Vad är identitetspolitik?

Sedan Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg skrev en krönika, där hon kritiserade hur ”identitetspolitik” blivit ett hinder för en solidarisk rörelse, har inomvänstermotsättningarna åter seglat upp mellan de som menas sätta klass i centrum för den politiska rörelsen och de som menas sätta identitet på samma plats. Debatten cirkulerar egentligen kring en rad viktiga frågor som alla progressiva rörelser måste brottas med: i vems namn talar vi? Vilka representerar vi? Vem exkluderas från vår kamp?

Just nu rasar transaktivister mot cis-normen inom den breda vänstern (cis betecknar dem som identifierar sig med sitt fysiska kön). Just nu kämpar rasifierade aktivister för trygga rum att kunna verka i. Just nu strider funktionsnedsatta aktivister för tillgänglig­heten och för rätten att uppleva sig representerade. Alla är de människor vars attribut gör dem till sociala undantag i det breda samhället, människor med erfarenheter av att uteslutas. Människor som nu kräver sin plats i samhället. Detta är förstås något varje progressiv rörelse värd namnet måste ge sitt stöd till. Vi har teoribyggen som intersektionalitet för att kunna analysera hur förtryck samverkar och hur vi skall hitta vägar till samverkan mellan människor vars livssituation ser oerhört olika ut. Som erfarenheter kan inte olika sorters förtryck eller diskriminering rangordnas. En människas upplevelse av att kränkas kan inte ställas över någon annans, oavsett om de är baserade på etnicitet, kön eller klass. Som fenomen i sig är dock olika förtryck skilda.

Vårt samhälles själva motor, det ekonomiska systemet, är byggt på människors över- och underordning. Det syns i löne­rapporterna, i olycksstatistiken på arbetsplatserna, i hur medellivslängden skiljer sig mellan bostadsområden. Klasskampen utkämpas i samhällets kärna. Denna centrala motsättning ger emellertid upphov till symptom i alla samhällslager och i alla mellanmänskliga relationer – till och med hur språket är strukturerat präglas av konflikt och självmotsägelse. Så länge klasskampen pågår är samhället som sådant splittrat och präglat av hierarkier. ”Samhället har inget gemensamt språkrör, så länge det är kluvet i kämpande klasser” skrev Bertold Brecht för över ett halvt sekel sedan. Det är lika sant idag.

De människor som lever i ett sådant samhälle blir också de drabbade av de ojämlika förhållandena. I ett samhälle som det svenska finns knappast en människa som inte bär på erfarenheter av uteslutning, mobbning, sociala maktspel, fysiskt och psykiskt utnyttjande. Men där de allra flesta bär dessa erfarenheter inom sig finns det människor som genom sina fysiska attribut blir levande bevis på samhällets uteslutningsmekanismer och uppdelning i vi-och-dem; antingen det är könsidentiteten, kroppens funktionalitet eller en hudfärg som vittnar om ett påbrå utanför Sveriges gränser.

Klassuppdelningen skiljer sig från andra förtryck genom att den baseras enbart på ägande. Kampen mot förtryck på basis av etnicitet, kön, funktion och sexualitet handlar om erkännande och representation; att slippa särbehandling på grund av vem man är. Det är strukturer som frodas inom det kapitalistiska samhället, men också fenomen som kapitalismen, teoretiskt sett, skulle klara sig utan. Kapitalismen kan emellertid inte existera utan ett klassamhälle. En revolutionär rörelse måste utkämpa de strider som pekar mot omkullkastandet av själva klassamhället. Därför måste den skilja på strider som kan lösas inom ramarna för rådande system (mot dess uttryck) och motstånd mot själva systemet.

Att tro att dessa förtryckande strukturer magiskt skulle upplösas genom övergången till en socialistisk samhällsordning är förstås naivt, men en rörelse som menar något med att kalla sig socialistisk gör dessa frågor till sina som en del av den system­omstörtande kampen. Inom en rörelse är det emellertid oändligt viktigt att sträva efter att ge alla människor möjlighet att vara delaktiga på lika villkor; att de med erfarenheter som skiljer dem från majoriteten inte blir behandlade som ett särintresse. Det är också på det hela taget nödvändigt att en rörelse som kämpar för att överskrida det nuvarande samhällets ramar också internt strävar efter att i så liten mån som möjligt spegla och reproducera det omgivande samhällets strukturer. Men det måste vara en rörelse där vi väljer att tro på människors goda föresatser, där vi reagerar mot orättvisor men också litar på varandras vilja att bryta mönstren. För vi bär alla på bördor som kan ge oss gemensamma perspektiv.

Det är en stor fara i att utan omsvep erkänna människors olikheter. Många aktivister talar om vikten av en brokig, mångfaldig rörelse och det är förstås eftersträvansvärt, men att bara se till skillnader människor emellan gör oss lätt blinda för att de villkor vi lever under i grunden är väldigt likartade för hela den befolkning som utgör samhällets arbetskraft och arbetskrafts­reserv. Tvånget att lönearbeta för någon annans vinning överskrider hudfärg, sexualitet, könsidentitet och tar bara i särskilda fall hänsyn till funktion. Därför är det inte bara relevant att se på människors avvikande livsvillkor. En rörelse som söker utgöra en kollektiv kraft måste ena människor kring våra gemensamma villkor och intressen. Det är först då vi kan ha ett gemensamt språkrör.

Johannes Jensen, ursprungligen publicerad i Internationalen

Läs också:

Intressant?
Media: Politism1, 2, 3Roya, Oskrivet blad, DN1, 2Bang, NG, EX1, 2, Kultur & analys, AB, Sydsvenskan, Internationalen1, 2, 3, ETC,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

About these ads