Guillou har rätt och Helmerson fel

Många liberaler har förnekat att Sovjets folk led fasansfullt under kriget och att Sovjet var det land som faktiskt besegrade Nazi-Tyskland. Jan Guillou drar i strid mot en i allra högsta grad verklig fiende, liberalerna.

Jan Guillous syn på andra världskriget som ung, skriver han i en kolumn i Aftonbladet, formades genom att han läste Winston Churchills memoarer. Något som ”liberalen” Erik Helmersson föraktfullt fnyser åt åt av okänd anledning.

Denna kunskap, smidd med stål­galler, använder han för att åter gå till storms mot liberaler som förringar det ryska folkets insatser för att besegra Nazi-Tyskland.

Det mesta i Guillous text är helt korrekt och riktigt. Helmerson förnekar detta, men i verkligheten bevisar han själv just det som Guillou påstår genom att solklart förneka att det faktiskt var Sovjet som besegrade Nazi-Tyskland genom enorma kollektiva uppoffringar:

”Det var alltså Sovjetunionen som besegrade Hitler, självklart”, trumpetar Guillou. Men det är det ju inte. Vad som är självklart är att det inte går att besvara frågan ”Vem besegrade Nazityskland?” med ett eller två ord.

Att Sovjetunionen var det land som förlorade överlägset flest människor, och Röda armén de som intog Auschwitz och Berlin, är det såvitt jag vet ingen som förnekar, det vore ju dumt. Men ”Sovjet­unionen” är förstås inte hela svaret på frågan om vem som slog Hitler, just för att det inte finns ett entydigt svar. De allierade kallades så av ett skäl.

Guillou undrar till exempel hur professor Kristian Gerner kunnat hävda att Storbritannien var delaktigt i segern över Hitler. ”Frågan är hur historiker Gerner tänkte där. Terrorbombningarna av Hamburg och Dresden?”

Jag vet förstås inte hur Gerner tänkte, men troligtvis anspelar han på att Storbritannien förklarade Tyskland krig utan att själv vara angripet och att landet länge stod mer eller mindre ensamt mot nazismens trupper. Till skillnad från Sovjetunionen, som gick i pakt med Hitler, anföll sina grannar och sedan var Berlins allierade ända tills tyskarna korsade gränsen.

Det var detta debatten gällde: hur andra världskriget började samt vad som skedde efter dess slut. Det vet inte Jan Guillou, åtminstone hindrar det honom inte att skriva om annat. Med texten i Aftonbladet har han helt enkelt byggt upp en gigantisk liberal halmgubbe, nästan men inte riktigt lika stor som han själv. Denna bekämpar han synnerligen resolut.

Men så här var det. Aftonbladets ­kulturchef Åsa Linderborg fick kritik, inte minst på Expressens kultur­sidor, för sin maning till ­tacksamhet mot Röda armén som ”räddade världen”. Hur kan någon kalla den av Sovjet­unionen ockuperade världen för ­”befriad”, undrade kritikerna. Baltikum var inte fritt, inte heller Polen, Ungern, Jugoslavien eller halva Tyskland. Vad som vidtog för befolkningen där och i hela ”öst” efter kriget var decennier av diktatur, hunger, våld, angiveri, propaganda, fångläger och grymhet.

De som bemött Linderborg kallas nu av Jan Guillou för ”skönandar och kulturpolitruker”; alternativa titlar skulle kunna vara författare, historiker och ättlingar till Stalins offer.

Här brakar alltså Guillou in som en sorts debattens hotellfyllo; han kommer alldeles för sent och bankar på fel dörr – men ingen kan ta ifrån honom att han bankar mycket högt.

Diskussionen har också handlat om Vladimir Putin. Jan Guillou tycker att det är obegripligt hur någon kan påstå att delar av vänstern hamnat på samma sida som extrem- och populisthögern i sitt överseende med Putins agerande. Där har Guillou helt klart fel. Det finns människor som kallar sig vänster som stöder Rysslands politik vad det gäller Ukraina. Men till dem hör inte Åsa Linderborg vad jag känner till.

På detta område hamnar dock Helmerson ännu mer fel. Efter att han konstaterat att det finns en vänster som stöder den politik Ryssland för i förhållande till hävdar han att samma vänster anser att ”ser Putin-Ryssland som ett bålverk mot islam och modernitet.”. Detta påstående är förstås bara dumheter och är ytterligare ett bevis på liberalers ständiga lögner och verklighetsförfalskning. Det finns ingen vänster som har den åsikten och inte heller nån vänster som försvarar islam eller islamister (storheter som Helmerson uppenbart likställer i sann islamofobisk anda).

Erik Helmerson fortsätter i sitt svar på Guillous artikel att ägan sig åt liberal historie- och verklighetsförfalskning. Precis det som Guillou kritiserade i sin artikel i Aftonbladet. Nästan inte ett ord är korrekt i Helmersons artikel och helt säkert är nästan hela resonmanget och nästan alla påståendet förljugna och felaktiga. Typiskt dagens liberaler. Precis vad Guillou menade.  Guillou har i allt väsentligt rätt och Helmerson fortsätter den liberala historie- och verklighetsförfalskningen

Något vi kanske hade sluppit om Erik Helmerson varit lite bildad istället för att vara liberal.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

About these ads

  • Observatör

    Både Guillou och Helmersson är fel ute då de mer verkar vara ute efter att föra argumentationen utifrån ett ideologiskt och inte ett strikt historiskt perspektiv.

    Frågan om vilket ”land” som besegrade Nazi-Tyskland går inte att besvara. Andra Världskrigets förlopp, allt ifrån dess förhistoria till dess slut, är resultatet av mycket komplex och svårpredikterad utveckling med många och flerdimensionella beroenden. Vad som ytterst avgjorde är omöjligt att säga.

    Först kan frågan ställas om kriget överhuvudtaget hade startat om Storbritannien och Frankrike inte varit så undfallande i München 1938. Kanske, kanske inte, vi vet inte.

    På samma sätt kan frågan ställas om vad som hade hänt om Molotov-Ribbentropp-pakten med dess hemliga tilläggsprotokoll inte träffats. Hade Hitler då vågat sig på ett tvåfrontskrig? Kanske, kanske inte, vi vet inte.

    Hade en axelmaktsseger i Nordafrika, som faktiskt inte alls var avlägsen, gjort att kriget fått ett annat förlopp? Kanske, kanske inte, vi vet inte.

    Hade Sovjet klarat att stoppa den tyska offensiven och påbörja tillbakatryckandet av tyskarna om inte västmakterna, genom konvojerna i Nordatlanten, tillfört Sovjet stora mängder förnödenheter och krigsmaterial? Kanske, kanske inte, vi vet inte.

    Hade kriget fått en annan utgång eller ett annat förlopp utan massiva bombningar av tysk krigsindustri från främst USA och Storbritannien? Kanske, kanske inte, vi vet inte.

    Hade den allierade invasionen i Normandie lyckats utan de sovjetiska offensiverna på östfronten, som tog en allt större del av den tyska militära resurserna i anspråk? Kanske, kanske inte, vi vet inte.

    Hade den sovjetiska Wisla-Oder offensiven, som påbörjades i januari 1945, varit lika framgångsrik om inte Tyskland tvingats möte västmakternas offensiver i väst? Kanske, kanske inte, vi vet inte.

    Förvisso stod Sovjet för storleksordningen 70 procent av de förlorade soldaterna i den europeiska delen av kriget medan Tyskland stod för knappa 20 procent och Storbritannien för knappa 5 procent. Dock och utan att på något sätt förringa sovjetiska soldaters insatser var en starkt bidragande orsak till detta att den sovjetiska taktiken där ”massverkan” genom en nyttjande av en stor mängd av soldater, som genomförde operationen med stor förlustandel, var det som ”slog hål på” tyskarnas linjer. Västmakterna använde annan taktik och hade också – sett till helheten – mer avancerad krigsmateriel.

    Ett mer relevant svar på frågan vem som besegrade Nazi-Tyskland är kollektivet av alla de soldater och officerare från Storbrittanien, Sovjet, USA och andra allierade vilka tillsammans utgjorde de stridskrafter, som till slut kunde oskadliggöra Tysklands ondskefulla nazistiska regim (inte heller insatser från partisaner och motståndsmän skall förringas).

    Från ett individuellt perspektiv har en stupad sovjetisk soldat i Stalingrad lika stor del i segern, som en amerikansk soldat som gav sitt liv i helvetet på invasionsstranden Omaha Beach den 6 juni 1944.