Är nationalism alltid nåt ont?

Av många på vänsterkanten och även av en del borgerliga debattörer och tyckare anses nationalism alltid vara av ondo, Hans Norebrink är av en annan uppfattning.

Om vi vidgar vyerna utanför dagens svenska debatt så kommer det att framgå att nationalismen i sig saknar politisk färg, den kan vara såväl höger som vänster, såväl bakåtblickande som inriktad på framtiden, såväl intellektuell som känslomässig.

Den moderna nationalismen föddes med den franska revolutionen 1789, när det arbetande folkets tredje stånd och sympatisörer från första och andra ståndet genialiskt omformade sig till ett ”folk” och en ”nation”. Till en demokrati av politiskt likvärdiga medborgare.

Denna franska politiska nationalism kompletterades i början av 1800-talet med den tyska romantiska nationalismen där det vanliga folket av mestadels bönder och deras folkkultur lyftes fram. Detta kunde göras på olika sätt; framhävande det egna folket, eller likställande det med andra folk.

När nationalismen blev en ofta progressiv politisk kraft bemöttes denna i slutet av 1800-talet av överklassens nya officiella nationalism (i Europa och delvis i Latinamerika). Den användes för att mobilisera det egna folket för eliten och mot andra folk. Ur den växte så småningom fram den folkmobiliserande fascismens rasistiska nationalism – präglad av reaktionär modernism.

Men denna tyska, italienska, japanska och annan nazism & fascism bemöttes under andra världskriget av anti-fascistisk nationalism i de folkliga motståndsrörelserna. Folket i bred bemärkelse mobiliserades för att återfå demokrati och nationellt oberoende (via politiska och klassallianser).

Ur exempelvis den konservativa 1800-talsnationalismen växte idén om ”folkhemmet” fram. Denna idé togs över och genomfördes från 30-talet och framåt av socialdemokratin. Välfärdssamhället byggdes på en bara halvt uttalad folkhemsnationalism.

Efter andra världskriget tog den progressiva antikoloniala och antiimperialistiska nationalismen och nationsbyggandet i Afrika och Asien fart. Mycket ofta kombinerades detta med olika former av socialism. Klasskriget mot de inhemska förtyckarna kombinerades med kamp för nationell självständighet – nominellt och reellt.

I vår tids Latinamerika finns bland vänsterrörelserna och i de nya vänsterregimerna en liknande kombination av kamp för socialismen och kamp för nationen och dess rätt att välja sin egen väg (mot USA-imperialismen). En folklig progressiv alternativ nationalism.

I sammanhanget måste man också nämna de radikala etniska, regionala och minoritetsnationalismerna i dagens värld; exempelvis Nordirland, Baskien, Galicien, Katalonien, Kurdistan. Samt inte minst den indianska nationalismen i Nya världen.

Slutligen finns den vänsternationalism (även om den inte kallar sig så) som vänder sig mot den centraliserade, byråkratiska och odemokratiska form som EU-unionen tagit. Den vänder sig mot Bryssel i kamp för nationellt oberoende och demokratiskt självbestämmande.

Samma ”vänsternationella” kamp mot maktfullkomlig överstatlighet, elitär marknadsdiktatur, och reaktionär nyliberal individualistisk ”ond” globalisering (som enbart gynnar världens kosmopolitiska överklass) präglar i viss mån delar av anti-globaliseringsrörelsen. I brist på global demokrati är nationen och dess demokrati värd att försvara.

Hans Norebrink, volontär fem år i Bolivias indian/folkrörelse

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Hans Norebrink on Patreon!
Become a patron at Patreon!

Ett svar på “Är nationalism alltid nåt ont?”

  1. Svenskar är väldigt nationalistiska utan att förstå det. Vår nationalism sammanfaller med modernismen, vi ser vårt svenska projekt som utvecklingsoptimistiskt oundvikligt, vi förstår helt enkelt inte mördar-islams diktatur som projekt, det är verklighetsfrämmande. Vi tror att vi står på en ofrånkomlig framgångsväg, och att religionen är på fallrepet.

    De svenskar som kallar sig nationella gör det som ett uttryck för ringaktning av andra, men hänvisar till att de blir ringaktade av just dessa. Sannolikt är vanliga svenskar och de nationella ungefär lika förtjusta i Sverige, men de som kallar sig nationalister är mer uttalat fientliga till de upplevda fienderna, främst från mellanöstern och nordafrika.

    Importen av muslimer sätter frågor på agendan som nästan alla svenskar vill slippa. De svenskar som inte kallar sig nationalister vill inte ha främmande rättsskipning, bildförbud, riggade barnäktenskap med brudpenning mer än nationalisterna, men är mer benägna att tro att det löser sig av sig självt. ”Förnuftet ska segra av sig självt” är devisen.

    Det föreligger inte ett problem med nationalism, det föreligger ett problem med invandring, och en lust att slippa konfronteras med den. Nationalismen hade varit en död fråga utan invandringen.

Kommentarer är stängda.