För en rödgrön lokaldemokrati

Hur skulle ett idealiskt (välfärds)samhälle kunna se ut i framtiden? Min slutsats är att småskalighet är avgörande. Det första urkommunistiska demokratiska samhället var de grupplokala jägar-samlarna. Där utvecklades våra rättvise- och jämlikhetsbeteenden och tendenser.

När det storskaliga jordbruks- och industrisamhället kom uppstod däremot konsekvent hierarkiska, ojämlika och orättvisa klassamhällen i nästan hela mänskligheten. Detta i såväl Gamla som i Nya världen parallellt. Varför?

Jo, för vi har också det i oss från vår långa tid som sociala hierarkibildande däggdjur. Vi har samtidigt i oss vårt gamla ojämlikhetstenderande däggdjursarv, och vårt nyare egalitära/jämlika jägarsamlararv. Egoistisk själviskhet och altruistisk osjälviskhet.

Detta är som jag förstår den evolutionära utvecklingen av det mänskliga samhället. Därför har vi också vänster och höger i politiken. De representerar var och en av dessa tankar och tendenser, och därmed olika konfliktiva klassintressen.

När de storskaliga samhällena växte fram gynnade dessa däggdjursarvet och missgynnade jägararvet. Varför? Jo, av ren teknisk nödvändighet kunde man inte längre besluta allt på allmänna möten. Samhället var för stort för det, det behövdes ledare. Med tilltagande specialisering i de nya storskaliga samhällena (en av dess fördelar) kunde heller inte alla allt längre – och kunskap är makt.

Med teknisk hierarkibildning av effektivitetsskäl gynnades också möjligheten till social hierarkibildning. Alltså till att ledarna började roffa åt sig makt och resurser för sin egen privata del. Detta skapade ett klassamhälle. Rika och fattiga. Elit och massa. Överklass och arbetarklss.

Statligt eller privat ägande spelar här ingen avgörande roll. Klassamhällen genom historien har byggt på båda formerna av ägande. Nyckelfrågan är istället; ”Vem äger staten”. Vilka kontrollerar i praktiken statsapparaten, bortsett från de formella ägandeförhållandena.

Det är exempelvis ungefär lika mycket social hierarki, ekonomiskt toppstyre och arbetsplatsdiktatur i den offentliga sektorn som i det privata näringslivet. Formellt är ”den gemensamma sektorn” mer direkt underställd demokratin. Men i praktiken, med ungefär samma politik av de två i stort sett lika nyliberala blocken, är det ingen större skillnad. Beslutsvägarna är för långa för oss gräsrötter för att kunna få inflytande.

På sjuttiotalet var det lite annorlunda. Socialdemokratin hade gett upp kampen för socialismen, men genom klassamarbete och klasskompromisser med borgarklassen utvecklat ett bra välfärdssamhälle för folket. Dessutom med ett inte negligerbart arbetarinflytande – se till exempel medbestämmandelagen och diskussionerna om löntagarfonder.

Sverige då var det jämlikaste landet i världen sedan jägarsamlartiden – en unik historisk händelse! Jag citerar vänsterbloggaren Anders Svensson: Sverige kring 1980 var det närmaste vi kommit arbetarklassens fosterland.

Sedan dess har högern, eliten, nyliberalismen och den megastorskaliga globalkapitalismen suddat ut 1900-talets facklig-vänster-reformist-socialdemokratiska jämlikhetsutveckling. Vi har gått tillbaka till samma skriande omoraliska ojämlikhet i västvärlden som vi hade för hundra år sedan – 1914.

Så när vänstern slogs för socialism på sjuttiotalet insåg få i den att dåtidens (inte vår tids) socialdemokrati hade kommit närmare en verklig socialism än de elitära, planekonomiska, centraliserade, totalitära, storskaliga så kallat realsocialistiska länderna under förment kommunistisk ledning.

Där, med naivt aningslös maktkoncentration av det ledande Partiet, skulle socialismen byggas. Men förutsättningarna var förstås perfekta för att denna enorma enpartimakt skulle missbrukas för att bygga upp ett nytt diktatoriskt klassamhälle. Med statligt ägandeskap, där staten kontrollerades av den nya byråkratiska statliga parti-nomenklatura-överklassen (vilket ju skedde, och sedan blev många av ”kommunisterna” nykapitalister efter murens fall).

Nej, jag tror vi måste ha en småskalig socialism med övervägande familjeprivat, kooperativt, kommunalt och lokalt ägande. Där alla människor har en överblick och kunskap om hela samhället.

Där ledarna saknar privilegier och finns mitt ibland oss, så vi kan påverka dem. Där de kan avsättas med omedelbar verkan. Precis som i Pariskommunen som är ett historiskt ideal att eftersträva.

Denna form av socialism skulle också passa ihop med den gröna miljö-klimat-rörelsen. Möjliggöra en sammansvetsad global grönröd allians för en fri mänsklighet på en hållbar planet. Detta av tre skäl;

Dels skulle ett lokalt ekologiskt samhälle med färre transporter och bättre kontroll av utsläpp vara miljövänligare. Dels skulle kortsiktig egoistisk profitjakt ersättas med en för alla planerad gemensam framtid. Dels (vilket medelklassarna i miljöpartiet inte begriper) måste vanliga människor få något i stället för att släppa taget om den tröstande dopamingivande shoppingen och konsumtionen.

Detta ”något” skulle i lokalsocialismen vara verklig makt och ägande över sina egna arbetsplatser, över sina egna bostadsområden och över sin egen vardag i stort. Det ger en kick att ha egenmakt. Att delta som beslutande subjekt i samhället

Och verklig vardaglig, rättvis och jämlik demokrati är socialismens essens och yttersta mening. ”Alla ska vara med och dela och bestämma” som arbetarförfattaren Folke Fridell så enkelt definierade vad en äkta socialism handlar om.

Självklart kommer det att behövas politiska nivåer även ovanför lokalsamhället: regionala, nationella, kontinentala och globala. Men makten borde koncentreras i samhällsbasen, och delegeras uppåt så lite, snålt och misstänksamt som möjligt.

Samtidigt skulle kunskap, information och nätkontakter vara globaliserade och tillgängliga för alla lokalsamhällen. Istället för att flytta varor, energi och människor över världen skulle kreativa idéer flöda fritt och ymnigt, horisontellt mellan lokalsamhällena (som kan vara såväl stadskvarter som småbyar – och på sikt sammansmälta till något mittemellan).

Vi skulle kunna undvika det östbelastade ordet socialism. Men om inte, så tillhör en framtid där vi människor, livet och jorden överlever en såväl internationalistisk som nationell, men framförallt lokaldemokratisk rödgrön ekosocialism – som jag ser det.

Hans Norebrink, vårdarbetare – en (r)evolutionär framtidsvision

Intressant?
Mer: Cogito, Fria, Jonstad, DN, Libertas, GP,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

About these ads