Fackliga, miljökämpar, feminister, antirasister
Tillsammans kan vi bryta styrkeförhållandet
Dödläget från 2014 kan förvandlas till rödläge
Decemberöverenskommelsen mellan regeringen och de borgerliga allianspartierna väckte olika reaktioner. Från borgerligt håll kom både upprörda angrepp om att alliansen villkorslöst kapitulerat och gett S-MP regeringen frikort för sin politik – och nöjda hummanden om ansvarsfullhet. Från vänsterhåll fanns de symmetriska reaktionerna. Jonas Sjöstedt välkomnade överenskommelsen med orden att regeringen härmed måste förhandla med Vänsterpartiet för att få igenom en budget. Kritiker lyfte fram att S-MP måste regera på alliansens budget hela 2015, med smärre vårjusteringar – och oroades över annonserade samförståndsdiskussioner kring försvarspolitik, pensioner och energipolitik. Vilka eftergifter väntas där?
Att överenskommelsen begravde en chans att i ett nyval ytterligare försvaga borgerligheten och stärka en rörelse åt vänster är uppenbart. Men det hade krävt en förändrad politisk kursriktning hos de ”röd-gröna”. Annars hade nettoresultatet kunnat bli detsamma – men med Sverigedemokraternas ytterligare ökning på moderaternas bekostnad.
”Nu läggs en våt filt över svensk politik. Det är illa för alla som vill se en radikal icke-borgerlig politik i Sverige att Stefan Löfven ställer in valet. (…) alla låsningar som styr den ekonomiska politiken ligger kvar.” (Johan Ehrenberg, ETC 27/12)
”Det politiska initiativet har efter åtta långa år flyttat ett litet steg åt vänster. Vänsterpartiet har ställt sig positivt till uppgörelsen (…). Den innebär nämligen att Löfven måste försäkra sig mer om att få Vänsterpartiets stöd när en budget läggs. Det är också just det, att uppgörelsen ger litet mer makt åt Vänsterpartiet, som högerskribenterna reagerat starkast på.” (Göran Greider, ETC 31/12).
Men ”våt filt” eller ”steg åt vänster” – det avgörs inte av Decemberöverenskommelsen, eller av ”DÖ”, som den hatfyllt kallas av affärstidningen Dagens Industri i en rasande kritik på ledarplats (Di 5 januari). Överenskommelsen förtjänar inte respekt och är bara ”ytterligare ett streck i sanden”, skriver tidningen som hoppats på en alliansregering med stöd av Sverigedemokraterna.
Och har rätt. Strecket i sanden kommer att spolas bort så snart politikens svallvågor på nytt sköljer in. Redan börjar borgerliga bedömare söka smitvägar runt överenskommelsen. Frågan om vad som kan bakas in i ett budgetförslag från regeringen är inte löst och omfattas inte av uppgörelsen. Alltså: är vinster i välfärden en budgetfråga? Svar: tolkningsstrid.
S-MP regeringen behöver inte alls göra sig beroende av Vänsterpartiet. Om de olika allianspartierna lägger fram sina egna budgetförslag – vilket just nu signaleras – kan förstås regeringen hitta en annan röstkompis än V. Och med FP eller C eller M bli det största budgetalternativet.
Decemberöverenskommelsen kommer varken att lägga någon död filt över politiken eller förankra den åt vänster. Den kan lika gärna bli källa för nya tolkningsstrider, öppna vägar högerut och bli ett bortspolat streck i sanden.
Om dödläget under det kommande året ska brytas åt vänster krävs en växande aktiv folkopinion som underifrån förändrar politikens förutsättningar. Radikalt arbetarrörelse- och vänsterfolk, fackförenings- och klimataktivister, feminister och antirasister måste tillsammans ge kraft åt alla dem som i vardagen söker hävda och försvara en demokratisk samhällssolidaritet på jämlik grund. Tillsammans måste vi erövra civilsamhället; arbetsplatser, skolor och bostadsområden, kulturen och vardagslivet. Med argument, gemenskap, kamp och organisering.
Det är genom sådan samhällsrörelse även politikens styrkeförhållanden förändras, de våta filtarna kastas av och verklig förflyttning kan ske åt vänster. Och dödläget från valet 2014 och Decemberöverenskommelsen kan förvandlas till rödläge 2015.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Decemberöverenskommelsen, Göran Greider, Johan Ehrenberg, Stefan Löfven, Internationalen, Regeringen, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Socialdemokraterna, Samhälle, Politik
Det de rödgröna inte förstått är att valet i höstas på inget sätt var en seger. Att efter åtta år av borgerligt styre inte (mer än ytterst marginellt) kunna flytta fram positionerna var ett misslyckande. I själva verket var valet en högerseger, där extrem höger gick fram på bekostnad av mindre extrem höger. Riksdagen är efter detta mer högerorienterad än någonsin.
Decemberöverenskommelsen innebär en uppenbar risk för fortsatt rödgröna försvagning. I allt väsentligt kommer detta år att styras av ”Alliansbudgeten”. Löfven administrerar någon annans politik vilket är sämsta tänkbara förutsättningar för en nyvald statsminister. Det är ofrånkomligt att detta leder till en stor otydlighet i uppfattningen av den rödgröna politiken.
Decemberöverenskommelsen ger förvisso de rödgröna makten över den ekonomiska politiken, såsom den definieras av budgetpropositionen, under de kommande tre åren men lagstiftningsmakten och frågor som ligger utanför budgeten kommer att kontrolleras av en solid högermajoritet. Självklart kommer det att uppstå en tolkningsproblematik rörande överenskommelsen, men vi kan vara helt övertygade om att den rödgröna regeringen under de kommande åren kommer att få utstå ett antal förnedrande nederlag, som utan tvivel kommer att innebära en försvagning (redan har ”knäppar på näsan” utdelats i frågan om Bromma flygplats där folkpartiledaren genom misstroendevotum hotat att avsätta ansvarig minister). Om jag minns rätt har SD i nio fall av tio stött Alliansen i riksdagsomröstningar, det finns ingenting som säger att detta förhållande kommer att förändras.
Min gissning är att Alliansen under 2015 och 2016 inte kommer att gå fram med någon gemensam budget för att därigenom neutralisera vänsterpartiets inflytande. Däremot blir det förmodligen en gemensam budget 2017 för att visa på regeringens beroende av vänsterpartiet och därmed ”skrämma bort” mittenväljare.
Vänstern i Sverige är svagare än någonsin och med de villkor, under vilka den rödgröna regeringen har att styra, kommer vänstern att försvagas ytterligare. Genom att inte se valet som det misslyckande det var utan som en seger avstår man än en gång från att tvingas formulera en modern vänsterpolitik, som tar avstamp i dagens samhälle. När budgeten föll i december hade det varit bättre att lämna regeringsansvaret till Alliansen för att istället fokusera på att definiera ett hållbart och modernt vänsteralternativ med sikte på 2018.
Med den utveckling vi nu ser finns det väldigt mycket som talar för att vänstern kommer att få uppleva ett nytt svidande nederlag 2018 och då också utan att under den innevarande mandatperioden ha förmått att göra något större avtryck.