Svaret på den frågan är enkel. Nej, det hjälper inte. Det finns inga vetenskapliga belägg eller någon forskning som kunnat visa att hårdare tag, hårdare straff, ökad övervakning, mer kameror och liknande innebär minskad brottslighet i stort och på sikt.
Det är bevisat att hårdare tag inte har någon som helt effekt på det som brukar kallas organiserad brottslighet och som en av de viktigaste verksamhetsgrenarna har knarkaffärer. De ekonomiska drivkrafterna är nämligen det viktiga i denna verksamhet och vinsterna så stora att det alltid finns folk som är beredda att ta riskerna som denna brottslighet är förknippad med. Stiftelsen Tryggare Sverige har uttalat sig i frågan på detta sätt:
Något som ofta lyfts fram i den kriminalpolitiska debatten är att ”den bästa brottsförebyggande åtgärden är att sätta de som begår brott i fängelse”. Den underliggande tanken är att den kriminelle genom inkapacitering (oskadliggörande) i vart fall under tiden för straffets avtjänande inte kan begå några brott utanför fängelset. Utifrån ett teoretiskt perspektiv kan detta tyckas riktigt, inte minst eftersom vi sedan länge vet att det är en liten grupp individer som begår en oproportionerligt stor andel av alla brott i samhället. Det finns därför en tilltalande enkelhet i resonemanget att frihetsberöva de mest brottsaktiva för att på så sätt påverka brottsnivån i samhället. Problemet är dock att det saknas starka empiriska belägg som styrker detta i praktiken.
Det blir än mer problematiskt när det gäller viss typ av marknadsorienterad ”vinningskriminalitet” i form av organiserad brottslighet med fokus på sådant som är förbjudet, reglerat, beskattat och skamfyllt; narkotika, dopningspreparat, alkohol, tobak, spel och dobbel, vapen, sexuella tjänster, storskaligt svartarbete, organiserade stölder/bedrägerier och hälerier. Även om dessa gärningspersoner frihetsberövas finns det ofta någon annan som är beredd att ta deras plats i näringskedjan.
Samtidigt som fängelsestraffet självklart kan fylla en viktig funktion utifrån (i första hand) ett individualpreventivt perspektiv, så finns det andra åtgärder som antagligen är mer effektiva än fängelsestraff just när det kommer till att förebygga brott.
Hårdare tag skulle alltså sannolikt inte ha någon som helst effekt på den brottslighet som resulterar i tragiska och våldsamma händelser som morden och skjutandet på en krog vid Vårväderstorget häromdagen.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Hårdare tag, Kriminalitet, Brottslighet, Organiserad brottslighet, Gangstergäng, Vårväderstorget, Brott, Våld, Polisen, Rättsväsen, Biskopsgården, Göteborg, Samhälle, Politik
Det enda som hjälper mot de typ av brottslighet vi nu sett i Göteborg är en ekonomisk utjämningspolitik värd namnet, värdiga bostäder till rimliga kostnader samt statushöjning i samhället för de stora invandrargrupperna. Åtmistone på försök borde man låta arabiska, persiska och somaliska bli nationella minoritetsspråk och låta barn från dessa spåkgrupper få gå grundskolan på sitt eget språk (invandrade lärare och lärarstudender i dessa språkgrupper finns det gott om), samtidigt som de lär sig svenska ungefär som svenska barn lär sig engelska, fast mer intensivt. Det skulle höja deras skolresultat enormt istället för att det som idag är språket och föräldrarnas socioekonomiska status som agerar bojsänke för barnens betyg. (Det är ett väl etablerat faktum att betyg sätts mer efter föräldrarnas inkomst och utbildningsnivå än efter barnens faktiska skolresultat.) Vidare borde vi ha rikstäckande public service radio, tv, och tidning på de större invandrargruppernas egna språk, så att de får bli en del av samhället och ta del av nyheter, information, kultur och politisk debatt, utan att behöva radera ut sin kulturella identitet.
Det krävs mer än ekonomsik utjämningspolitik. Det krävs i första hand bostäder och arbeten. Jag är dock helt emot att göra nya språk till officiella minoritetspråk. Jag tror att det snarare skulle öka segregationen. Men det är en lite större diskussion som jag väljer att inte gå in på här.
Att hårdare straff varken ”biter” mot planerad brottslighet (där brottslingen tror sig vara så smart att han inte åker fast) eller mot oplanerad brottslighet (där brottslingen inte kan kontrollera sig, ofta under inverkan av droger) är från ett rationellt perspektiv helt naturligt.
Dock måste vi komma ihåg att det finns andra utgångspunkter, som sedan årtusenden har och har haft ett stort inflytande på straffutmätningen. Den gamla vedergällningsprincipen, som ofta benämns Talionprincipen, är ett fundament, som fortfarande – även om vi anser oss leva i en tid där det humanistiska tänkandet nått framsteg – på många sätt finns i bakgrunden då straffsatser sätts. De första dokumenterade beläggen för denna vedergällnings princip är mer än 4000 år gamla och finns (enligt Wikipedia) i Hammurabis lagar, som säger:
”Om någon förstör en annans öga, då skall man förstöra hans öga; om någon sönderslår en annans lem, då skall man på honom sönderslå hans lem; om någon utslår en annans tänder, då skall man på honom utslå hans tänder.”
Människans förmåga att förlåta är inte och kommer aldrig att vara självklar. Vi får nog därför acceptera att den gamla Talionprincipen -på ena eller andra sättet – kommer fortsätta att ha en inverkan.
Även om jag alltid försöker utgå ifrån och stå upp för humanistiska värderingar kan jag ha förståelse för att brottsoffer på något sätt kan känna upprättelse genom straffet som vedergällning. Kanske finns det därför särskilt grova och bestialiska brott där vi, trots humanistiska grundvärderingar, måste acceptera hårda straff i form av mycket långvarigt frihetsberövande. Tag exemplet Breivik där det nog för många är en omöjlig tanke att han någonsin igen ska släppas fri.
Det finns också undersökningar från 1970-talet som visar att om två ungdomar begår samma typer av brott i lika stor utsträckning, men bara den en åker fast kommer den som aldrig döms att klara sig bättre i livet.
Så i många falla är straff nog int alls bra och kan inte försvars med några ”principer” av nåt slag.
I slutändan finns det garanterat brottslingar som måste sitta inne hela livet. Det gäller nog inte Breivik dock. Snarare sådana som Anders Eklund.
Undersökningen från 1970-talet är säkert relevant utifrån ett rationellt samhällsperspektiv – fängelser fostrar inga goda samhällsmedborgare.
Det jag pekar på är att vi som människor kan ha svårt att förlåta och därför kräver ”vedergällning”. Detta är mer ett konstaterande än en värdering. Slutsatsen från detta är att den bristande förmågan att förlåta påverkat och påverkar rättskipningen. Detta är något vi måste förhålla oss till då vi knappast kan ändra den mänskliga naturen i detta avseende.
Att hålla Anders Eklund och hans gelikar inlåsta motiveras, som jag ser det, av risken för återfall alldeles oavsett hur man ställer sig till ”vedergällningstanken”. Eklund ser jag därför som en annan diskussion – samhällets skyldighet att skydda medborgarna.
Diskussionen om Breivik handlar mer om ”vedergällning” utifrån ett allmänt rättsmedvetande grundat på svårigheten att förlåta. Du får gärna utveckla din ståndpunkt om att Breivik en dag skulle kunna släppas fri.
Jag är inte bekväm med tanken på att frisläppa en person, som Breivik, utifrån det stora antal offer – de mördade, de skadade, de anhöriga – som drabbats och den skada, som tillfogats samhället. Ett frisläppande skulle, i detta fall, strida mot det jag uppfattar som ett allmänt rättsmedvetande.
För mig är Breivik fullt i nivå med många av de lägervakter, som efter andra världskriget, dömdes för särskilt grova förbrytelser i koncentrationsläger (t.ex. de värsta förbrytarna i Belsenrättegången 1945). Jag skulle inte varit bekväm med att Belsenförbrytarna skulle kunnat frisläppas (dock försvarar jag inte att dödsstraffet tillämpades).
Du har rätt i att Eklund och Breivik är olika saker och olika diskussioner. Jag är generellt mycket tveskam till vedergällningstankegångar, men de ligger sannolikt i linje med både människans sociala och genetiska arv. Så de är en naturligt del av vår kultur som vi inte kan bortse ifrån när brott och straff diskuteras.
Att straffa hård saker såsom att bära vapen har funkat bra i grannländer. http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vast/sa-jobbar-grannlanderna-mot-valdet. Varför inte först försöka göra det samma som vi vet har funkat? Sveriges kriminalstatisken tycks ha två skillda historier att berätta BRÅs agenda och sanningen. Det är dags att titta trender pä längre sikt än BRÄ gör och medge det faktum att Sveriges situation är inte så bra ni försöker kollektiv ljuga till varandra. ”Att acceptera sanningen är bästä basis till visdom”
http://blog.zaramis.se/2015/11/07/skulle-hardare-vapenlagar-minska-skjutandet/
Alla är överens om att våldet minskar. Det minskar i hela västvärlden oavsett kriminalpolitik och tillgång till skjutvapen. Det finns sannolikt heller inget samband mellan tillgången till skjutvapen och många mord. Varken i USA eller nån annan stans.
http://blog.zaramis.se/2012/12/18/innebar-skarpta-vapenlagar-minskat-antal-mord-i-usa/
I sakfrågan har Lindgren därför fel. Därför tvivlar jag också på att hårdare lagstiftning kommer att göra nån större skillnad. Men jag kan inte se att hårdare vapenlagar skulle innebär nåt problem i annat hänseende.