Misslyckat Sydafrika

Brusten regnbågeBoknytt
Brusten regnbåge
Disa Håstad
Albert Bonniers förlag

Misslyckat Sydafrika

Det här är en spretig, men bitvis imponerande, detaljrik och omfattande intervju- och reportagebok om det nya Sydafrika: ”Brusten regnbåge – Mandelas krossade dröm”. Tyvärr fläckas dock boken av författaren och journalisten Disa Håstads egen enögda åsiktsagenda i flera frågor. Uppenbarligen har hennes långa tid som DN-korrespondent i det gamla realsocialistiska östra Europa snedvridit hennes verklighetsuppfattning i blind antikommunistisk riktning.

Hon är fixerad vid våldet i Sydafrika. Inte undra på det efter 300 år av vita övergrepp, förtryck och utplundring av den svarta befolkningsmajoriteten i landet. Av tortyr, massakrer och fysiskt våld. Av strukturellt våld som ­ – via att reservera 87 procent av landet samt makt och rikedom till de vita – skapade svält, fattigdom och maktlöshet hos de svarta vilka bara tilldelades 13 procent av det afrikanska landet Sydafrika.

Den unikt ondskefulla apartheidregimen var en rasistisk, fascistliknande minoritetsdiktatur av nazistkaraktär. I såväl Hitlertyskland som i det boerstyrda Sydafrika skulle den överlägsna vita herrerasen betjänas av en underlägsen slavras av lydiga arbetarmassor – slaver respektive svarta.

Men när de svarta inför omöjligheten att i frihet och demokrati förändra sitt land vädjar om utländsk bojkott av apartheiddiktaturen – och inleder ett väpnat befrielsekrig. Ja, då är det detta motvåld, detta försvarsvåld, detta rättvisa och rättfärdiga våld under frihetskampen som idag bekymrar Disa Håstad. Speciellt som hon kopplar det till kommunisterna i ANC. Otroligt och magstarkt!

När hon däremot tar upp det förmenta våldet från ANC gentemot den svarta civilbefolkningen, och mot den interna oppositionen under frigörelsekampen – ja, då är hon förstås rätt ute. Ändamålen helgar inte medlen, och befrielsen måste i möjligaste mål gestalta det samhälle man vill bygga. Här verkar det faktiskt finnas gamla surdegar i ANCs historia, som måste belysas som en nödvändig del i bygget av framtidens samhälle.

Även om Sydafrika nu fått politisk demokrati – till stor del tack vare folkets och ANCs kamp – så kvarstår ännu de outhärdliga klassklyftorna, och många i underklassen kräver ekonomisk frihet – rättvis fördelning av landets rikedomar. Ett knappast orimligt krav efter århundraden av vit utplundring av landet!

Men ekonomisk frihet för Disa Håstad är marknadsekonomi. Ändå vet hon ju hur de vita i Sydafrika och i västmakterna genom sina företag har sugit ut och förnedrat den svarta arbetarklassen. Hur skulle de svarta då kunna uppleva den vita, västliga kapitalismen som ekonomisk frihet?

Författaren är vidare helt fixerad vid kommunismen, socialismen, marxismen, leninismen, stalinismen hon finner i ANC. Som hon ser som skyldig till våld, byråkrati, centralism och diktaturtendenser. Hon drar vidare upp gamla mossiga Reaganmässiga kallakrigshysteriska påståenden om världens befrielserörelser som varande styrda från Moskva under Sovjettiden. Man tar sig för pannan!

Hur skulle de svarta inför en inhemsk och en västlig vit kapitalism som dubbelt exploaterade dem (som svarta och arbetare) bli annat än socialister (eller svarta nationalister)? När dessutom det realsocialistiska blocket i världen rakt av stödde deras kamp för demokrati och socialism. En socialism som verkade lösa såväl ras- som klassförtrycket genom att ge makten till svarta arbetare och bönder.

Vad man däremot kan kritisera (och hålla med Disa Håstad) är den tröghet ANC och kommunistpartiet visade när det gällde att inse att det inte rådde äkta socialism (arbetarbondemakt) i Sovjetlägret. Där fanns ju varken ekonomisk demokrati, frihet eller jämlikhet (som socialismen eftersträvar). Men som författaren påpekar skrev ledaren för det sydafrikanska kommunistpartiet – Joe Slovo – redan 1989 om detta. Se hans självkritiska ”Has Socialism Failed?” (finns på nätet).

Med allt detta sagt påvisar ändå Disa Håstad ett tragiskt urspårat samhällsbyggarexperiment i Sydafrika. Två decennier av demokrati och svart majoritetsstyre och många vanliga människor upplever att de fått det sämre! Landet har till och med gått om Brasilien och är numera världens mest ojämlika land, enligt författaren!

En del vita har blivit fattiga, en del svarta har tagit sig in i medel- och överklassen. Men i stort sett kvarstår den enorma kombinerade klass- och rasklyftan mellan välbärgade vita och utarmade svarta. Inte så få ANC-ledare kopplas dessutom till växande korruption, inkompetens, nepotism, skrytkonsumism, sexskandaler, statustänk, girighet och maktfullkomlighet.

Dessa har blivit något av en ny roffarelit som auktoritärt anser att ödet och deras historiska kampmeriter gör dem till Sydafrikas naturliga ledare ”to the Second Coming of Jesus Christ”. Och de anser sig ha rätt att belönas för sina insatser. Opposition ser de närmast som förräderi.

Och inte nog med att klass- och rasfrågan ännu är olöst. Det kvarstår även starka spänningar mellan de olika folkgrupperna – svarta, vita, färgade, indier, zuluer, xhosa, andra stammar och utländska svarta migrantarbetare. De olika grupperna konkurrerar ofta om jord, arbete och resurser snarare än samarbetar för ett gemensamt Sydafrika med delad välfärd. Der blev ingen harmoniskt flerspråkig, mångetnisk och mångkulturell regnbågsnation som Mandela drömde om.

Jordreformen till de svartas fördel har kollapsat – få har fått del av den jord som de vita stulit under historiens lopp. En del jord som ändå delats ut har dessutom gått till personer som ANC-ledningen ser som lojala. Andra har fått jord, men inte de ekonomiska, kommunikationsmässiga, kunskapsmässiga eller jordmåns-resurser som krävs för att kunna ersätta de vita boerbönderna som affärsmässiga livsmedelsproducenter. Många vita bönder har lämnat landet och med dem viktig jordbrukserfarenhet (jämför med Zimbabwe).

Det är inte lätt att göra om Sydafrika. Om man nationaliserar jorden för att skapa en svart självägande bondeklass kan det på grund av att de svarta glömt sina odlarkunskaper bli ett lågproduktivt fiasko. Om man socialiserar gruvindustrin och storföretagen för att lägga landets rikedomar i folkets händer kan vitt kapital och kunnande fly landet. Kapitalet saknar fosterland i globaliseringens tidevarv.

Arbetslöshet. Kriminalitet. Växande slum (jordlösa svarta lantarbetare urbaniseras). Aids. Främlingsfientlighet. En svart regering som river kåkstäder och skjuter ihjäl strejkande gruvarbetare! Vem hade trott det?

Inte undra på att det nu har uppstått ett ANC-kritiskt svart populistiskt ”vänsterparti”. Ett parti som anser att landets ledare sålt sig till de vita och till kapitalismen (även Mandela har fått sådan kritik). Ett parti som i fjolårets val växte till 10 procent av väljarna, en tredjeplats i parlamentet.

Även om Disa Håstad i sin ANC-kritiskhet troligen överdriver och anstränger sig att hitta negativa aspekter hos dagens ANC-styre, så verkar det tyvärr som om något gått väldigt snett sedan befrielsen och demokratins införande. Man har varken lyckats skapa socialism, eller ens en kapitalism med ett mänskligt ansikte!

Och denna kritik kan inte reduceras till rasism! Det är att önsketänka, och att göra det för lätt för sig som vänstermänniska. Världen är inte svartvit, och realsocialismens kollaps visar hur goda intentioner kan urarta i samhällen som är allt annat än socialistiska.

ANCs stora berömvärda historiska insats är genomförandet av den demokratiska revolutionen i Sydafrika. Och med den, grundläggande mänskliga rättigheter för alla. Samt framförallt likhet mellan raserna, och medborgarskap för alla invånare i landet. Det är en god politisk grund att stå på.

Om man med vänsterögon ser till den stora bilden i världen så misslyckades såväl den revolutionära kommunismen i öst som den reformistiska socialdemokratin i väst att skapa ett verkligt socialistiskt samhälle. Lika misslyckad har den sydliga socialismen i Afrika och Asien varit; afrikansk, arabisk och burmesisk socialism via militärer och statsbyråkrater.

Och i Sydafrika har man, som det verkar, misslyckats innan man ens försökt att bygga socialism!

Hans Norebrink

PS En intressant möjlighet för att bygga demokrati och socialism i Sydafrika är att anknyta till vissa (inte de reaktionära och mansgrisiga) traditionella kollektivistiska afrikanska tänkesätt, vilket omnämns i boken. Som att jord är till för alla människors skull och inte kan säljas. Och som att hövdingarnas makt var kontrollerad, och man hade ”en social väv där balansen mellan kollektivet, familjen och individen uppehölls i något som nu kallas ubuntu (människors närvaro genom varandra)…”. Jämför med andinsk indiansocialism.

Mer: GP, DN, UNT, EX, BT, Corren, NT, Arena,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Köp boken hos Bokus

Köp boken hos Adlibris 

About these ads

  • Observatör

    ”Hon drar vidare upp gamla mossiga Reaganmässiga kallakrigshysteriska påståenden om världens befrielserörelser som varande styrda från Moskva under Sovjettiden. Man tar sig för pannan!”

    Styrda eller inte men det går inte komma ifrån att befrielserörelser, medvetet eller omedvetet, var en del i Kalla Krigets supermaktsspel. Otvivelaktigt var det fler befrielserörelser än ANC, som begick det misstag som så träffande beskrivs:

    ”…den tröghet ANC och kommunistpartiet visade när det gällde att inse att det inte rådde äkta socialism (arbetarmakt) i Sovjetlägret”.

    Nu var det inte enbart befrielserörelser, som hamnade i denna fälla, utan också en stor mängd vänsterpartier, inklusive vårt svenska VPK, som intill murens och Sovjetunionens fall hade en minst sagt ”schizofren” inställning till det odemokratiska, repressiva, ineffektiva och fallfärdiga samhällsbygge, som skapats under föreställningen att det skulle vara frågan om ”äkta socialism”.

    Den marxist-lenistiska tragedin, implementerad i realsocialismen (hårdför stalinism, naiv maoism eller byråkratisk post-stalinism) paralyserade och omöjliggjorde under 70 år alternativa sätt att utveckla samhället. Tyvärr finns det ännu delar av vänstern, som hyser någon sorts nostalgisk beundran för det system – realsocialismen – som i grunden var misslyckat. Fortfarande finns det, inom delar av vänstern, anledning till självkritik i dessa delar.

    • Svar från Hans Norebrink.

      Jag håller nästen helt med ”Observatör”. Bara en kommentar:

      Befrielserörelserna i Tredje världen/Syd var inte styrda från Moskva, men fick stöd därifrån (och förtryckarna från USA). Därigenom var de förstås indirekt en del av det kalla kriget mellan supermakterna.

      Hans Norebrink