En förblindande röd törst

Rysslands historiaBoknytt
Rysslands (ekonomiska) historia
Martin Kragh
Dialogos

En förblindande röd törst

Jägarsamlarsamhällets urkommunism ekar genom historien. I bondemedeltida religiösa jämlikhetsdrömmar. I franska revolutionens och industrisamhällets utopiska och marxistiska socialism. Och så äntligen den ryska revolutionen och världens första arbetarstat! Eller?

En stor del av oss vänstermänniskor världen över under 1900-talet ville så gärna tro att 1917 var början på en ny bättre värld. Det var alltför lätt att avfärda borgerlighetens Sovjethets som själviskt klassintresse. Det var svårt att bedöma vad som skedde bakom den marxist-leninistiska (järn- och) propagandaridån. Som många av oss ville se som sanning, fakta och ”vetenskap”.

Men nu vet vi (om vi vill veta). De som tillbringade sina liv i Sovjetunionen kan nu öppet bekräfta vad som verkligen hände. Arkiven är öppnade för historiker och andra forskare (som författaren). Via gamla dokument och protokoll bekräftar de gamla partipamparna själva svart på vitt samhällssystemets kärna: terror, diktatur, klassamhälle och ineffektivitet.

Alltså det som mängder av vänsterfolk – dock ej alla – inte ville se skedde under ”bygget av socialismen” (med brasklappen att många vanliga ryssar i vardagen såg mer av social trygghet än politiskt förtryck). Vår häftiga önskan om idealsocialism gjorde oss ofta blinda inför realsocialismen. En förblindande röd törst (poetiskt uttryckt).

Men nu har ju detta avverkats i många ofta färska böcker. Så varför ska vi läsa ”Rysslands historia – från Alexander ll till Vladimir Putin”, som handlar om Ryssland-Sovjets historia från industrialiseringens början i slutet på 1800-talet, och fram till idag? Med betoning på den ekonomiska utvecklingen.

Jo, just för att författaren avslöjar och avklär Sovjetsystemet ytterligare och komplementerande genom att visa hur dess ekonomiska ”materiella bas” ruttnade samtidigt med dess falska politiska ”ideologiska överbyggnad” (för att använda två marxistuttryck) av förment arbetarbondestat (sen hela folkets stat) på väg mot det klasslösa samhället.

Ta bara den sovjetryska ”kommunismens” sårbara exportberoende av råvaror – speciellt olja. När oljepriset rasade på 80-talet (under Gorbatjov) – samtidigt som Afghanistankriget och den militära närvaron i Östeuropa slukade pengar – då kraschade ett samhällssystem som redan hade stagnerat politiskt och ekonomiskt i årtionden.

Än mer ekonomiskt (och politiskt) intressant är Martin Kragh – som forskar på området ekonomi/historia/Ryssland – när han noggrant dissekerar den ”socialistiska planekonomin” och dess påstådda överlägsenhet över den kapitalistiska marknadsekonomin.

Det statskontrollerade sovjetiska näringslivet mobiliserade visserligen under Stalin fram en imponerande snabb industrialisering, modernisering och ”välfärdisering” av Sovjetunionen – kvantitet. Men därefter fanns inga större incitament till effektivitet, kreativitet och kvalitet.

Planekonomin präglades av militarisering, byråkratisering, köer, brist på konsumtionsvaror, kapitalförstörelse, dåligt resursutnyttjande, bristande arbetsdisciplin, resursbrist, korruption, nepotism, reformmotstånd, kvalitetsproblem, ouppfyllda delplaner. Och vid sidan av den officiella planekonomin fanns en informell ekonomi som med allehanda ”abrovinscher” nödtorftigt fick den förra att fungera.

Chrusjtjov skrev i ett hemligt cirkulär den 27 januari 1957 om ”stora produktionsstopp på grund av bristande koordination, förseningar av leveranser samt organisatoriska och teknologiska brister vilka leder till förseningar”…”produktionen oorganiserad, med många trasiga produkter, minskat utbud, skadade maskiner och låg arbetsproduktivitet”. Samt att ”Ministerierna vet ingenting om förhållandena i fabrikerna”.

Nu är ju författaren förankrad i en borgerlig nationalekonomi där privatägande och marknadskapitalism är det naturliga och legitima, och en centraliserad statlig planekonomi är dess ”socialistiska” motsats. Men marknad har funnits före kapitalismen, och man kan föreställa sig en decentraliserad marknadssocialism i framtiden (Jugoslavien hade något åt det hållet).

Statligt ägande och planekonomi är enbart (oftast misslyckade) försökta verktyg för socialismen. Innehållet är folkets reella makt/ägande/förvaltning över arbetet, arbetsplatsen, företaget, produktionsmedlen, och det lokala, regionala, nationella, kontinentala och globala näringslivet –ekonomisk demokrati. Med jämlikhet och rättvisa präglande människornas politiska, sociala och ekonomiska relationer i vardagen.

Och eftersom det aldrig var folket, arbetarna och bönderna, som hade makten över arbetslivet, varken under Lenin eller Stalin eller senare, eller i andra länder, så var inte Sovjetunionen och dess allierade stater socialistiska länder. Speciellt som realsocialismen varken var rättvis eller jämlik – och i inte ens tillhandahöll sina medborgare politisk demokrati!

Genom läskunnighet och utbildning för folket kunde bolsjevikpartiet rekrytera karriärister ur arbetar- och inte minst bondeleden till den snabbt växande statsbyråkratiska överklassen, till det nya röda materiellt gynnade toppskiktet. De var de nya makthavarna i denna unika form av diktatoriskt ”kollektivstatligt” klassamhälle. Citat ur boken:

”Ledande funktionärer inom partiet, byråkratin och säkerhetstjänsten skaffade sig privilegierad tillgång till lägenheter, bilar och lyxvaror. Revolutionens ledare, Lenin, tillskansade sig för privat bruk tre lyxbilar från tsardynastins ägo, varav två Rolls Royce från storfurste Michail Romanovs garage. En ny elit – den så kallade nomenklaturan – var född.”

”Verkligheten hade hunnit ikapp bolsjevikerna. De hade tagit över privat industri för att ställa den under socialistisk ´kontroll´. Men vem kunde garantera att de statliga aktörerna inom landets växande byråkrati inte började agera efter sina snäva egenintressen?”

”I tysthet inrättades redan några år efter revolutionen detaljerade bestämmelser enligt vilka högt uppsatta militärer och säkerhetsofficerare, beslutsfattare inom byråkratin och särskilda grupper av arbetare gavs privilegierad tillgång till ransoner och vissa varugrupper. Den politiska eliten, den så kallade nomenklaturan, fick liknande utdelningar, liksom medlemmar av Vetenskapsakademin. Antalet personer som tillhörde denna exklusiva elit växte under hela 1930-talet, och deras tillgång till varor ökade i såväl kvantitativa som kvalitativa termer. Vid mitten av årtiondet mottog exempelvis ledare inom armén dyrbara varor som pälsar, silke, linne, cyklar, skivspelare och symaskiner till subventionerade priser – en livsstil som andra samhällsskikt vid denna tid bara kunde drömma om.”

Mer kortfattat beskriver ekonomie doktor Kragh hur denna kollektivt härskande sovjetiska statsklass till stor del fortsatte att härska över och utsuga (mitt ord) arbetar- och bondeklassen även i det nya privatkapitalistiska Ryssland på 90-talet.

Redan under den ”reformkommunistiska” partiledaren Gorbatjov på 80-talet började det som skulle bli privatiseringen av det statsägda näringslivet. Denna genomfördes på ett sätt som oftast gynnade cheferna för de statliga företagen, och överhuvudtaget nomenklaturan. De hade ju den nödvändiga kunskapen och de rätta kontakterna för att klara omställningen till ett nytt samhällssystem.

Under det liberalkapitalistiska, (formellt) demokratiska och för vanliga människor ofta ekonomiskt katastrofala 90-talet fick också de så kallade oligarkerna (privata storföretagare) mycket makt och ägande. Men de vann folkets förakt för sina skrupellösa arbetsmetoder i detta årtionde med social misär och sjunkande oljepriser.

På 2000-talet stärkte därför den delen av överklassen som härstammade från den gamla nomenklaturan sin ställning under ledning av Putin (ännu en i den historiskt långa raden av starka ryska ledare). Hans välde fick hjälp av stigande oljepriser och ekonomisk uppgång. Därav det folkliga stöd han åtnjuter.

Med den gamle KGB-agenten Vladimir Putin som ryskortodox, nationalistisk, Sovjetnostalgisk och imperiedrömmande halvdiktator har alltså den gamla nomenklaturan och dess nya allierade än mer stärkt sin ställning som ny överklass i en autokratisk statsdirigerad form av marknadsekonomi.

Inte konstigt, då det var denna elit – inte folket – som drev fram övergången från ”socialism” till kapitalism i landet. Med tanke på den dåtida katastrofala sönderfallande situationen i Sovjetunionen var det från deras klasståndpunkt en troligen nödvändig räddningsmanöver.

Hans Norebrink

PS Efter avstaliniseringen av Sovjet från 1956, dök det världen över upp stalinistiska, maoistiska och ”albanistiska” kommunistpartier och grupperingar som anklagade Chrustjov för revisionism, alltså för att ha övergett marxismen-leninismen och lämnat den socialistiska vägen. I själva verket fick det arbetande folket i Sovjet det politiskt, ekonomiskt och socialt mycket bättre efter Stalin, visar författaren.

Samma elit vid makten, men mindre förtryck av de folkliga klasserna. Alltså precis motsatsen till vad många av oss i den nya revolutionära stalinist-maoistiska yttervänstern hävdade på det röda 70-talet. Denna vår bakåtsträvande dogmatism var ännu en tankemässig återvändsgränd i den socialistiska rörelsens ofta plågsamt misslyckade historia.

PSS Som i så många andra fattiga länder (inklusive Sverige) utvecklades ekonomin i Ryssland-Sovjet med viss statlig protektionism (inte med dogmatisk gamm/ny-liberalism).

PSSS Det gamla ryska byalaget (miren) med sin vittrande relativa bondejämlikhet, och de nyrevolutionära arbetarråden (sovjeterna) hade kanske kunnat utgöra basen för en demokratisk självförvaltande socialism i Ryssland, en alternativ utvecklingsmodell (anser jag men inte författaren).

Läs mer: East Capital, AB, FoF, DN, EX,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Köp boken hos Bokus

Köp boken hos Adlibris 

About these ads