Svensk fascism – 1930-talet

Del 2 av 7 i serien En fascism för vår tid

Mellan de två stora krigen skapades en mängd fascistiska partier i Sverige. Dessa fascistiska grupper plågades av personliga vendettor, stridigheter och de bröts sönder i ytterligare delar. Detta resulterade i ett enormt antal mindre grupper. Några påverkades av nazisterna i Tyskland och andra av fascisterna i Italien. År 1933 fanns det fem större grupper och många små. Allt som allt, mellan 1919 och 1950 Sverige fanns det närmare 100 olika aktiva fascistiska och nazistiska grupper. Samma människor flyttade från en grupp till en annan, olika grupper gick samman och en del människor var organiserade i mer än en grupp samtidigt. Detta var fallet med en viktig intellektuell person vars teroeier fortfarande har betydelse i svenska fascistiska grupper, Per Engdahl. Under kriget vände till och med ett vänsterparti till att bli pro-tyskt och nazistiskt.

Militära officerare var många i de fascistiska och nazistiska grupperna, ofta i ledande positioner. Skåne, västkusten och universitetsstaden Uppsala var starka fästen för den fascistiska och nazistiska organiseringen. Uppsala också ett starkt fäste för rasprofilering, rasbiologi, rashygien och sterilisering av grupper i samhället som sågs som sämre, som till exempel resande och romer. I Uppsala fanns en statsstött institut för rasbiologi (Statens institut för rasbiologi). Stödet för dessa idéer samt för antisemitism var utbredd i svenska samhället och i den socialdemokratiska partiet.

På grund av de många splittringarna i de fascistiska partierna lyckades de på denna tid aldrig få några platser i parlamentet genom val. Men lokalt lyckades de bättre. Svenska Nationalsocialistiska Partiet (SNSP) lyckades få 5,7% i Göteborg och 2,9% i Värmland 1932. Stödet för de fascistiska grupperna kom främst från småborgerliga grupper som jordbrukare och mindre affärsmän samt från mycket fattiga delar av arbetarklassen. Västkusten och Göteborg hörde till de delar av Sverige som drabbades hårdast av depressionen på 1930-talet och var en bra rekryteringsgrund för svenska fascistiska grupper.

De huvudsakliga fascistiska grupperna, SNSP och Nationalsocialistiska Arbetarpartiet (NSAP), hade också organiserat en egen milis, Stormavdelningarna (SA). NSAP:s SA-grupper skickade frivilliga till den finska armén för att delta i kriget mot Sovjetunionen. Hemma i Sverige kom de militära veteraner att ansvara för SA-grupperna och omorganiserade dem i ett formellt oberoende organisation, Sveaborg. Soldater från dessa enheter blev också engagerade i tyska Waffen-SS. De var politiskt organiserade tillsammans men spreds i olika Waffen-SS-enheter som SS Pansargrenadjärdivision Wiking, SS Pansargrenadjärdivision Nordland, Liebstandarte Adolf Hitler och SS Junkerschule Bad Tölz.

Del 1 av ett längre dokument om dagens svenska fascism. Det dokumentet finns också källhänvisningar.

Intressant?
Media: DN1, 2, 3, 4, Röda Malmö, Bilderblogg, ETC1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Series Navigation<< En fascism för vår tidSvensk fascism – de som överlevde slutet av andra världskriget >>
About these ads