Fixering vid antisemitism ger falsk bild av rasismen i Sverige

Precis på samma sätt som en fixering på flyktingar ger en falsk bild av invandringen till Sverige så ger den fixering på antisemitism som kan ses i media en falsk blid var hur rasismen i Sverige ser ut. Enligt Brå:s statistik när det gäller anmälda hatbrott så var 4% av de anmälda hatbrotten antisemitiska och 6% islamofobiska. Den vanligaste typen av anmälda hatbrott var traditionellt främlingsfientliga. 73% av de anmälda hatbrotten var sådana. Bland dessa finns afrofobiska hatbrott. De utgjorde 18% av alla anmälda hatbrott. Ser vi på anmälda hatbrott så är människor med svart eller brunt skinn den grupp som är mest utsatt i Sverige. Många afrofobiska hatbrott begås dessutom av personer som tillhör andra minoriteter.

Sen 2009 har antalet anmälda islamofobiska hatbrott ökat med 69% medan antalet anmälda antisemitiska hatbrott minskat med 23%. Det finns alltså inget fog för påståenden om att de antisemitiska hatbrotten ökar i antal. Näst mest har anmälningarna av antiromska hatbrott ökat,de har ökat med 43% och utgör 4% av alla hatbrottsanmälningar enligt Brå.

Tittar vi istället på utsatthet för hatbrott i Sverige så är den mycket låg. Enligt Nationella Trygghetsundersökningen (NTU) utsattes 1,4% av befolkningen för hatbrott år 2012. Det är en liten minskning sen 2009. 0,3% utsattes för antireligiösa hatbrott vilket främst inbegriper islamfobiska hatbrott, antisemitiska hatbrott och kristofobiska hatbrott. 0,2% utsattes för homofobisk hatbrott enligt samma undersökning.

Olaga hot och ofredande är den vanliga typen av hatbrott. De utgjorde 43% av de anmälda hatbrotten år 2013. Våldsbrott utgjorde 15%. Vi kan utgå från att anmälningsbenägenheten är högre för våldsbrott så sannolikt är de överrepresenterade bland de anmälda hatbrotten. Andelen anmälda våldsbrott är betydligt högre när det gäller afrofobiska hatbrott.

När det gäller anmälda hatbrott mot politiker så är politiker med invandrarbakgrund de mest utsatta. Att SD-politiker skulle vara mest utsatta för hatbrott är sannolikt en effekt av deras skeva världsbild. Eftersom de sällan är invandrare, svarta eller homosexuella är det inte troligt att de är de mest utsatta för hatbrott. Det resultatet är sannolikt beroende på ett metodfel. Folk kanske hatar SD-politiker mer än vad de hatar andra politiker, men det gör inte brotten till hatbrott även om SD-politikerna själva tycker det.

Anmälningsbenägenheten för hatbrott är låg. Av de främlingsfientliga hatbrotten uppges ungefär 32% ha anmälts. Siffrorna vad det gäller antireligiösa hatbrott och homofobiska hatbrott är för osäkra för att tas på allvar, men det kan vara så att anmälningsbenägenheten är större för dessa brott.

Statistiken över anmälda hatbrott är generellt osäker. Många brott som egentligen är hatbrott hittas inte bland polisen anmälningar. Det gäller sannolikt fler anmälningar som berör underordnade grupper i samhället än när det gäller väletablerade minoritetsgrupper. Det är sannolikt också så att anmälningsbenägenheten är högre hos grupper som är väletablerade och har förtroende för den svenska staten. Nyanlända invandrare och flyktingar till Sverige har sannolikt ett lägre förtroende för samhälle och polisen än grupper som levt här länge. Därmed följer en lägre anmälningsbenägenhet bland grupper som nyligen anlänt och grupper med lågt förtroende för samhällets institutioner. Med all sannolikhet betyder det att antalet anmälda hatbrott är alldeles för lågt när det gäller islamofobiska hatbrott och ganska korrekt när det  gäller antisemitiska hatbrott.

Sammantaget gäller att nivån när det gäller hatbrott och utsatthet för hatbrott i Sverige är låg. Sverige är med andra ord inget speciellt farligt land för någon minoritetsgrupp.

Anmälningsstatistiken underskattar med stor sannolikhet antalet afrofobiska, antiromska och islamofobiska hatbrott antalsmässigt men har troligen en rimligt veklighetsnära nivå när det antisemitiska hatbrott och hatbrott på grund av sexuell läggning. Det fokus på antisemitism som finns i media ger därför en totalt felaktig bild av den rasism som finns i Sverige.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!

Ett svar på “Fixering vid antisemitism ger falsk bild av rasismen i Sverige”

  1. Att traditionella hatbrott är mest dominerande är inte förvånande då denna speglar vardagsrasismen. I denna rasism är det det uppenbart ”avvikande”, som får rasistens reptilhjärna att reagera. Antisemitism och islamofobi är mer sofistikerad.

    Av siffrorna kan också utläsas att risken för en jude att råka ut för hatbrott är betydligt större än vad den är för en muslim. Appliceras siffror (2011) från nämnden för statligt stöd till trossamfund (SST) har judiska samfund cirka 8 500 medlemmar medan muslimska samfund har 110 000 medlemmar. Ser man på medelvärdet över perioden 2009-2013 blir risken 10 gånger större för en jude jämfört med en muslim (2.4% respektive 0.25%)

    ”Sen 2009 har antalet anmälda islamofobiska hatbrott ökat med 69% medan antalet anmälda antisemitiska hatbrott minskat med 23%.”

    När det gäller islamofobiska hatbrott (liksom kristofobiska) kan en tydlig ökande trend noteras, däremot är det, på grund av variationen mellan åren (250, 161, 194, 221, 193) från ett statistiskt perspektiv ganska vanskligt att utläsa en tydlig trend vad gäller antisemitism. Med linjär regression kan möjligen en vikande trend på -10% noteras men då årsvariationerna är stora är slutsatsen osäker. Motsvarande trendvärden för islamofobi är +59% respektive +173% för kristofobi, vilket är mer signifikant då det här också i huvudsak är frågan om ökningar år från år.

Kommentarer är stängda.