Boknytt
Burmas historia
Bertil Lintner
Historiska media
Burmas etniska kaos
De grymma födslovåndorna för Burma som nationalstat och nation verkar vara bland de mer extrema i den avkoloniserade delen av världen (förr kallad Tredje världen eller Syd innan utvecklings-klyftorna länderna emellan gjorde dessa termer obsoleta). Det visar denna kunnigt välmatade bok.
Betänk då att många andra länder, däribland Sverige, har genomgått en liknande oförsvarligt brutal omvandling. Även hos oss var det rika befolkningstäta flod-sjö-jordbruksbygder (Mälardalen och Götalands-slätterna) som maktexpanderade in över fattigare mer glesbefolkade skogs-bergs-bygder (skogslänen och Småland) och etniska minoriteter (samerna).
Även hos oss centraliserades makten med hårda metoder av den politiska och religiösa eliten (kungamakten och kristendomen). Även hos oss slogs lokala uppror för regional autonomi ner (Småland och Dalarna). Även hos oss skulle erövrade gränsfolk ibland tvångs-assimileras (ex. skåningar och tornedalingar).
I Burma var det den buddhistiska burmanska centralslättens gamla imperier som gradvis expanderade in över 134 etniska skogs- och bergsminoriteter med buddhistisk, kristen, animistisk och muslimsk religion. Och glöm för alltid den romantiska västillusionen att buddhister skulle vara mindre våldbenägna än andra!
Inte minst buddhistiska munkar har på gott och ont engagerat sig i politiken och de olika väpnade kamperna i Burma – intill vår tid. En extrem rasistisk buddhistnationalism finns som en kraftig tendens i Burma – idag riktad mot den muslimska folkgruppen rohingya. Inte ens nationalhjältinnan Aung San Sun Kyi vågar klart fördöma detta. Se även buddhistvåldet mot hinduiska tamiler i Sri Lanka – ett land som Burma har djupa historiska religiösa och handelskontakter med.
Skillnaden mot Sverige är att vi haft 1000 år på oss att utveckla nationalstaten och senare nationen Sverige. Burmas gränser, som de ser ut idag, bestämdes först på 1800-talet av de arroganta brittiska kolonialisterna via tre imperialistiska expansionskrig. Det var Vietnamliknande krig med brända byar och massakrer på civila.
Plötsligt vid självständigheten 1948 skulle ett myller av folkslag med gamla historiska motsättningar samsas i en stat vars område aldrig någonsin hade varit en enhet. Som aldrig (som Sverige) haft tid att internt bygga nationen. Inte undra på att det blev problem.
Etnonationella självständighetskrig bröt ut på alla håll och kanter och fortsätter än idag (kombinerat med opiumförsäljning). För att stoppa detta tog militären makten 1962 med halvt uttalade ambitioner att skapa en burmanbuddhistisk nationalstat via nationell tvångs-integrering av minoriteterna i Myanmar, som de döpte om landet till.
Inget kan försvara de metoder som våra kungar (typ Gustav Vasa) använde för att försvenska det geografiska område som kallas Sverige (ändamålen helgar inte medlen). Men vi kan ändå vara glada för att vi idag har ett relativt homogent svensk folk att bygga demokrati och välfärd på.
Inget kan heller rättfärdiga de blodiga metoder som har använts för att skapa Burma då som nu. De återkommande politiska tendenserna, förslagen och institutionerna för att skapa ett verkligt federalt, mångetniskt och regionaltautonomt Burma är självklart den rätta sekulära demokratiska vägen framåt (mina åsikter).
Ska folken i Burma (och andra länder) smälta samman till ett folk och en nation måste det ske frivilligt, och med uppenbar fördel för alla parter. Typ folkhemmet i Sverige. Tankar på ett burmanskt välfärdssamhälle förekommer också i den burmanska politiken.
Tyvärr är dock rasismen mot minoriteterna djup i Burma, visar författaren, och dessas misstänksamhet mot burmanerna lika djup. Inte minst vänstern och det förr så aktiva burmanska kommunistpartiet har fullständigt misslyckats med att hantera det som marxister kallar ”den nationella frågan”.
De burmanska maoiserade kommunisterna förde även de en väpnad kamp med hårda nypor. Inte minst mot sina egna utrensade parti-medlemmar var de oerhört blodstörstiga. (Kultur)revolutionen äter sina egna barn. Men detta dogmatiska fanatiska burmanledda gerillaparti kollapsade när deras egna etniska fotsoldater gjorde uppror mot partieliten (tack och lov, min kommentar).
Militären proklamerade vid sitt maktövertagande ”en burmansk väg till socialismen”. Och förstatligade/militariserade näringslivet. Det ledde direkt till ekonomisk kollaps, förödande fattigdom och ett folk som hatade den grymma militärdiktaturen.
Förstatligandena var indirekt ett sätt att ta över affärerna från indier och kineser, och lägga även den ekonomiska makten hos den nya militärbyråkratiska burmanska överklassen. Vilken förstås berikade sig, precis som de statskapitalistiska eliterna i de ”vanliga” realsocialistiska länderna. Socialism via staten brukar urarta på det sättet världen över.
Som alla vet pågår nu en långsam demokratisering på ytan av Burma. Detta med syftet att få väst att acceptera Burma under fortsatt men kamouflerat militärstyre. Man har också accepterat marknads-ekonomi, utländska investeringar och massturism. Men ombytet av ekonomiskt system skriver författaren konstigt nog nästan inget om!?
Annars är boken en imponerande (nästan för) heltäckande skildring av ett spännande land i Asien. Den första i sitt slag så den täcker en svensk kunskapslucka i en tid då Burma kommer att bli ett favoritmål för turister som söker det annorlunda – eller bara sol.
Jag var själv där som en av de första turisterna när landets isolering långsamt började brytas på sjuttiotalet, Och Rangoons tempel, Mandalays skönhet, Pagans fantastiska tempelslätt och den vidsträckta övärlden i söder kommer att attrahera många miljoner soltörstande och exotismshungrande besökare i framtiden.
En svaghet i boken bara. Den etniska problematiken (majoritet mot minoritet, etnifolk mot etnifolk) står i fokus för författaren. När klasser skildras är det mest för att visa att de olika klasserna var/är etniskt olika. Så var arbetarklassen länge indiskt dominerad, och överklassen kom också tills stor del från andra länder.
Men hur har klassförhållandena varit bortsett från det etniska, och speciellt hur har de varit på landsbygden genom seklerna. Orden självägande bönder, jordägare och feodalism skymtar förbi, men man får ingen helhetsbild av det burmanska klassamhället (speciellt inte de socioekonomiska exploateringsformerna på landsbygden). Klass verkar intressera författaren klart mindre än de otaliga och snåriga etniska konflikterna.
I tidens anda skulle man också kunna efterfråga mer om kvinnor, feminism, barn, transpersoner (hbtq), handikappade, äldre och miljö – men den kritiken gäller ju många böcker. Att det sociala sönderfallet i spåren av den koloniala så kallade moderniseringen inte minst drabbade kvinnorna står dock klart i boken.
Hans Norebrink
PS Självklart kan ingen demokratisk stat ha en statsreligion (min åsikt), något både Burma och Sverige brutit emot. Religionen är en privatsak (individualism) och samtidigt en angelägenhet för alla människor (internationalism). Därför är religiös nationalism helt fel, och ohjälpligt splittrande för nationen.
PSS Noterbart är att den antikoloniala burmanska nationalismen under andra världskriget allierades sig med de japanska militaristerna, och att då även vänsterledare tillfälligtvis påverkades av fascistiska idéer – bland annat nationalfadern Aung San (Aung San Suu Kyis far). Och att även icke-burmaner och icke-buddhister (även muslimer) har spelat en icke oviktig roll i Burmas kamp självständighet och demokrati.
PSSS Intressant är att många burmaner på vänsterkanten sett likheter mellan socialism och buddhism – båda ideologierna tror på lika värde, jämlikhet och anti-girighet. Socialism ansågs vara ”nirvana på jorden för arbetarklassen”.
Mer: SVD, Amnesty Press, DD, Historiskt, Ny Tid,
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Aung San Sun Kyi, Etnicitet, Myanmar, Burmas historia, Bertil Lintner, Nationalstat, Etniska minoriteter, Klass, Rasism, Fascism, Historia, Burma, Kultur, Böcker, Krig, Nationalism, Samhälle, Politik
Kan man verkligen jämföra sveriges historia med burmas så rakt av som du gör? De strider som hade med religionen att göra i Sverige var mer inomreligiösa eftersom den främmande kristendomen krossat ursprungsreligionerna, precis som de själva krossat de tidigare förmodligen,
För att kunna jämföra så rakt av måste man förutsätta att alla kulturer är lika i grunden, att det inte finns skillnader i hur kulturer, och därmed folkslag, utvecklas beroende på kontexten. Att kulturen i Burma per automatik utvecklats och kommer att utvecklas så som i Sverige. Jag anser att det är inte så enkelt som att alla folk/kulturer, oavsett kontext, är mer eller mindre kopior av varandra och därmed utvecklas mer eller mindre identiskt.
Svar från Hans Norebrink:
Jag håller i mycket med dig Varg i Veum. Det finns ingen utvecklingsdeterminism, och det finns olika kulturer, ideologier och personligheter som också påverkar historien. Men jag tycker ändå att man ofta kan se gemensamma drag i olika samhällen, inte bara mellan Sverige och Burma, utan mellan alla samhällen i alla tider. Inte undra på eftersom vi också har mycket av gemensam biologi, psykologi och socialitet med oss från vårt delade evolutionära arv.
Vi har ju också liknande ekonomiska och ekologiska materiella baser, som tenderar till en liknande utveckling. Rika jordbruksbygder producerar mer, blir mäktigare, föder mer barn, skaffar bättre vapen,blir effektivare, skapar större samhällen, centraliserar för att lösa gemensamma problem – just för de gynnsamma betingelserna på bra jordbruksmark i floddalar och på slätter.
Därför tenderar de att expandera in på grannfolk som lever i berg, i skog, i öken, på stäpp, som ju har släpat efter i ”utvecklingen”. Det är i huvudsak i de stora floddalarna med goda jordar som världens stora kulturer har utvecklats i. Där har nationer och imperier vuxit fram (sen har vi inka i bergen som utvecklades av andra skäl etcetera).
Mellan Burma och Sverige finns det skillnader som jag påvisar, direkt eller indirekt. De har många fler religioner eftersom de ligger ”centralt” i Asien, Sverige som ligger perifert bara en. De olika etnierna har anammat olika religioner och därför blir kampen dem emellan hårdare, därför att tron är en del av deras identitet, och Gud kan man inte kompromissa om. Etnicitet och religion är en farlig blandning, som ger starkare konflikter. Men Sverige hade också en övergångsperiod mellan katolicism och protestantism och deras konflikter var då lika starka som de inomreligiösa konflikterna mellan shia och sunni är idag.
Imperialismen är en annan skillnad mellan Burma och Sverige: Med kolonialismen kom kristen mission och splittrade folk. De tvingade också fram ett brådstörtat och farligt enande av Burma – Sverige hade mycket mer tid på sig att bilda nation. De geografiska hindren för enande var också större i Burma jämfört med Sverige.
Men att det finns gemensamma drag i samhällsutvecklingen i världen visar det naturliga experimentet Gamla och Nya världen. Båda började med jägarsamlarfolk, som sedan i isolering från varandra utvecklade ganska likartade jordbrukande klassamhällen. Spanjorerna kunde känna igen sig i det klassystem som mötte dem i Mexico.
Hans Norebrink