Tre större fascistiska grupper överlevde slutet av det andra världskriget: en ren nazistgrupp, Svensk Socialistisk Samling (SSS, tidigare NSAP) , en mussolini-inspirerad fascistisk grupp, Nysvenska Rörelsen (NSR) och en pronazistisk nationalistisk grupp, Sveriges Nationella Förbund (SNF) med en extremt konservativ agenda. Ursprungligen var SNF en konservativ ungdomsorganisation utan nazistisk/fascistisk tillhörighet eller agenda. 1934 bröt de med det Högerpartiet och tre parlamentsledamöter från det parti följde med. Under kriget finansierades deras tidning av Tyskland.
Den redan nämnde Per Engdahl var periodvis medlem i både NSR och SNF. NSAP upplöstes 1950 men Sveaborgorganisationen överlevde och blev en viktig del i firandet av svenska kungen Karl XII den 30 november varje år. Denna tradition blev senare en viktig samlingspunkt för svenska nazistskinnhuven.
Under femtio- och sextiotalet var SNF en tillbakadragen organisation som var noga med att dölja sin antisemitiska agenda men på sjuttiotalet blev de mer aktiva igen. Den började att fira kungen Karl XII den 30 november tillsammans med Sveaborgsgrupperna. Nya organisationer som formellt antogs vara ”opolitiska” skapades, till exempel 30-novemberföreningen och andra grupper som var inblandade i firandet av Karl XII. Den tvingades dessutom bli mer frispråkiga på grund av framväxten av en våldsam och intellektuell antikommunistisk rörelse, Demokratisk Allians (DA). Samtidigt agerade de också för att utrota alla former av nazireferenser och antisemitism i sitt program. På sjuttiotalet blev SNF den starkaste fascistiska organisationen i Sverige men var fortfarande mycket liten. Förmodligen med mindre än 100 medlemmar. De vidgade också sin agenda till att ge stöd till apartheidregimen i Sydafrika, Pinochets diktatur och andra regeringar av samma slag.
DA var en organisation där flera kommande konservativa politiker skolades i politiskt arbete tillsammans med människor som senare skulle bli fascistiska ledare. Det var en hemlighetsfull organisation och medlemsantal är inte känt. De deltog aldrig i val. Det var främst en grupp som ägnade sig åt att störa vänstermöten och -sammankomster.
Den sista överlevande fascistiska gruppen på sjuttiotalet var NSF, ledd av Per Engdahl. Det var en klassisk korporativistisk fascistisk grupp i Mussolini-traditionen. Det hade alltid varit en liten intellektuell grupp och fortsatte att vara det. Flera aktivistorienterade medlemmar lämnade regelbundet till förmån för andra organisationer. Vissa människor var aktiva i både NSF och SNF.
Det fanns också vid denna tid också en annan, mer öppet nazi-orienterad grupp med mycket våldsamma supportrar och medlemmar. Nordiska Rikspartiet (NRP). Det grundades 1956 av tidigare medlemmar av den norska nazistpartiet, Nasjonal Samling(NS), och en ung hitler-beundrare, Göran A. Oredsson, gift med en tysk kvinna som växte upp under den nazistiskt styre, Vera Schimanski. Innan äktenskapet med Göran A. Oredsson var hon gift med en av de nazistiska ledarna i Sverige under trettiotalet och fyrtiotalet, Sven-Olof Lindholm (NSAP/SSS).
NRP kan betraktas som de ideologiska arvtagarna till NSAP/SSS men det var inte på något sätt en organisatorisk fortsättning. De organiserade tidigt en fascistisk milis, Riksaktionsgrupperna (RAG). RAG kom att locka en hel del skinnhuven på sjuttiotalet. NRP kom så småningom i kontakt med de människor som organiserade firandet den 30 november och bleva snart den drivande kraften i 30-novemberföreningen. De försökte också att infiltrera den antikommunistiska gruppen DA, men lyckades inte och istället bombade de DA:s huvudkontor i Stockholm med en militär rökbomb. NRP ägnade sig år trakasserier per telefon eller våldsamma trakasserier av journalister, homosexuella, f.d. norska motståndsmän, judar och invandrare på gatan eller i hemmen. Detta var särskilt vanligt i Göteborg men inte begränsat dit. På grund av våldet dömdes många av NRP:s medlemmar till fängelse för kortare eller längre tid. Förutom i Göteborg hade organisationen ett starkt fäste i Skåne, och en stor grupp i Stockholm. På grund av omfattande interna stridigheter förblev NRP dock litet och ineffektivt.
Efter att flera medlemmar av RAG-grupperna i Stockholm och Göteborg samt några ledare i Göteborgsavdelningen av NRP dömdes till fängelse 1986 försvagades organisationen allvarligt. Bland brotten de dömdes för ingick ett mord, grov misshandel i flera fall och olaga vapeninnehav. Fler medlemmar i RAG-grupperna dömdes i en annan rättegång år 1990, för försök till bombattentat, ännu fler mord och överfall. Alla brott i samband med de två rättegångarna utfördes i Göteborgsområdet. Offer för nazistvåldet i Göteborg var huvudsakligen homosexuella män. Rättegångarna skadade NRP kraftigt och de skulle aldrig mer bli en organisation med någon som helst betydelse.
Del 2 av ett längre dokument om dagens svenska fascism. Det dokumentet finns också källhänvisningar.
Intressant?
Media: DN1, 2, 3, 4, ETC1, 2, 3, Politism1, 2, Fria1, 2, AB1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om Svensk Socialistisk Samling, SSS, NSAP, Nysvenska Rörelsen, NSR, Sveriges Nationella Förbund, SNF, Per Engdahl, Sveaborg, Karl XII, 30-november, Demokratisk Allians, DA, Korporativism, NRP, Nordiska Rikspartiet, Vera Oredsson, RAG, RIksaktionsgrupperna, Nazistvåld, Göran A. Oredsson, Fascism, Rasism, Nazism, Högerextremism, Historia
