Nationalism saknar färg

Professor Roger Griffin skriver i Göteborgs-Posten bland annat om fascism, nypopulism och nationalism. Men han verkar inte veta att nationalismen befinner sig i fältet mellan den franskrevolutionära liberala medborgarnationalismen och den tyskromantiska konservativa kulturnationalismen. Nästan alla nationalismen har delar av båda (se Öyvind Österuds ”Vad är nationalism?”).

Därför blir det konstigt när han skiljer mellan en bra liberaldemokratisk och en dålig ultrapopulistnationalistisk syn på nationen. De flesta demokratiska nationalismer har (uttalat eller underförstått) både medborgartanken och tanken på ett etniskt nationellt folk, en föreställd släktgemenskap med historiska och kulturella rötter. Inget konstigt med det.

Skulle det vara konstigt att samerna ser sig som ett kulturellt folk, eller borde de se sig som enbart medborgare i Sverige, Norge, Finland och Ryssland? Borde kurderna sluta se sig som ett historiskt-kulturellt etnofolk, och enbart se sig som medborgare i Turkiet, Syrien, Iran och Irak?

Samma med basker, galicier, katalaner, skottar, walesare. Och skulle det vara något fel i att de baltiska länderna såg sig som folk annorlunda än ryssarna, vilka krävde sitt nationella självbestämmande enligt nationalitetsprincipen. I Estland, Lettland och Litauen idag finns såväl tre folk av medborgare som tre etnonationella folk (där de flesta ryssar ännu inte ingår, man kan komma att göra det).

När den östtyska revolutionen kom igång ropade de protesterande massorna ”Vi är folket”, alltså en medborgerlig demokratisk tanke, alla är medborgare med rätt att delta i landets styrelse. Sedan övergick man till att ropa ”Vi är ett folk”, alltså en kulturell-historisk tanke att östtyskar och västtyskar oavsett att de bodde i olika stater ändå hörde samman för att de traditionellt sett var ett ”folk”.

Det är inte fel att människor ser sig som ”föreställda gemenskaper”, som etnier, folk och nationer. Men alla i ett land måste ha samma medborgerliga rättigheter oavsett om man tillhör ”huvudfolket” eller inte.  Och det måste vara möjligt att sammansmälta majoritet och minoritet. Gränserna mellan grupper i en nation/stat måste vara möjliga att överskrida.

Nationalism handlar i grunden om människans evolutionärt sociala väsen, hennes medfödda behov av att ingå i en grupp. Nationalism har inget med höger och vänster att göra (den uppdelningen handlar om klass). Däremot kan den utnyttjas av såväl vänstern som av högern, av såväl reaktionära som av progressiva krafter. Men nationalismen i sig har ingen politisk färg.

Hans Norebrink, fil mag i internationella relationer, i fem år volontär i den progressiva etnonationella indianbonderörelsen CSUTCB i Bolivia, där nu en första (socialistisk) indianpresident har makten.

PS På samma sätt som nationalismen saknar politisk färg så saknar demokratin politisk färg. Det finns ingen socialistisk demokrati (ingen ”folkdemokrati”), det finns bara demokrati. Och det finns ingen liberal demokrati som Griffin och så många andra på högerkanten påstår, det finns bara demokrati. Ingen politisk riktning har rätt att lägga beslag på demokratin för egen räkning, den är allas vår gemensamma egendom.

PSS Når de två ingredienserna i nationalism benämns ”liberal” och ”konservativ” är det inte i snäv partipolitisk betydelse. Liberal betyder i tidssammanhanget vid den moderna nationalismens födelse kring år 1800 upplysning och folkmakt (demokrati). Konservativ betyder romantik och folkliv (bondetraditioner, historiearv).

Man kan också konstatera att kampen för socialism ofta har kombinerats framgångsrikt med progressiv anti-fascistisk, anti-kolonial och anti-imperialistisk nationalism, och i kamp för etniskt, kulturellt och nationellt självbestämmande.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Hans Norebrink on Patreon!
Become a patron at Patreon!