Lita till egna krafter i välfärdskampen

Del 5 av 7 i serien Rött Forum 2015

Ökat hot eller möjlighet för välfärdskampen? Den frågan ställs efter den så kallade ”Decemberuppgörelsen” mellan regeringen och borgaralliansen om minoritetsregeringars villkor. Höstens överenskommelse mellan regeringen och vänsterpartiet om att ta bort vinsterna ur välfärden står fast, menar Jonas Sjöstedt, (V). ”Nu hade varit ett utmärkt tillfälle att begrava den för all framtid”, beklagar Svenskt Näringslivs vd Carola Lemne att uppgörelsen inte uttryckligen skrotade vinstöverenskommelsen.

Rött Forum 2015

För välfärdsrörelsen i bred mening bör emellertid en sak stå klar. Utan mobilisering underifrån och ett kraftigt samhällstryck kommer borgaralliansen och lobbyisterna från vård- och skolbolagen under den kommande perioden göra allt för att begrava en förändring. Regeringens låsning till borgarnas budgetramar kommer också att medföra fortsatt tvångströja på den gemensamma välfärden med nedskärningar och försämringar. Därmed försvåras försöken att överföra de vinstdrivna bolagen till samhällsdrift. När den gemensamma välfärden inte kan svara upp mot behoven kan många uppfatta vinstbolagen som alternativ.

För välfärdsrörelsens olika uttryck gäller därför att inte alls slå sig till ro och hoppas på den parlamentariska utvecklingen. Tvärtom krävs nu en mobilisering av folkrörelsekraftens hela register, från systematisk argumentation mot lobbykampanjerna och folkupplysning om vad som står på spel – till öppna protester och manifestationer för välfärdsförsvar i stort och smått.

Bakgrund

Under de gångna åren togs viktiga steg för att bygga en bredare folkrörelse kring välfärden, från det första samarbetet mellan Attac- och miljöaktivister och fackföreningar i Nätverket Gemensam Välfärd 2005, till Välfärd utan vinst som bildades som reaktion mot återupphandlingen av S:t Görans sjukhus i Stockholm 2011, till löst samordnade lokala nätverk för utförsäkrade och Fas3:are som kom samman i Påskuppropet och Solrosuppropet, till den snabba uppkomsten av ett antal huvudsakligen nätbaserade opinionskampanjer för olika yrkesgrupper (socialsekreterarnas Nu bryter vi tystnaden!, barnmorskornas Nu är det nog, Sjuksköterskor ryter ifrån, Hemtjänstupproret, Socialistiska läkare). Ett nytt steg i utvecklingen var då ett flertal av dessa grupper förenades i Folkkampanjen för Gemensam välfärd som genomförde två nationella kampanjdagar i september 2013 och maj 2014, och som bedrev ett intensivt opinionsarbete under året före valet. På flera håll i landet kom helt nya grupper och tidigare inte organiserade personer med i arbetet mot försämringarna av välfärden.

Välfärdskampen kom dock in i ett pausläge efter höstens val. Från olika håll i landet rapporterades om minskad kampanjaktivitet i olika nätverk. Skälen kan tänkas ha varierat: Många av de aktiva hade arbetat hårt för att föra in frågorna i valdebatten och kände en besvikelse över valresultatet. Vänsterpartiets tydliga inriktning mot vinster i välfärden fick inte genomslag i valrörelsen. Andra satte sitt hopp till den nya regeringen. Medan åter andra desillusionerades om möjligheten att få igenom ens blygsamma reformer i det parlamentariska läget. Efter åtta år med Reinfeldt väntar en okänd tidsrymd med Löfvén men utan utsikten om något avgörande brott i politiken. Och över alltsammans lägger sig oron över att Sverigedemokraterna är de enda som tycks kunna vinna på den nuvarande situationen.

Det finns en tidigare erfarenhet av att välfärdskamp bedarrat på grund av den politiska situationen. Sedan de rödgröna återtog majoriteten i Stockholms kommun och landsting i valet 2002 tog det bara några månader innan den mycket aktiva kampanjen Stockholm inte till salu! helt hade upphört med sina aktiviteter. Skillnaden är att det då fanns större förhoppningar om att regimskiftet skulle leda till någon skillnad. Idag är förväntansnivån betydligt lägre.

Omstart

Något måste göras för att starta om kampanjarbetet och återskapa kraft i opinionen mot välfärdsförsämringarna. Överenskommelsen mellan S, V och MP innehåller en tydlig deklaration om att ”vinstjakten som incitament ska bort från välfärdssektorn” och att ”skattemedel ska användas till just den verksamhet de är avsedda för”. Bortsett från en rad positiva delförslag i överenskommelsen – som t ex krav på kollektivavtal, upphävd tvångs-LOV och meddelarfrihet i all offentligfinansierad verksamhet – är det just själva syftesdeklarationen som är hävstången för att stoppa kommersialiseringen. Det är mot den alla konkreta förslag och beslut måste mätas, det är den linjen som välfärdsförsvararna måste hålla politikerna ansvariga för.

En viktig faktor bakom överenskommelsen är de sedan flera år upprepade opinionsundersökningar som visar ett överväldigande stöd för vinstfri välfärd. Men den opinionen kan vända om det inte finns verkliga samhällskrafter som kan stå emot den storm som vinstlobbyisterna och bolagen kommer att piska upp mot alla verkliga vinstinskränkningar.

Men hur ska opinionsarbetet kunna startas om i dagens läge?

  • En första förutsättning är att kampanjgrupperna inte lägger verksamheten i malpåse, utan biter sig fast. Värdet av en röst som fortsätter att propagera, sprida kunskap och tar initiativ till nya samtal kan inte överskattas.
  • När det offentliga genomslaget svajar är det klokt att knyta an till den minst konjunkturella delen av rörelsen – till de grupper som inte kommer undan frågan, det vill säga välfärdens arbetare och brukare. Inför valet samlades de olika ”yrkesuppropen” till en gemensam manifestation i Stockholm, Vårdvrålet, och ett antal av grupperna har fortsatt att samarbeta kring en gemensam webbsida, möten och skriftligt material.
  • Det måste vara en fortsatt inriktning att också försöka få med de fackföreningar som organiserar välfärdsarbetarna. Det har funnits ett samarbete mellan välfärdskampanjerna och fackföreningar, LO-distrikt, enstaka fackliga företrädare. Sorgligt nog har det viktigaste fackförbundet inom välfärdssektorn, Kommunal, med vissa lokala undantag ställt sig utanför protesterna. Andra fackförbund, som t ex Vårdförbundet, har på nationell styrelsenivå tyvärr bejakat vinster i vården. Fackföreningarnas argument är ofta att de organiserar anställda i såväl privat som offentlig verksamhet.

Mot detta kan man ställa exempel från t ex SEKO som valt att se avregleringen av transportsystemet som både en samhällsfråga och en fråga om medlemmarnas arbetsvillkor.

Det är viktigt att lyfta frågor om kommersialiseringens betydelse för arbetsmiljön i fackföreningarna, och det är en viktig fråga för välfärdskampanjerna att söka samverkan med facket kring.

  • Frågan om ett klart nej till vinst i välfärden är central och måste fortsätta att drivas. Men det behövs också ett bredare anslag inte minst för att nå såväl brukare som anställda. Ersättningssystemen, det så kallade New Public Management, som innebär att all verksamhet, även den offentligt drivna, underordnas samma kommersialiseringslogik måste bekämpas. Och framförallt måste kravet på ökade resurser stå i centrum, så som det gjort i flera av ”yrkesuppropen”.
  • I alla samtal, på alla möten, i flera upprop under de gångna åren har också frågan om demokratiseringen av välfärden kommit upp. Ofta har det varit som ett svar på argumentet att ”det var inte bättre förr”. Lösningen är inte att återgå till ett tidigare byråkratiskt system för välfärdens organisering, utan att ge verklig delaktighet åt de berörda. Den nuvarande politiska situationen med en S-V-MP-överenskommelsen som öppnar för ett flertal förändringar samtidigt som det saknas parlamentarisk majoritet för att genomföra dem är också en öppning för en demokratiseringskampanj. Det kan bli en konkret kampanj för att stärka opinionen på ett sätt som kan få betydelse.

Om S, V och MP vill att utredningen om vinst i välfärden ska få konkret material och kreativa förslag från ”verklighetens folk” kan de välja att organisera den med hög grad av öppenhet, med offentliga hearings, med breda inbjudningar att skriva remissvar till fackföreningar, välfärdskampanjer, yrkesupprop och så vidare.

Men de aktiva i välfärdsförsvaret behöver inte vänta på någon inbjudan från de tre partierna. Flera olika krafter på olika nivåer – fackföreningar, kampanjorganisationer, Vänsterpartiet, lokala socialdemokrater, Socialistiska Partiet med flera – kan ta initiativ till lokala och nationella studiecirklar, rådslag, hearings.

  • En sådan mobilisering underifrån kan också bli avgörande under hela utredningsperioden och inför utskottsförhandlingar och riksdagsbeslut genom att tydligt visa S, V och MP att de inte får vika från välfärdens behov. Vid Socialistiskt Forum i Stockholm i november, förklarade Veronica Palm (S), oroande att överenskommelsen om vinstfri välfärd kan komma att delas upp i mindre delar för att förhandlas igenom bitvis med borgerliga partier. Ett sådant ynkligt resultat av vinstöverenskommelsen skulle demoralisera opinionen och bana väg för en borgerlig seger i valet 2018. Utan något alternativ till försvar för välfärden skulle Sverigedemokraternas rasistiska förslag riskera få än starkare gehör. Vinstöverenskommelsen måste därför istället vävas in i kommande budgetförslag för att antas i sin helhet.

För välfärdsrörelsens olika uttryck gäller nu att inte lita till det politiska spelet utan ta saken i egna händer, systematiskt bemöta vinstkramarna och nedskärningspolitikerna, kämpa kring sakfrågorna oavsett regerings- eller parlamentariska konstellationer, hålla tummen i ögat på de röd-gröna och slå tillbaka borgarblockets kampanjer.

Sveriges befolkning vill slå vakt om en jämlik gemensam välfärd utformad efter människors behov istället för styrd av kortsiktiga bolagsvinster. Det är den viljeinriktningen vi måste göra till oemotståndlig samhällskraft.

En av texterna inför Rött Forum 2015.  Socialistiska Partiet.

Anmäl dig på Facebook-eventet: Rött Forum 2015

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Series Navigation<< Det krävs en starkare vänster och folkrörelsekraftFredskamp >>
About these ads