordet empati och om han som trashade överlevarforum. Det mötte inte oväntat motstånd hos kanadensiska feminister som menade att konferensen uttryckte en våldtäktskultur och aldrig borde ha hållits eftersom kvinnor som säger nej till sex, till skillnad från arbetsgivare som diskriminerar kvinnor, inte bör avkrävas en motivering för sitt avvisande.

Begreppet ”cotton ceiling” har redan börjat användas i Sverige, och radikala trender brukar finna sin väg över Atlanten, så nu är ni förberedda.

Huruvida kvinnohusen ska släppa in personer med manskropp som upplever sig som kvinnor är inte min sak, men jag noterar att militanta transaktivister verkar sakna förståelse för de kontrollsvårigheter detta medför. Från instruktörer i feministiskt självförsvar berättas att deras sessioner störts av killar som kommit dit för att bråka eller ragga, men säger att de upplever sig som kvinnor, och vem kan motbevisa det? Separatistiska evenemang för rasifierade stöter också på problem; exakt vid vilken pigmentnivå ska gränsen gå? Själv slipper jag sådana bryderier, för vi npf-personer är den minst separatistiska minoritet som finns. Jag har en gång varit i ett rum med tio tourettare samtidigt, och det gör jag aldrig om.

Vår kamp har alltid handlat om att få plats i det neurotypiska majoritetssamhället, och vi är på väg att uppnå det. Jag vill mest omges av neurotypiska vänner och jobbkompisar och en neurotypisk kvinna som alla täcker upp för mina mänskliga brister; i gengäld ska jag ge allt jag kan av mina styrkor.

Ni transaktivister har en hård kamp framför er. Även om ni vunnit viktiga segrar, till exempel i steriliseringsfrågan, i Eurovision 1998 och 2014 och i många medier, pågår nu en backlash mot er liknande den som mötte oss npf-personer vid millennieskiftet. Samhället är fullt av oförståelse för er situation, som hånas av flera, från Grupp 8-veteraner till Blondinbella, och ni har förlorat cred på att vissa av era militanta företrädare verkar brista i respekt för anställningstryggheten och den sexuella integriteten hos cis-kvinnor (personer med vagina som upplever sig som kvinnor). Men jag uppmanar er verkligen att fortsätta kämpa, och att dessutom göra det med renhåriga metoder. För ibland händer mirakel.

David Munck

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support David Munck on Patreon!
Become a patron at Patreon!

Ett svar på “Ibland händer mirakel: vad transrörelsen kan lära av bokstavsbarnen”

Kommentarer är stängda.