Det organiserade vansinnet

År 1986 kom den västtyska socialdemokraten och tidigare förbundskanslern Willy Brandt ut med boken Det organiserade vansinnet. Titeln anspelade på kapprustningen, världssvälten och inte minst de milsvida globala sociala klyftorna. Det är nu snart 30 år sedan och vår värld har knappast sedan dess blivit mer jämlik – tvärtom.

Nyligen släppte den brittiska hjälporganisationen Oxfam rapporten Wealth: having it all and wanting more. Av rapporten framgår att den rikaste procenten av jordens befolkning har sett sina tillgångar växa från 44 procent av den totala kakan 2009 till 48 procent 2014. Med nuvarande utvecklingstakt kommer denna procenten att redan nästa år äga över hälften av jordens samlade tillgångar. Således kommer en procent att äga mer än hela resten tillsammans, i en värld där en av nio inte har tillräckligt att äta och där över en miljard människor fortfarande lever på mindre än 1,25 dollar om dagen.

Mot bakgrund av allt det här uppmanar Oxfam bland annat världens regeringar att:

• I högre grad beivra skattefusk
• Införa minimilöner
• Investera i grundläggande samhällsservice, som utbildning och sjukvård, tillgänglig för alla
• Skifta skattebördan från arbete och konsumtion till kapital och förmögenhet
• Garantera skyddsnät för de allra fattigaste
• Sätta upp globala mål för att hantera den extrema ojämlikheten i världen

Allt det här är väsentliga och behjärtansvärda målsättningar. Det är också betydligt sundare än det som är gängse idag; att mångmiljardärer, som exempelvis Bill Gates, investerar en liten del av sin gigantiska förmögenhet i välgörenhetsprojekt och därigenom skapar goodwill runt sina egna varumärken. Samtidigt som vi ser hur samma miljardärer gömmer undan jättelika summor i skatteparadis eller på annat sätt genom så kallad kreativ bokföring undgår beskattning.

Det som verkligen skulle kunna kasta om styrkeförhållandena är dock om den globala arbetarklassen (i vid bemärkelse) lyckas att organisera sig starkare i radikala partier, fackföreningar och andra sociala rörelser. I det sammanhanget är Syrizas valseger i Grekland och Podemos växande styrka i Spanien, liksom även den sociala reformpolitiken i Venezuela, positiva tecken vid horisonten.

År 1991, när USA och dess koalition dragit sig segrande ur det första Irakkriget fällde den dåvarande presidenten, George Bush, kaxigt följande yttrande: ”Vi har nu trätt in i en världsordning där huvudregeln för politiska beslut kan sammanfattas med orden: det vi säger gäller”. Men vi vet att det går att rubba den världsordningen – vi vet att vi tillsammans kan skapa en värld som inte är ett organiserat vansinne.

1% äger hälften av jordens tillgångar
Klyftorna bara växer
Men vi kan stoppa det organiserade vansinnet

Ursprungligen ledare i Internationalen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

About these ads

  • super_leggera

    Vad som egentligen hänt är att hundratals miljoner människor lämnat fattigdom, vilket samvarierar med att realsocialismen själveliminerat sig överallt utom på Kuba och i Nordkorea. Kapprustningen upphörde när sovjetunionen föll ihop, då kunde alla ta det lugnt. Alla har blivit rikare, översta procenten har blivit mycket rikare, medelklassen lite rikare, de fattiga en aning rikare. /*Borttagen menin utan relevans i sammanhanget*/ #AS

    • Det är vad som också hänt. Inte vad som egentligen hänt. Men stora skillnader är negativt i sig så därför är det inte bara bra att utvecklingen varit som den varit.