Även om det faktiskt är så att antisemitism är ett marginellt problem i Sverige är det naturligtvis ett besvärligt och mycket jobbigt problem för de som drabbas. Men debatten i frågan om rasism i Sverige är totalt förvriden då den fokuserar på den minst förekommande rasismen i Sverige och inte på den vanligaste formen av rasism. Den vanligaste formen av rasism i dagens Sverige är islamofobi.Det är lätt att konstatera detta genom att läsa Intoleransrapporten som FFLH publicerat under ett antal år. En som också uppmärksammat att det är på detta vis är Jan Guillou i Aftonbladet:
Efter att mer än ett dussin moskéer i Sverige utsatts för mordbrand och andra attentat har polismakten beslutat att ta till exceptionella krafttag.
Man har posterat stridsutrustade specialpoliser med särskilt häftiga tyska kulsprutepistoler utanför landets synagogor och judiska skolor.
Samtidigt dånar en våldsamt aggressiv debatt på landets liberala ledarsidor om antisemitismen i Sverige. Inte, således, om den dominerande formen av svensk rasism som riktar sig mot araber och muslimer.
Nu, mina damer och herrar, träder vi in i den svenska politiska debattens helvetesrum. Ty varje försök att analysera eller förstå mekanismerna bakom denna uppochnedvända ordning utlöser traditionellt nya avgrundsvrål från liberalerna.
För dem, som vill framställa Sverige som ett antisemitiskt snarare än islamofobiskt land, är varje lögn och överdrift ett av det höga ändamålet helgat medel.
Precis som Guillou skriver har också hans krönika om rasismen i Sverige mötts med avgrundsvrål från liberaler, nyliberaler och nykonservativa. Helt grundlöst fokuserar dessa kommentatorer på antisemitism och att Guillou ljuger eller skriver skit. Antisemitism i Sverige är något som nästan inte finns. Islamofobi är nåt som är mycket vanligt. Alla former av rasism ska bekämpas, men utgångspunkten måste vara en sann bild av verkligheten, inte en förvriden bild av verkligheten där ett litet problem framställs som ett stort problem och det stora problemet glöms bort.
På samma gång försöker borgerliga tyckare hela tiden pådyvla vänstern antisemitiska åsikter. Något som är helt falskt då verkligheten är en helt annan. Undersökningar visar att antisemitismen är i stort sett obefintlig på vänsterkanten, medan den grasserar i extremhögern och hos moderaterna. Islamofobi och all typ av rasism är vanligare på högerkanten än på vänsterkanten. Det framstår mycket klart i de Intoleransrapporter som Forum för Levande Historia har publicerat.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Antisemitism, Jan Guillou, Islamofobi, Liberaler, Rasism, Nyliberalism, Samhälle, Politik
Utifrån ett humanistiskt perspektiv är det ointressant om den ena avskyvärda formen av – rasistisk, etnisk, religiös, kränkning är större eller mindre, marginell eller inte. Kränkningar av detta slag får aldrig förminskas eller marginaliseras.
Det finns ingen anledning att värdera olika former av kränkningar. Det är lika meningslöst som att mäta grader i helvetet. För mig är det istället en självklarhet att fokusera på varje människas okränkbara och lika värde oavsett ras, etniskt ursprung och religion. Detta är humanismens kärna.
Det handlar inte om att värder.a Det handlar om att verklighetsbeskrivningar och problembeskrivningar måste vara baserade på fakta. För utan korretk beskrivningar kan inte korrekta åtgärder vidtas. Det är framförallt moskéer som behöver skydd i Sverige, inte synagogor. Synagogan i Göteborg har exempelvis aldrig utsatts för något allvarligare någonsin. Varför ska den a utökad bevakning? det ä helt orimligt. PÅ samma sätt har ingen moské i Göteborg utsatts för något allvarligt. De behöver inte heller extra bevakning. Inte i Göteborg.
Att beskriva antisemitism som ett stort problem, att fokusera på antisemitism, att debattera det som om det vore det egentliga rasistiska problemet i Sverige är att ge en falsk bild av verkligheten. Något som leder till felaktiga åtgärder.
Antisemitismen förekommer såväl inom den brunsvarta extremhögern, där det nazistiska arvet förvaltas (helt säkert i Svenskarnas Parti och Svenska Motståndsrörelsen men högst sannolikt även i den bruna svans som omger Sverigedemokraterna), som i reaktionära islamistiska kretsar (återvändande IS krigare, Al-Shabab-sympatisörer m.fl.).
Problemet är att det räcker med en eller ett fåtal extrema personer, som kan finna ytterligare inspiration av dåden i både Paris och Köpenhamn, för att något fruktansvärt skall kunna hända. Kanske är det endast en tidsfråga.
Att synagogan i Göteborg aldrig drabbats av allvarligare dåd säger tyvärr inte att det inte kan hända imorgon. Hotbilden måste, genom den senaste tidens faktiska händelser, anses ha ökat vilket, enligt mitt förmenande, gör ökad bevakning rimlig. I grunden handlar det om att människor skall kunna känna sig trygga och här har samhället otvivelaktigt ett ansvar.
Att antisemitismen är ett reellt problem förminskar inte annan rasistisk problematik, där muslimer drabbas. Dock, i grunden ser jag det som samma problemkomplex. Människor, som inte ingår i det som en av de mera framstående rasisterna i riksdagen kallar ”den svenska nationen”, anses som lägre stående och mindre värda. De skuldbeläggs kollektivt och religionen, judendom och islam, är här ett av flera verktyg, som används för att ”bevisa” de rasistiska teserna. Sedan är det förstås så att antalet muslimer är större än antalet judar i vårt land men detta är för mig en andra ordningens diskussion.
Antisemitismen är kanske ett reellt problem, men ett ett mycket litet problem. Det kan inte heller anses att hotet mot synagogor egentligen är högre på grund av det som hände i Köpenhamn. Den bevakning de tidigare haft är fullt tillräcklig utom i Malmö där ökad bevakning kan vara befogad.. Synagogorna i Göteborg har exempelvis aldrig utsatts för något.
Inte heller nån moské i Göteborg har utsatts för något. Jag ser ingen allvarligare hotbild mot moskéer heller, men de har utsatts för skadegörelse och allvarligare typer av attentat i större utsträckning än andra religiösa lokaler och byggnader.
Överdrivan hotbilder och ökad bevakning gör i allmänhet inte människor tryggare utan det skapar motsatsen, ökad otrygghet. Ett välkänt problem i såna här sammanhang.