Ränteavdrag gynnar de redan rika

Förra veckan levererade Statistiska Centralbyrån iskalla siffror om en av den svenska ekonomins hetaste potatisar: ränteavdragen, den skattesubvention för lån som gör det möjligt att göra skatteavdrag med 30 procent av de räntor man betalar. Kostnaden för staten är varje år 30 miljarder kronor, en utgift som ökat nära 40 procent de senaste femton åren, trots förhållandevis låga räntenivåer.

SCB:s undersökning visar nu svart på vitt vad alla länge vetat: ränteavdragen är ett stöd åt de redan rika: fattiga till rika. De översta tio procenten får tjugo gånger mer i avdrag än den fattigaste tiondelen. De trettio understa procenten har knappt några avdrag, i genomsnitt under en hundralapp i månaden, avdrag som troligen kommer från billån och annan konsumtion. Men inte heller de stora grupperna i mitten av inkomsttrappan gör några betydande avdrag, några hundra i månaden. De stora vinnarna på systemet finns som vanligt i toppen, det är de 20-30 rikaste procenten, de som verkligen inte behöver få sitt boende subventionerat, som gör de stora avdragen. Och naturligtvis är det den yttersta toppen som drar storvinsten, den omtalade översta procenten får årligen 30?000 i skattelättnad. Ränteavdragen är en del i ett skattesystem som under årtionden blivit allt mindre omfördelande och mer och mer förstärker de inkomstklyftor som snabbt ökat i Sverige.

Med den ständigt ökande koncentrationen till storstäderna som inte motsvaras av bostadsbyggande innebär ränteavdragen också ett omvänt landsbygdsstöd: merparten av avdragen hamnar i de storstäder där de dyraste bostäderna finns
Ställd inför dessa fakta av SVT:s reporter fick bara den socialdemokratiska finansministern stammande erkänna att det inte fanns några förslag att göra några förändringar i avdragssystemet.

Så fort ränteavdragen diskuteras brukar alla politiker lägga huvudet på sned och tala om att det visserligen är ett problem men att det är så svårt att göra något eftersom så många högt belånade familjer skulle drabbas så hårt. SCB visar nu med all önskvärd tydlighet att de som främst drabbas är de som i flera decennier dragit alla vinstlotter i löne- och skattecasinot. Eller snarare riggat hjulet så att den givit dem vinst varje gång.

Vad SCB:s undersökning inte lyfte fram var att det finns ännu en vinnare, för precis som i en riktig roulett är det alltid banken som tar hem de stora vinsterna. När de flesta människor köper en bostad är det en enda sak de räknar på: månadskostnaden. Ett högre pris ger med ränteavdrag en lägre månadskostnad vilket med grundläggande marknadsmekanismer leder till att priserna stiger. Utan ränteavdrag är det fortfarande månadskostnaden som avgör och priset måste då sänkas för att folk ska kunna köpa. Enkel matematik. Och med lägre pris, lägre lån och lägre inkomster för bankerna. Och där, snarare än i den låtsade omsorgen om fattiga husägare, finns den politiska knutpunkten. Oavsett regering, i hög- eller lågkonjunktur ska bankerna alltid behandlas med silkesvantar.

Bankernas utlåning till bostadsköp ökar snabbt, i fjol hade de lånat ut 2 500 miljarder, och vinsten på dessa är den högsta sedan SCB började göra statistisk 2002.

Det finns ingen vettig anledning att behålla ränteavdragen. Det fåtal låginkomsttagare som inte sett något alternativ till att köpa en upptrissad insats i en storstad eller låtit sig dras med i spekulationskarusellen och förköpt sig kan skyddas vid en sådan övergång.

Om staten slopade ränteavdraget skulle dessa 30 miljarder kunna finansiera 20 000 nybyggda lägenheter per år eller upprustning av 65 000 miljonprogramslägenheter. Dessutom skulle bostadsbubblan börja pysa ut, till bankernas irritation och troligen även de flesta riksdagsledamöters privatekonomiska förskräckelse. För de allra flesta av oss och samhället i sin helhet skulle det däremot vara en stor vinst.

Ursprungligen en ledare i Internationalen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

About these ads