Folk/Nation och Stat/Land

Sverigedemokraterna är ett eländigt främlingsfientligt parti som vi helst skulle vara utan. Men det betyder inte att en inte kan resonera lugnt och sansat kring sakfrågor. Den ständigt av alla kopierade moraliska gälla indignationstonen när det gäller SD är hopplöst tröttsam.

Några självklarheter. Det finns stater och det finns länder, enkelt och klart att definiera. Det finns medborgare i dessa länder, inga problem, man är medborgare eller inte. Klart, rakt, formellt, officiellt, svartvitt.

Men det finns också folk och nationer. Det är mer flytande begrepp, oklara, oraka, informella, inofficiella, glidande. Mer känslor än fakta, mer kultur än politik, mer historiearv än dagspolitik. Men folk-nationer finns likväl i människors medvetande, och därmed i verkligheten.

Ibland sammanfaller dessa två begrepp, ibland inte. Sällan sammanfaller de fullständigt. Begreppen nationalitetsprincipen och nationellt självbestämmande innebär att folk/nationer har rätt till sitt eget öde. Det kan dock innebära problem vid gränsdragningar och med minoriteter.

Men ska då inte den majoritet av en befolkningsgrupp som anse sig vara ett folk få rätt att bilda en stat? Det var den princip som tillämpades efter första världskriget. Demokrati bygger på tanken om folk-makt, och då krävs att det finns ett folk, en grupp människor som vill höra samman och bilda ett land med samhörighetskänslor och samhällssolidaritet.

Därför är det önskvärt att olika etniska grupper/nationer/folk får bilda egna länder, nationalitetsprincipen, alltså principen om nationellt självbestämmande. Alla medborgare i dessa länder måste dock behandlas lika och anses tillhöra det landet. Även minoriteterna alltså. Idealet att folk och stat sammanfaller händer nästan aldrig.

Det kan alltså vara ett glapp mellan stat/land och folk/nation. Det finns ett svenskt folk i vårt medvetande, alltså finns det. I den mån det finns ett samiskt folk i samers medvetande så finns det också. Man kan också tillhöra två folk i olika grad.

Jag tror att de flesta samer är och känner sig som svenskar, med en samisk tillhörighet som alla andra regionala och lokala underidentiteter. Men kan dock teoretiskt tänka sig att samerna känner sig som ett eget folk uppdelat på fyra stater; Sverige, Norge, Finland och Ryssland.

Ungefär som den kurdiska nationen/folket är uppdelat på fem stater/länder; Turkiet, Syrien, Irak, Iran och Armenien. I så fall tillhör inte samerna det svenska folket utan ett eget. Samma som kurderna inte tillhör andra folk utan sitt eget.

Man kan också tänka sig att vissa judar av familjeskäl bor i Sverige men att de känner sig som delar av det judisk-israeliska folket. Nu tror ju jag att 99 procent av Sveriges judar känner sig som svenskar. Men det går att problematisera frågan.

Ryssarna i Baltikum, tillhör de de olika nationerna där? Det verkar inte så. Det är en fråga om hur såväl majoritet som minoritet känner sig. Tillhör baskerna och katalanerna den spanska nationen? Tillhör skottarna en brittisk nation?

Detta är komplicerade frågor. Man kan alltså resa frågan om judar och samer tillhör den svenska nationen. Vad jag fattar har sd uttryckt sig oklart här. Men OM de menar att dagens samer och judar inte tillhör den svenska nationen så är jag helt säker på att de har fel. Sveriges judar och samer anser sig tillhöra det svenska folket och då gör de också det.

Sverige har ett tusenårigt kristet kulturarv. Det delar alla av oss; ateister, agnostiker, privatreligiösa, asatroende, protestanter, katoliker, ortodoxa, muslimer, buddhister, hinduer. Däremot är själva tron en fråga för individen och mänskligheten. Religion är en privat och en allmän-mänsklig sak, som inte ska kopplas till vare sig stat eller nation. Bra alltså skilsmässan stat-kyrka. Alla trosformer ska ses vara lika svenska.

Vi har ett historiskt-kulturellt protestantiskt arv på 500 år, och ett lika långt katolskt arv. Genom Gamla testamentet och den kristna trons judiska rötter har vi också ett judiskt-mellanöstrigt kulturarv. Jesus var jude. Ta därtill hur länge judar bott i Sverige. De har med sin tro en starkare förankring i Sverige än till exempel jag med min moderna privatreligiösa inställning.

Även muslimerna och islam finns med längre i vårt kulturarv än privatreligiösa, likgiltiga, ateister etcetera. Vikingarna hade kontakt med dem och muslimska fynd har jag sett i Birka. På olika direkta och indirekta vägar har vi också berikats med muslimsk kultur.

Hans Norebrink som önskar att debatten vore mer sansad och sakinriktad

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

About these ads

  • Eriksson

    ”Men det finns också folk och nationer.”

    Ett grundproblem, som gör diskussionen komplicerad, är att begreppet nation är tvetydigt. Tag FN (Förenta Nationerna) som exempel, här är begreppet nation otvetydigt relaterat till stat. Ett exempel på motsatt betydelse är en av våra lagar, ”lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk” (SoU:2009), som i sin tur bygger på en Europakonvention och en EU stadga, där begreppet nation mycket väl kan tolkas i linje med den sverigedemokratiske talmannens tankesätt.

    Vore det inte bättre att i diskussionen släppa laddade begrepp som folk och nation och istället utgå från språkgrupper, där, självklart, den utan jämförelse viktigaste gemensamma nämnaren är språket?

    I grunden är det ju språkgrupperna, som till stor del definierat gränserna för de nationalstater som Europa, med något undantag, består av.

    Det är med språket vi kommunicerar med varandra och det är endast om vi behärskar ett språk mycket väl, som vi förmår att uttrycka dess nyanser och därigenom kommunicera helt ”fullvärdigt”. Utifrån denna princip kan en fullt tvåspråkig person mycket väl tillhöra två språkgrupper.

    Att språkgrupper, där människor lever i nära kommunikation med varandra, över tiden kan få kulturella särdrag och bekänner sig till samma religion är en naturlig följd av nära kommunikation. Det är i samband med förståelsen av detta som sverigedemokraterna hamnar fel när man försöker göra kultur och religion del nationella attribut.

    Kultur, i meningen levnadssätt, är inget statiskt utan något som utvecklas under ständig inverkan av såväl mänskliga kontakter med omgivande kulturer (handelsutbyte, folkvandringar, flyktingströmmar, arbetskraftsinvandring, …) som med tekniska landvinningar (järnspisen förändrade matkulturen totalt medan smartphones på många sätt förändrat vårt kommunikationsbeteende, …). Vissa delar av kulturen, särskilt i gångna tider, var dessutom mer lokal/regional än gemensam för en hel språkgrupp. Lokala råvaror styrde såväl t.ex. matkultur som byggnadssätt. Kultur är därför inget som har sin grund i en teoretisk och oföränderlig ”folksjäl”, som uppkommit i en diffus forntid.

    Religionen är till sin natur multinationell och multikulturell. Jesus uttalande ”Gå ut till alla folk och gör dem till mina lärljungar” utgör en av kristendomens absoluta kärnor. Att sedan religionen, och dess olika uttolkningar, satt sin prägel på olika språkgrupper är en annan sak. Dessutom är det förmodligen så att en sant troende person på många sätt känner större samhörighet med en annan troende än med en sekulariserad ateist i den egna språkgruppen.

    • Svar från Hans Norebrink:

      Nation (och folk) är tvetydiga begrepp. Det är de. De är subjektiva känslomässiga, flytande och föränderliga över tid. Men de finns i människors medvetande och emotioner, och existerar därmed, oavsett om vi gillar detta faktum eller inte.

      I grunden härrör fenomenen från människans evolutionära socialitet, i vårt medfödda behov av att bilda, tillhöra och vara en del av en grupp. Skillnaden mot andra sociala däggdjur är människans intelligens och symboliska förmåga. Det gör att hon kan bilda stora grupper av människor som aldrig kommer att träffa mer än ett fåtal av varandra (”föreställda gemenskaper” ”imagined communities”)

      I en liten grupp, stam, by känner man varandra. I större anonyma grupper måste man kunna känna igen varandra, se vilka som tillhör den egna vi-gruppen. Det gör man genom att skapa eller söka efter likheter (medvetet eller omedvetet) som bildar gränser mot andra dom-grupper.

      Evolutionärt sett måste vi känna igen de som ingår i vår grupp, för vi hjälper just dem med hopp om att de någon gång ska hjälpa oss. Att tjäna den egna avgränsade gruppen är alltså att tjäna sig själv. Att hjälpa kreti och pleti är ingen garanti för ömsesidighet (se”släktskapsaltruism” och ”ömsesidig reciprok altruism”).

      Ofta används i gruppbildningen objektiva sammanbildade kännetecken som språk (kanske främst), historia, kultur, traditioner, religion, geografi, kläder, mat, utseende, territoriell avgränsning mota andra grupper, sociala system och traditioner etcetera. Det är olika i varje nationsbygge vilka byggstenar som används och/eller betonas. Oavsett vad vi tycker om det.

      Därför kan man inte som Ericsson gör bara utgå från objektiva språkområden. De kanske inte alls sammanfaller med de byggstenar som etnier, folk och nationer själva känner för, själva anser är viktiga. Ta Schweiz som exempel, där är det inte alls språket som är det viktiga utan mer geografi och historia. Ta Jugoslavien som inte splittrades av språk utan av olika religioner.

      Skulle dessutom man gå efter språk så skulle England-Irland-Kanada-Australien-Nya Zeeland och exkolonier med engelska som officiellt språk vara ett land. Samma med Frankrike-Vallonien, västra Schweiz-Quebec och exkolonier. Spanien (utom Baskien, Katalonien och Galicien) och Spanska Latinamerika och delar av sydvästra USA skulle vara ett land. Portugal-Brasilien och exkolonierna i Afrika och Asien skulle vara ett land.

      Skippar men de officiella språken skulle Afrika och delar av Asien splittras upp i ett oändligt antal smånationer med egna små språk. Bara Burma som exempel har 135 etniska grupper och ett stort antal språk. Å andra sidan skulle arabvärlden (Nordafrika och Mellanöstern) förenas till ett land. Men där sätter man ju de religiösa tillhörigheterna främst när det gäller vi-lojalitet.

      Visst, nation används i flera betydelser, men det är ju inte ovanligt i språket att ett ord kan betyda olika saker. Då får sammanhanget avgöra. Ingen skulle väl tro att ordet nation i min text skulle inkludera Förenta Nationerna?

      Vi får göra det bästa av etniska grupper, folk och nationer och deras rätt till självbestämmande. Det går inte att avprogrammera känslor av tillhörighet hur som helst. De är sega kulturella och sociala konstruktioner vi bör respektera.

      Som Ericsson helt riktigt påpekar är religionen universell, den handlar om hela mänskligheten och dess förhållande till det förment gudomliga (och på samma gång är religionen individuell, en personlig relation till Gud). Religion hör inte till olika grupper, och dessutom är etnicitet och religion en farlig fanatisk blandning. Men tyvärr används religion i nationsbyggen. Därför var det bra att vi avskaffade statskyrkan och markerade att alla religioner därmed är lika svenska. SDs kristendoms-svenskhet är därför förkastlig.

      Däremot är det inget fel att bygga nationalitet på kultur. Att denna kultur ständigt förändras har inget med det att göra, den är ändå i varje stund sammanhållande. At kultur förändras är självklart och bra, annars blir samhällen stillastående.

      Men ska ”vi svenskar” tvinga på ”dom invandrarna” vår kultur? Det är fel frågeställning. Vi har ständigt i Sverige haft ett inflöde av invandrare och impulser från utlandet. svensk nationell kultur ändras därför ständigt, dels av svenskt nytänkande, dels av nya impulser från invandrare och utlandsimpulser. Så skapas hela tiden en ny blandad svensk kultur av gammsvenskar och nysvenskar tillsammans.

      Så vad då tvinga på? Vi skapar kulturen tillsammans och den håller oss samman i vårt gemensamma samhälle. Och som i alla demokratier är det i slutändan majoriteten som styr. Men har det hindrat att invandrade minoritetskulturer påverkat svenskheten? Icke? Det mesta i Sverige är importerat från utlandet, inklusive den judiskskapade kristendomen.

      Och vadå tvinga på? INGEN föds till svensk. Man föds till människa, och sedan socialiseras och naturaliseras och integreras och assimileras man in i
      svenskhet. Precis som invandrarna. Det är här ingen skillnad mellan in-födda och in-vandrade svenskar. De möter alla en redan given kultur, som de formas av, för att sedan själva kunna vara med och forma framtidens kultur.

      Hans Norebrink (formad av fem år med den etniska och klassrörelsen CSUTCB (bonde-indian-rörelsen) som volontär i Bolivia, där jag kom att tänka om etnicitet och nationalism på ett positivare sätt än i svensk debatt och kultur, ännu en kuturinvandring via min person till Sverige).