Näbbet i debatten

Antonia GramsciBoknytt
Antonio Gramsci
Antonio A. Santucci
Celanders förlag

Näbbet i debatten

Enligt marxismen har varje samhälle en ekonomisk-materiell bas, ovanpå vilken reser sig en ”passande” juridisk-ideologisk-idémässig-politisk överbyggnad. Gramsci, som av många räknas som en av de främsta marxistiska teoretikerna efter Marx, har vidareutvecklat detta genom att påpeka vikten av överbyggnaden.

Ett samhälle hamnar i kris om det bara bygger på tvång. För att långsiktigt fungera måste överklassen i varje samhälle försöka få medhåll av en så stor del av befolkningen som möjligt. Man måste få det arbetande folket att se klassamhället såsom de rika ser det – som naturligt och ofrånkomligt. I detta spelar överbyggnaden en viktig roll.

Se exempelvis vänstervågen i Sverige på sjuttiotalet. Samhället hade en kapitalistisk ekonomisk bas, men överbyggnadens rättfärdigande av denna materiella grund ifrågasattes starkt. Såväl av en minoritet inom arbetarklassen (bland annat genom de många dåtida vilda strejkerna), som av många vänsterintellektuella.

Näringslivet och den nyliberala högern startade då en ideologisk motoffensiv för att återta problemformuleringsmonopolet i samhällsdebatten. Man lyckades också (även globalt) återta ”näbbet” i debatten (höras mest och lyssnas på mest). Så återställde man balansen mellan bas (”vi har makten och pengarna”) och överbyggnad (”det är rätt att vi har makten och pengarna”). Och så är det än i dag.

Gramsci betonade i detta sammanhang civilsamhället, de intellektuellas roll, och framförallt den kulturella hegemonin. Alltså hur överklassen härskar genom att producera medhåll från de arbetande klasserna (arbetare och bönder). Genom (kommunist)partiet, ledande arbetare och sina egna intellektuella måste därför vänstern skapa sin egen alternativa socialistiska motkultur, mening och förklaring av världen. En arbetarkultur.

Klasskampen är därför inte bara ekonomisk och politisk, utan även kulturell. Redan under kapitalismen måste arbetarklassen och dess allierade börja formulera de värderingar som behövs för byggandet av det framtida klasslösa samhället. Socialismen kommer inte av sig själv som historisk-ekonomisk nödvändighet (som en del vänsterfolk trott), utan den viljemässiga och idémässiga kampen för framtidssamhället är nödvändig.

Gramsci anses vara svår och har tolkats olika, men som jag förstår det är det vikten av den ideologisk-kulturella kampen inom klassamhällets ram som är hans viktigaste bidrag till marxismen. Därtill hans kritik mot historiedeterminism, sekterism, dogmatism, Hans betoning av alliansen mellan Norditaliens arbetare och Syditaliens bönder. Hans framhållande av nationens betydelse. Den vikt han lade vid arbetardemokrati underifrån. Hans sågning av all arbetarromantik (arbetaren är ”intellektuellt lat”). Hur han lyfter fram alla individers självförverkligande.

Själv har jag i många lässammanhang stött på Gramsci, men aldrig fått någon helhetsbild av hans tänkande. Bra därför att Celanders förlag har utgivit Gramsciforskaren Antonio Santuccis bok ”Antonio Gramsci – Intellektuell och politisk biografi”. Om Gramscis liv och verk som journalist, politisk författare, vänsterintellektuell och ledare för det italienska kommunistpartiet i mellankrigstiden.

Jag hade dock hellre sett en bok som fokuserade mer på hans tänkande. Speciellt i relation till vår tids verklighet efter realsocialismens fall, i relation till nyliberalismens begynnande kris, och i relation till den miljögröna alternativa motkultur som växer fram idag.

Särskilt den senares antikapitalistiska tendens. Hur kan Gramsci användas idag för att utveckla en alternativ rödgrön motkultur till statscentralism, konsumism och kapitalism

Hans Norebrink

PS Antonio Gramsci föddes på Sardinien, och hade albanskt-grekiskt påbrå. Han sade sig hata de likgiltiga som inte tog ställning. Hans viktigaste verk skrevs i Mussolinis fascistiska fängelser, en vistelse som tog livet av honom1937.

Han saknade en evolutionär förståelse av människan och hennes beteendearv (menar jag), men något annat kunde man ju inte förvänta sig på hans tid. Tidsandan förklarar också hans ”proletarism” (kraftiga betoning av arbetarklassen) – och förklarar också vissa rasistiska uttalanden.

Hans betoning av kulturkampen påminner om tankarna bakom kulturrevolutionen i Kina, och maoismens voluntarism – viljans (överdrivna?) betydelse i klasskampen och i bygget av socialismen (som jag förstår det).

Läs mer: MR, M&P, NGP, Academia, Goodreads, Arbetaren,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Köp boken hos Bokus

Köp boken hos Adlibris 

About these ads

  • Svar från Hans Norebrink:

    Svar om Gramsci: För mig är överbyggnaden hela det borgerliga rättfärdigandet av
    kapitalismen, inklusive av dess vänsterflygel, folkhemssossarna. Bland dessa fanns
    vänstersossar bland arbetare och intellektuella som ingick i vänstervågen, och vilka pressade fram löntagarfonder, MBL och diskussioner om ekonomisk demokrati.
    När denna press upphörde blev för sosseledningen löntagarfonder ”ett jävla skit”. Det var allttid bara en minoritet inom socialdemokratin som menade allvar med socialism och ekonomisk demokrati. De började ju backa från det innan ens splittringen mellan sossar och kommunister skett!

    Jag tror alltså inte att sossemajoriteten och partiledningen ville gå vidare (speciellt inte i god demokratisk ordning). I övrigt håller jag med Observatör.

    Hans Norebrink