Svårt att diskutera ungdomskriminalitet konstruktivt

I diskussioner om problem kring ungdomsgäng finns olika berättelser som vill ge svar på orsaker till problemen och vilka åtgärder som kan lösa dem. Men berättelsernas olika grundantaganden gör att poliser, socialarbetare, ungdomar, andra boende och övriga inblandade pratar förbi varandra. För att få till stånd en mer fördjupad diskussion krävs att de olika aktörerna vågar utsätta de egna ”sanningarna” för andras granskande blick.

– Det finns i huvudsak finns tre övergripande berättelser med olika förståelser av vad kriminalitet och andra problem relaterade till ungdomsgäng beror på, säger avhandlingens författare Susanne Liljeholm Hansson, f d socialsekreterare som arbetat med ungdomar.

I sitt avhandlingsarbete har hon gjort fältobservationer och intervjuat personer i ungdomsgäng i Göteborgs förorter, liksom folk runtomkring ungdomarna för att undersöka deras olika berättelser.

Berättelserna utgår från olika idéer om orsaker till kriminalitet. Vissa framhåller dålig karaktär hos ungdomarna själva, brist på uppfostran, grupptryck eller bostadsområdet i sig självt som grunder för att kriminalitet och andra problem uppstår. I en annan betonas istället ojämlika levnadsförhållanden och orättvis fördelning av makt och resurser i samhället som de bakomliggande orsakerna, något som ofta kommer fram hos ungdomar, men också bland en del vuxna boende och bland dem som jobbar direkt med ungdomar i områdena. En tredje förklaringsgrund till kriminalitet är de vinster den kan medföra: gott om pengar, status, spänning, underhållning. Den här förklaringen hörs främst bland ungdomar som själva har varit med i ett gäng och begått brott.

Slående för Susanne Liljeholm Hansson var vilken undanskymd och stereotyp roll tonårstjejer gavs i berättelserna.

– De finns hela tiden med som någon i relation till killarna. De berättas om som flickvänner, hejarklack, vårdande mödrar, räddande änglar, rena systrar, men beskrivs sällan som självständiga aktörer och tilldelas så gott som aldrig positionen som berättelsernas ”huvudrollsinnehavare”.

Att hon skulle träffa på just de tre olika berättelserna för att förklara ungdomskriminalitet var inte överraskande för Susanne Liljeholm Hansson.

– Däremot hade jag inte väntat mig att de skulle vara så tydligt uttalade, att det skulle finnas så få variationer utanför dessa tre och framförallt hur hårt fastmurade de var hos de intervjuade.

Detta tolkar Susanne Liljeholm Hansson som ett grundläggande hinder för att kunna komma vidare med en mer konstruktiv diskussion om problem relaterade till ungdomsgäng.

– De olika aktörerna måste inse att det i den här typen av sammanhang inte går att identifiera några odiskutabla fakta utanför själva berättelserna. Och för att få till stånd en djupare diskussion som kan öppna upp de fastlåsta positionerna och få igång en process framåt så krävs istället ett reflexivt lyssnande och att man vågar utsätta de egna ”sanningarna” för andra aktörers granskande blick, säger Susanne Liljeholm Hansson.

Svensson/Göteborgs Universitet

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

About these ads