Boknytt
Den ekonomiska människans fall
Johan Frostegård
Karolinska Institutet University Press
Kapitalismen (delvis) mot människans natur
”Socialismen är en vacker tanke, men den fungerar inte i praktiken för den är mot människans natur”. Detta borgerliga mantra får jag och andra vänstermänniskor höra till leda. Och det stämmer också till ungefär hälften – socialismen bygger på tankar som delvis står i motsättning till människonaturen.
Men lika sant är det åt andra hållet. Även kapitalismen bygger på tankar som delvis krockar med den mänskliga naturen. Såväl vänsterns som högerns politiska ideologier utrycker således varsin halva – eller aspekt – av människorasens evolutionära beteendearv.
Detta menar i min korta sammanfattning den evolutionskunnige ekonomiutbildade medicinprofessorn Johan Frostegård i sin viktiga, djuplodande, upplysande och kunniga bok ”Den ekonomiska människans fall – Evolution och ekonomi i nytt perspektiv”. Där han i första hand granskar kapitalismens idémässiga utgångspunkter, genom att dissekera dess ideologiska fundament – nationalekonomin.
Författaren beskriver (något pratigt och repetitivt) såväl nationalekonomins som evolutionsvetenskapens historia, framväxt och nutid – och jämför dem sedan. Slutsatsen är att det är mycket tveksamt om nationalekonomin kan kalla sig vetenskap. En kritik som förstås också drabbar tankarna bakom liberalismen och den privatkapitalistiska marknadsekonomin (borgerlig nationalekonomi är min kommentar).
Alla dessa i praktiken höger/borgerliga sätt att analysera människan och hennes samhälle bygger nämligen på obevisade, förgivettagna påståenden om mänsklighetens sätt att tänka och fungera. Konkret att vi som art är själviska, individualistiska och rationella varelser. Nyttomaximerare.
Det är vi visserligen delvis, och i så måtto stämmer nationalekonomins teoretiska tankefigur den ekonomiska människan med verkligheten. ”Problemet” är att vi lika mycket är osjälviska, kollektivistiska och irrationella. Vi är känslomässiga, altruistiska och sociala flockvarelser som följer modet, efterapar andra, och ofta oegennyttigt ställer upp för andra människor. Speciellt i solidaritet med den/de grupper vi identifierar oss med – ”våra egna” (mitt uttryck).
Som många evolutionsforskare framhållit så är vi ambivalenta och dualistiska varelser. Goda och onda, osjälviska och egoistiska, samarbetande och konkurrerande, kollektivistiska och individualistiska, egalitära (jämlikhetsivrande) och hierarkiska (ojämlikhetstroende). Och som Johan Frostegård antyder (och andra forskat fram) så finns det även – som i allt beteende – individuella skillnader vad gäller karaktärsdrag (vänster- respektive högersympatier har en viss evolutionär komponent, mitt tillägg).
Som jag förstår det måste alltså såväl kapitalismen/nationalekonomin som socialismen/marxismen tänka om och acceptera verklighetens mångsidiga och komplexa människa. Detta därför att ett samhällsbygge som alltför mycket fjärmar sig från hänsyn till människans sanna väsen kommer att få svårigheter. Se exempelvis det maoistiska kulturrevolutionära Kina (min ungdoms ideal), där alla förväntades fullständigt osjälviskt och närmast robotaktigt ”Tjäna folket”.
Det är visserligen vi själva som demokratiskt ska bestämma vilket slags samhälle vi vill ha – inte våra gener eller vår biologi. Det senare vore att göra det naturalistiska misstaget att det som är i naturen bör vara i samhället. Men det vore ändå, enligt min mening, högst oklokt att inte i samhällsbygget ta med i beräkningen våra medfödda beteendetendenser.
Å andra sidan handlar det om just beteendetendenser, inte om tvingande instinkter/arv. Människans speciella ”unikhet” är att hon starkt påverkas av såväl samhälle/kultur/miljö, som av sin egen fria vilja (även om detta med fri vilja kan diskuteras). Vi styrs till 50-50 procent av arv och miljö. Resultatet ser vi i de trots allt stora variationer som mänskliga samhällen utmärker sig för i både tiden och rummet.
Vänsterns speciella utmaning i sammanhanget människosyn, är dels att (liksom kapitalismen) acceptera att vi av naturen är såväl osjälviska som egoistiska i våra drivkrafter – och dra politiska slutsatser utifrån det. Tyvärr är vi inte i grunden goda men tillfälligt korrumperade av klassamhället, vilket är en felaktig vänstersyn på människan (mitt resonemang och det som följer).
Dels måste vänstern också göra sig av med sin alternativa inkorrekta människouppfattning (som den delar med likhetsfeminismen) att vi mentalt föds som oskrivna blad (tabula rasa). Vilket innebär att vårt individuella och sociala beteende enbart styrs av påhittade kulturella och sociala konstruktioner – möjliga att förändra utan restriktioner (en tankemässig efterbörd till den religiösa kropp-själ-uppdelningen som jag ser det).
Tvärtom måste alla samhällsvetenskaper och politiska ideologier snarast skaffa sig en evolutionsvetenskaplig grund – en biologisk bas till den kulturella överbyggnaden för att prata marxistiska. En evolutionär källare till det samhällsvetenskapliga och politiska tankebygget, så att säga.
Socialism/marxism och kapitalism/liberalism/nationalekonomi delar även på en annan felaktig och ovetenskaplig syn på människans samhälle, som författaren tar upp. Även det ett religionsliknande arv, enligt vilket historien har en mening och ett mål – olika stadier av framsteg, framåtskridande, utveckling, tillväxt, förbättring. Där framtidsmålet och historiens slutmål enligt högern/borgarna är den liberala demokratiska globala marknadsekonomin. Och enligt vänstern/socialisterna det klasslösa kommunistiska internationalistiska samhället.
Denna liberal-marxistiska västerländska framstegstro bär – som författaren viktigt nog påpekar – på en otäck elitär och totalitär tendens: Om framtiden är på vår sida så kan man skynda på den fortare än det oupplysta folket vill…
Det här är en västlig felsyn som även inspirerats av en felaktig tolkning av den darwinska evolutionsläran. Som författaren poängterar finns det i grunden ingen inneboende framstegs-, förbättrings-, storskalighets- eller komplexitetstendens inbyggd i evolutionen. Det sker tillfälliga anpassningar till den rådande miljön, men när omgivningsfaktorerna ändras tvingas evolutionen ta en delvis ny riktning.
Inom nationalekonomin tar sig denna harmoni- och utvecklingstanke formen av en tro på en naturlig ekonomisk tendens till marknadsjämvikt, förklaras det i boken. Enligt särskilt det nyliberala paradigmet sköter marknaden sig själv bäst och hamnar naturligen i jämvikt – bara vi har tålamod och håller statens och politikernas fingrar borta från den.
Men finanskrisen och andra regelbundna ekonomiska sammanbrott visar dels att detta inte stämmer. Dels att nationalekonomin inte ens kan förklara uppkomsten av dessa kriser. Kan man kalla det för en seriös vetenskap är Johan Frostegårds underförstådda fråga i sammanhanget.
Nationalekonomins ovetenskaplighet visar sig dessutom i att den består av sinsemellan stridande och oförenliga skolbildningar, fortsätter han sin kritik. Inom riktig vetenskap har man också olika åsikter i spjutspetsforskningen, men genom forskarnas ömsesidiga granskning av varandra når man så småningom (vanligen) konsensus (enighet).
En vetenskaplig nationalekonomi värd namnet borde kunna nå en samstämmig uppfattning om samhällsekonomin, och om krisers uppkomst och lösning. Dessutom borde den hålla sig till fakta. Och därmed vara neutral mellan högerns och vänsterns klassideologier – vilka som sig bör i första hand bygger på olika värderingar och önskemål om drömsamhället.
Ändå baserar sig dagens nationalekonomi på just värderingar och ovetenskapliga åsikter. Nationalekonomi (förr kallad politisk ekonomi) har, förklarar författaren, sina rötter i moralfilosofin och ”nationalekonomins portalfigur, Adam Smith, var moralfilosof”. Den ovetenskapliga lyckomaximerande läran/ideologin utilitarismen har också ”en central roll i nationalekonomins utveckling”, skriver Johan Frostegård.
Alla vetenskaper som närmar sig människan och hennes värld får (menar jag) problem med att forskarna kan önsketänka in sina egna politiska åsikter, privata önskemål och klassintressen, Men det kan som sagt bekämpas med ömsesidig forskarkontroll (peer review). Målet – en objektiv evolutionärt grundad nationalekonomi – borde vara målet anser jag. Vilket jag tror författaren säkert instämmer i.
Boken handlar i första hand om nationalekonomin – och därmed indirekt om kapitalismen. Men som framgår är jag (recensenten) lika intresserad av att rikta ett kritiskt granskande evolutionärt strålkastarljus mot socialismen. Och mot alla samhällsfenomen. Som författaren förtjänstfullt gör vad gäller exempelvis konsumismen.
Bortsett från våra grundläggande överlevnadsbehov så handlar den växande konsumtionshysterin tills stor del om att markera status, prestige och social positionering gentemot våra medmänniskor (i de grupper vi tillhör eller vill tillhöra). Denna ”onödiga” konsumtion gör oss inte lyckligare. I själva verket har lyckonivån i västerlandet inte stigit sedan sextiotalet trots ökad materiell standard, konstaterar Johan Frostegård. Inte heller skiljer sig rika och fattiga länder så mycket i lyckonivå.
Det är, anser jag, ett bra exempel på hur evolutionär kunskap borde kunna användas för att förbättra politik och samhälle. En jämlikare mindre hierarkiskt och statusjagande samhälle borde ju rimligen minska den miljö-klimat-resursfarliga överkonsumtionen. Resultatet skulle bli ett enklare rättvisare samhälle (och sätt att leva) med såväl minskade sociala klyftor som mindre naturförstörelse. Egalitärt socialistiskt och ekologiskt miljövänligt – rött och grönt på samma gång.
Jag skulle önska att forskarna, och de populärvetenskapliga skribenter som avhandlar evolutionsforskningen, ginge ännu djupare i att använda evolutionär kunskap för att med nya vetenskapliga fakta kunna bidra till att förnya samhället. Vetenskapen borde användas (mer) som ett verktyg för att såväl förstå som för att förbättra världen.
Ta detta med människans tendens att bilda sociala hierarkier (bland annat som sagt via conspicuous consumption – ”skrytig konsumtion”), som författaren i olika former omnämner hela 54 gånger (!) i boken, om jag har räknat rätt. Varför är vi sociala (gruppsökande) och varför är vi hierarkiska (ojämlikhetstenderande).
Varför bara utgå ifrån att detta (som man vanligen och oreflekterat gör i alla sociala vetenskaper) är något naturligt och självklart, något man utan motivering kan ta för givet? Varför inte förklara vår tendens till ojämlik socialitet från grunden? Forska i detta!
Som en slags amatörforskare uppfattar jag det så här: Människan är ett socialt däggdjur. Våra förfäder bland däggdjuren har levt i över 200 miljoner år på jorden. Lika länge har vi troligen varit sociala, med tanke på att det finns indicier på att även vissa dinosaurier var sociala (rimligen de dinosaurier ur vilka däggdjuren utvecklades).
Vår urgamla socialitet innebar samarbete som underlättade anskaffningen av föda, och som skyddade oss mot faror och fiender. Vilket gynnade alla individer i djurgrupperna (inklusive djuret människan). Detta fast de sociala däggdjuren ofta var hierarkiska, vilket innebar att några gynnades mer av samarbetet än andra.
Vi människor är också (delvis) hierarkiska till vår sociala natur. I alla mänskliga grupper och samhällsformationer samverkar individer, som dels har sina egna privata intressen, dels har nytta av gruppgemensamma ansträngningar. Vi är såväl individualister som kollektivister, och denna motsättning och potentiella konfliktanledning hanteras via sociala hierarkier (ojämlikhet).
De starkaste/smartaste individerna (läs alfahannarna) får därmed mer mat (för överlevnad) och sex (för fortplantning och genspridning). Resultatet blir social fred via samhälleliga dominansförhållanden som gynnar en stark minoritet – en fred som dock regelbundet bryts av elitära maktstrider.
Detta är vår socialitets ena sida – den vi ärvt från tidigare anfäder bland däggdjuren, och från våra apliknande förfäder (”aphögern” i oss, min kommentar).
Är det inte rimligt att anta (och därmed forska kring) att just detta utgör det mänskliga klassamhällets (och därmed kapitalismens) ursprung och urgrund? Den borgerliga förklaringen att ojämlikhet och sociala klyftor är naturliga resultat av människans förment ensidiga själviskhet går inte djupt nog. Den stämmer heller inte eftersom vi ju bara är själviska till ”ungefär hälften” (som vi konstaterat).
En socialistisk förklaring är att (trots godhet i grunden och/eller total beteendeplasticitet) klassamhället plötsligt bara uppstod och spred sig till världens alla hörn. Detta sedan någon urmänniska fick ett infall och stängslade in ett stycke mark och kallade det för privat egendom. En lika orimlig förklaring som högerns.
Speciellt som vi numera vet att inte bara företagare, borgarklass och kapitalismen via den sociala institutionen privategendom bygger klassamhällen. Lika duktiga på detta är politiker, militärer och byråkrater i realsocialistiska länder med statligt förment folkligt ägande av produktionsmedlen.
Som jag ser det är och var privategendomen blott en av flera sociala strukturer, som man har kunnat använda i historien för att skapa klassamhällen – på det uråldriga hierarkiska djurarvets grund. Hur många gamla historiska imperier byggde inte tvärtom på kejserligt statligt ägande? Och hur snabbt urartade inte de statssocialistiska länderna i nya förtryckande och utsugande klassformationer (med partieliten – nomenklaturan – som ny överklass).
Men som författaren konstaterar är vi även (och delvis) sociala på ett mer jämlikt egalitärt sätt – vår socialitets andra sida. Vi uppskattar jämlikhet och rättvisa, och hatar förtryckare och utsugare. Vi är beredda att osjälviskt och oegennyttigt trycka till snyltare som skor sig på andra människor och på det allmänna (altruistisk bestraffning).
Vi är även goda, snälla, osjälviska, hjälpsamma, moraliska, ”gruppkänsliga”, socialintelligenta samhällsvarelser med ”en medfödd känsla för rätt och fel”. Vi har ett arv av solidarisk altruism. Vi är enormt sociala och empatiska som däggdjur, skriver författaren. Bara myror och liknande sociala insekter slår oss i socialitet.
Vi har alltså som människor ett Janusansikte, ett dubbelansikte av ”gott” och ”ont” (själva förekomsten i alla språk av dessa etiska begrepp påvisar deras existens, menar jag).
Som jag förstår det härstammar denna sida av vår socialitet till allra största delen från våra många miljoner år som jägare-samlare (och från våra apliknande förfäder före dem – speciellt som även dagens bonoboer och schimpanser har jämlika och demokratiska samhällstendenser).
Då, under den långa jägarsamlartiden, ledde människans sociala intelligens, fantasi, kreativitet, språk, kommunikationsförmåga, symboliska färdighet och jämlika vapeninnehav till att gruppens majoritet kunde ta makten från minoriteten alfahannarna, och med olika metoder (skvaller, förlöjligande, fördrivning, våld, mord) upprätta och upprätthålla ett jämlikt samhälle. Det var stenålderns jämlika demokratiska egalitära revolution.
Vore det inte konstigt om detta – med tiden troligen genetiska – beteendearv inte hade samband med vår (delvisa) motvilja mot klassamhället. Med vår förkärlek för rättvisa och jämlikhet? Borde inte detta vara de mänskliga utopiska jämlikhetsdrömmarnas urgrund (den ofta religiösa tanken på en rättvisare guldålder)? Och därmed vara socialismens yttersta rötter (”jägarvänstern” i oss, min kommentar)?
Så varför forskas och diskuteras det inte mer öppet om detta? Kanske har jag missat något trots idogt sökande, men då har ju vetenskapen i sin tur missat sitt uppdrag att informera allmänheten på ett begripligt sätt i media som når vanligt folk.
Tar en inom forskarvärlden inte upp klass (kön och ”etni”) ur evolutionär synpunkt av rädsla för att bryta mot det för tillfället rådande moderiktiga tänket i åsiktskorridoren? Av ovilja att göra politiker och ideologer upprörda? Är man orolig för kontroverser som hotar den egna karriären? Har man brisande fantasi och kreativitet? Rädsla för att trampa kollegorna samhällsvetenskaparna på tårna? Tröghet vad gäller att integrera kunskap från olika forskningsområden? Fackidioti? Vad?
Som Johan Frostegård konstaterar behöver nationalekonomin och alla sociala vetenskaper byggas på – eller snarare byggas ner – med en evolutionär grund som tar hänsyn till våra givna, ärvda, genetiska, medfödda, biologiska beteendetendenser. Som ett komplement, inte som en ersättning.
Samhällsforskarnas kunskap om människans kulturella förhållanden är lika viktiga – människan är ju det djur som är mest flexibelt i sitt beteende i förhållande till sitt evolutionära arv. Tyvärr uppreser sig dock många forskare i de sociala vetenskaperna i harmset revirförsvar inför naturvetarnas biologiska oförskämda ”intrång” på deras status- och karriärmarker.
Samma gäller för delar av högern och vänstern, förespråkarna för kapitalism och socialism. De undanber sig också evolutionsvetenskaplig inblandning i sina respektive politiska ideologier (om det inte direkt gynnar deras åsikter). Men de får lämna sina anspråk på att förstå människans natur – och lämna den utforskningen till objektiva vetenskapspersoner, menar jag. Deras roll är åsikter och värderingar om hur samhället ska ordnas på bästa sätt.
Politik handlar om, och bör handla om – ideal och framtidsdrömmar. Tyckanden. Drömmar. Utopier. Inte sanningar. Sedan är det upp till såväl högern som vänstern att med hänsynstagande till vår evolutionära natur, och till våra stora möjligheter till beteendemässig flexibilitet, uppmuntra de mänskliga beteendetendenser en gillar, och motverka de en ogillar. Detta via en kreativ politisk samhällsingenjörskonst.
Politik är det möjligas konst – inom vissa givna ramar. Vi kan skapa ett bättre samhälle. Men vänsterns farliga fantasier om en helt ”ny människa” bör vi snarast begrava på historiens sophög.
Hans Norebrink
PS I ett långt välargumenterat avsnitt av sin mycket intressanta och verkligen läsvärda fakta- och debattbok kritiserar Johan Frostegård New Public Management och andra orealistiska (bil)industriella marknadslösningar inom sjukvården och den offentliga sektorn i allmänhet – på professionalitetens, läkaretikens, och den mänskliga altruismens bekostnad. Bokens spridda studentikosmoderata uttalanden möter jag med barmhärtig tystnad.
PSS De intressanta resonemangen i boken om gruppselektion, sexuellt urval, grupprevirkänsla, vi-dom-tänk, memer, evolutionsekonomi och beteendeekonomi lämnar jag därhän för att inte göra en redan lång recension längre. Slutligen rekommenderar jag författaren och läsarna av denna recension att införskaffa Christopher Boehms böcker ”Hierarchy in the Forest – The Evolution of Egalitarian Behavior”, samt ”Moral Origins –The Evolution of Virtue, Altruism, and Shame”
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Den ekonomiska människans fall, Johan Frostegård, Evolution, Nationalekonomi, Evolutionsvetenskap, Ekonomi, Biologi, Genetik, Marknadsekonomi, Kultur, Böcker, Kapitalism, Liberalism, Socialism, Marxism, Samhälle, Politik
Applåder! Strålande artikel/recension. I ett ekologiskt hållbart samhälle är ju fysisk tillväxt inte möjlig, så på det sättet fungerar ju kapitalismen inte i praktiken. Däremot är ju tillväxtmöjligheterna oändliga i den intellektuella sfären. Dessa två sfärer dvs tanken och naturen borde vara utgångspunkten för ett nytt framtida ekonomiskt system som varken är socialistiskt eller kapitalistiskt i traditionell mening. Det är ju absolut nödvändigt, för den så kallade fria marknaden tar livet av planeten.
Svar från Hans:
Hej och tack Backman. Instämmer. Intellektuellt bör vi globalisera – tankemässigt, informativt, kommunikationsmässigt, uppfiningsmässigt, idémässigt, förbättringsmässigt, gemensamma regler för fred, mänskliga, djuriska och naturrättigheter. Det går ju med dagens tekniska kontaktmöjligheter.
Vad gäller naturen, produktionen, resurser, arbete, boende bör vi tvärtom vara så lokala som möjligt. Dels för att lättare kunna bestämma över våra liv, och kontrollera våra ledare. Dels för att det ekologiskt är det bästa. Röd jämlikhet och grön natur samtidigt.
Detta system blir som sagt sig varken kapitalistiskt eller socialistiskt i traditionell centralistisk, storskalig, specialiserad, hierarkIsk, staten-kapitalet-mening. Men det kan bli äkta socialism som det var tänkt från början.
Hans Norebrink
Intressant artikel, som belyser ett dilemma där svaret inte är självklart.
Å ena sidan kan vi betrakta samhällsutvecklingen som evolutionär, d.v.s. en ständigt pågående utveckling utan slut eller mål. Evolutionen är knappast styrbar utan ”blir vad den blir”. Möjligen kan evolutionens riktning och hastighet påverkas marginellt men denna påverkan kommer alltid att överridas av evolutionens starkare och mycket komplexa orsakssamband.
Å andra sidan kan vi sätta upp politiska ideologier, höger eller vänster spelar i detta sammanhang ingen roll, med klara mål för hur vi vill se samhället.
Med det strikta strikt evolutionära synsättet har den politiska ideologin en begränsad roll då utvecklingen styrs av evolutionen. Ideologin och dess mål kan vara hur ”vackra som helst” men ingenting säger att evolutionen styr i en viss ideologis riktning.
Dilemmat tål att reflekteras över, något svar har jag inte.
Svar från Hans Norebrink:
Hej Johan. Du behöver inte vara så pessimistisk. Evolutionen går långsamt , och påverkar knappast samhällsutvecklingen inom av oss överskådlig tid.
Däremot påverkas vi till ungefär hälften av vårt urgamla sociala evolutionära ARV. Detta är dels vårt hierarkiska djurarv, dels vårt jämlika jägararv. Som djur och som individer har vi detta kombinerade höger/vänster-arv i oss.
Sedan har vi dessutom som andra påverkanshälft omgivningen, samhället, kulturen, MILJÖN. Med hjälp av den, den fria viljan och ideologier kan vi så ordna samhället att det vänstra jägararvet gynnas (och för den som så vill det högra djurarvet såsom skett sedan nyliberalismen kom att dominera 1980).
Hans Norebrink
Hej Hans,
Rörande frågan om jag är pessimist eller realist pågår en ständig överläggning med mig själv. Dock, får jag väl erkänna, har min ”idealistiska” tro och tron på snabba, styrbara och för mänskligheten ”goda” samhällsomvälvningar avtagit genom åren.
Jag fastnar bl.a. för följande avsnitt i din artikel:
”Det här är en västlig felsyn som även inspirerats av en felaktig tolkning av den darwinska evolutionsläran. Som författaren poängterar finns det i grunden ingen inneboende framstegs-, förbättrings-, storskalighets- eller komplexitetstendens inbyggd i evolutionen. Det sker tillfälliga anpassningar till den rådande miljön, men när omgivningsfaktorerna ändras tvingas evolutionen ta en delvis ny riktning.”
Om vi trots helt olika tidsaxlar gör analogin mellan den darwinistiska evolutionsläran och samhällsorganismens utveckling är likheterna slående. Vad det ytterst handlar om är förmågan att anpassa sig till en omgivning, som är under ständig förändring. Krasst sett kommer de mekanismer, som har tillräcklig anpassningsförmåga att överleva, medan de mekanismer, vars anpassningsförmåga är otillräckliga – alldeles oavsett om mekanismen utfrån ett idealistiskt perspektiv kan tyckas ”god”, att soteras bort. Anpassningsförmåga i sig själv är, precis som du säger i din diskussion om evolutionen, ingen garant för framsteg eller förbättring.
Utifrån ovanstående resonemang och de begränsningar som följer av vårt arv är det svårt att undandra sig slutsatsen att idealistiska politiska ideologier endast kan ha en begränsad påverkan på samhällsutveckligen. I detta perspektiv blir ett socialistiskt samhälle, byggt utifrån dogmatiska teser och utopier, lika omöjligt som ett dogmatiskt nyliberalt samhälle.
Kanske löper verkligheten istället längs en mycket krokig väg med många backar och krön och utan slutdestination, mitt emellan ytterligheterna. Dock, och här blir jag något mindre pessimistisk, kan vi säkert med hjälp av ”den fria viljan och ideologier” göra färden på vägen mer komfortabel. T
Svar från Hans Norebrink:
Vi människor är sociala däggdjur sedan över 200 miljoner år, och det finns förstås i vårt genetiska beteendearv. Lika länge har vi troligen varit sociala på ett ojämlikt hierarkiskt sätt. Vi har levt i en slags djuriska klassamhällen, eller snarare våra föregångare, våra djupa förfäder så att säga. Detta ojämlika arv bär vi med oss.
Samtidigt har vi sedan vår art skiljdes från schimpanserna för 6 miljoner år sedan levt i jämlika egalitära demokratiska jägarsamlarsamhällen. Möjligen har vi senare utvecklat jämlikheten,men det motsägs av att även schimpanser har egalitära demokratiska tendenser, varför vi båda troligen fått detta från en gemensam apliknande förfader.
Vi har alltså i vårt beteendearv såväl en äldre ojämlik som en senare jämlik tendens. Under jägarsamlartiden lyckades man med olika metoder att trycka ner den ojämlika tendensen och gynna den jämlika.
De senaste 10-5.000 åren har vi levt i jordbruks-industrisamhällen, en mycket liten del av vår tid som art. Som jag ser det skedde då av ”tekniska” skäl en utveckling mot specialisering, inte minst av makt och vapeninnehav. Med en ny storsakighet blev det ”tekniskt” nödvändigt med samhälelliga beslutshierarkier. Det gjorde att den gamla däggdjurssociala instinkten till social ojämlik fick överhanden. Klassamhällena uppstod.
Naturligtvis pågår evolutionen ständigt. Men vi har i vårt djupa beteendearv dels jämlikhet, dels ojämlikhet som tendenser. Samtidigt är arv 50 procent och miljö-kultur-vilja 50 procent. Vi kan alltså besluta mycket själva hur vi vill bygga samhället. Speciellt som vårt evolutionära arv bygger på såväl jämlikhet som ojämlikhet. Därigenom har ideologier en mycket stor potentiell makt att förbättra samhället.
Det finns ingen inneboende mening eller syfte med evolutionen, annat än att sprida livet vidare. Man kan inte peka på en tendens i evolutionen och föra över den till samhällsbygget. Det finns ingen historisk lag som säger hur mänskliga samhällen kommer att utvecklas, där har både vänstern och högern fel. Varken evolutionen eller annan vetenskap kan mobiliseras för den egna ideologin.
Evolutionen går TANKLÖST vidare, men det mänskliga samhället kan vi själva BESLUTA om. Dels för att vi är det djur som står mest fri från ärvda beteendedrifter. Dels för att vårt evolutionära arv i den stora höger-ojämlikhet versus vänster-jämlikhets-frågan balanseras av två troligen lika starka krafter.
Att bygga samhället på enbart jämlikhet eller ojämlikhet blir dock svårt. Man måste nog tolerera lite av varje. Men ett övervägande jämlikt samhälle tror jag säkert vi kan klara av att bygga.
Som jag ser det bör man då titta på de saker som gjorde klassamhället möjligt – statsvåldsmonopolet, specialiseringen, uppdelningen i intellektuellt och kroppsligt arbete, kommunikationsbrist mellan vanliga människor, storskaligheten, senare privatägandet – och göra tvärtom.
Hans Norebrink