Hanna Fahl i DN undrar hur det är att ha ett sådant lokalsinne att hela världen känns som hemma. Jag kan upplysa henne om att det känns bra och att hon har missuppfattat hur det fungerar.
Jag har aldrig gått vilse i hela mitt liv, inte i bergen på Kreta där jag vandrat fritt, inte i Amsterdam, inte i London, inte i Paris, inte i Skottlands högländer osv. Faktum är att jag inte tror att jag kan gå vilse nån stans. En koll, kanske två kollar på en karta. Långt i förväg eller precis före jag ska ge mig ut nånstans. Spelar ingen roll. Jag hittar sedan i vilken stad som helst, till och med i Istanbuls smågator och märkliga områden där det inte ens finns kartor att tillgå (och där GPS knappast kan leda en rätt heller). Jag kan hälsa Hanna Fahl att det känns väldigt tryggt. Ger en trygghet när jag är ute och går i en annan stad eller i naturen nånstans. Jag tror faktiskt inte jag kan gå vilse.
Att hitta upptar ingen tid och ingen kraft som Hanna Fahl tror att det gör. Jag tänker på sådant som hon gör när hon går omkring, låtar, rymdkolonier, skriver nya inlägg och artikalr, politiska teorier, astronomi, fiske osv. Jag tänker inte på vägen, jag memorerar inte, men vet precis hur jag ska gå, i vilken riktning och vart. Det är nåt som fungerar automatiskt. Måhända har jag ett grymt hippocampus i min hjärna. En GPS för 800 kronor är i mitt fall ett rent slöseri med pengar som kan användas till nåt bättre. Inte heller tror jag att jag skulle behöva två år för att lära mig alla Londons gator, pubar, hotell och krogar. Men det senare har nog mer med asperger att göra än ett grymt lokalsinne.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Hanna Fahl, Lokalsinne, Asperger, Upptagenhet, Memorering, Geografi, Hjärnan, GPS, Hippocampus, Biologi
