Fel om språk och nation

Folkpartiets krav på svenskakunskaper för medborgarskap kritiseras av Lennart Rohdin (fp) i Landets Fria Tidning. ”Men vad har språket med medborgarskap att göra?”, frågar han. Det är att förfalla till exkluderande brutal nationalism, menar han, till ett utestängande vi-dom-tänkande.

Nationalismen och den nationella medborgarskapstanken bygger på etnisk, språklig och kulturell likhet, fortsätter han. Individen ska tvingas anpassa sig till en identitetsmässig gemenskap. Till en nation som man ska bevisa sin tillhörighet till genom att exempelvis klara av ett språktest i svenska.

Detta negativa tyska kulturella, (romantiska, konservativa ) kollektivistiska medborgarbegrepp kontrasterar Lennart Rohdin med det positiva franska politiska, revolutionära, liberala individualistiska och republikanska medborgarskapsbegreppet från upplysningen och den franska revolutionen.

Enligt den senare, poängterar han, står individen och dennes rättigheter i centrum – individens juridiska rättigheter i det land, den stat och den plats där denne lever och verkar. Inte ”vilken nation du anser att ditt hjärta hör hemma i”. Det ”sentimentala” sättet att tänka är ”förmätet” och kan ”leda väldigt fel”. vilket det finns ”tragiska exempel på”.

Lennart Rohdin har rätt vad gäller uppdelningen i två medborgarbegrepp. Han har fel när han kopplar den franska medborgartanken till enbart individen. Tvärtom ville såväl den tyska kulturella nationalismen som den franska politiska nationalismen bygga kollektiva identiteter – skapa nationer!

Precis som Lennart Rohdin säger rådde under kungamakten ett vertikalt, hierarkiskt uppifrån–och–ner–förhållande mellan den styrande kungen och hans maktlösa individuella undersåtar. Med republiken byttes detta mot ett nytt horisontellt, jämlikt och ömsesidigt förhållande mellan nya maktägande medborgare.

I och med detta bildade medborgarna en modern över byarna och regionerna stående ny gemenskap tillsammans – en nation. Det handlade alltså inte bara om en fransk medborgartanke, utan även om en politisk fransk nationalism. Österut i Europa växte en kulturell tysk nationalism. Båda var kollektivistiska samhällsprojekt.

Den (stats-juridiska) politiska nationalismen var kopplad till tanken på folkmakt, demokrati – till tanken att alla medborgare i nationen hade rätt att tillsammans styra sin gemensamma nation (internt inriktad). Den (folk-bonde) kulturella nationalismen hörde mer samman med kravet på nationellt självbestämmande – alla folk och nationers rätt att styra sig själva. Den riktade sig mer mot förtryck av andra stater/nationer (externt inriktad).

Rohdins andra fel är att han renodlar de två medborgarskaps- och nationsbegreppen. I själva verket är de tänkta teoretiska begrepp – positioner på en glidande skala. Alla typer av nationer och nationalismer hade och har olika grader av blandning av politik och kultur.

Den franska revolutionsnationalismen hade exempelvis från början en såväl klass- som etnokulturell aspekt. Det var den dominerande majoriteten av bönder, borgare och arbetare (tredje ståndet) som tillsammans med sympatiserande präster (första ståndet) och adelsmän (andra ståndet) bildade folket och nationen.

Därtill kommer att folket (den stora majoriteten) ansågs vara ursprungligt och galliskt (och romerskt), och eliten (överklassen) ha frankiska germanska rötter (således olika etnokulturellt ursprung). Sedan blev politiska begrepp nya kulturella symboler: Revolutionen, Republiken, Marseljäsen, Bastiljen, trikoloren, det franska femhörniga territoriet.

Här kommer Rohdins tredje fel. Det fanns många lokala språk i det förrevolutionära Frankrike, men med revolutionen kom en kraftig språklig förfranskningsprocess. Det franska språket kopplades till medborgarskapet och nationen. Folket som makthavare i nationen och i demokratin skulle kunna kommunicera med varandra – bilda en gemensam offentlig sfär för debatt.

Den franska revolutionen och dess medborgarskapstanke (som kom att sprida sig) handlade alltså inte bara om individer med rättigheter. Det handlade om skapandet av en kollektiv nation, bland annat genom ett gemensamt kollektivt språk för bruk i den nya medborgerliga offentligheten.

I sammanfattning: Nation och nationalism kan vara bättre än Lennart Rhodin framställer dem. Och språk har definitivt en koppling till medborgarskap. I varje fall till den franska nationella medborgarskapstanken.

Hans Norebrink

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

About these ads

  • Observatör

    Det är rimligt att först och främst relatera medborgarskap till rättigheter (och skyldigheter) gentemot den stat där medborgaren i fråga har sin hemvist.

    Även om språkfrågan självklart är viktig – inte minst utifrån ett integrationsperspektiv – är det farligt att försöka göra de förrevolutionära förhållandena i Frankrike till någon sorts mall som på något sätt implicerar att ”mindre språk” – som oavsett om de använts av vissa befolkningsgrupper under mycket långa tidsperioder – skulle få ”stryka-på-foten” för ett ensat ”medborgarspråk”.

    I – ett utifrån ett språkligt perspektiv någorlunda homgena – nationalstater är problemet begränsat till relativt nyanlända invandrargrupper (med detta inte sagt att inte denna problematik är relevant) .Dock, vi behöver bara gå till vårt östra grannland, Finland, som är tvåspråkigt för att hitta andra förhållanden.(den svenskspråkiga befolkningen är förvisso endast en tjogondel men den är koncentrerad till vissa områden där den i några fall är i majoritet). Bland andra ”sant” flerspråkiga länder i Europa finner vi t.ex. Belgien, Schweiz och Spainen. Många länder har dessutom språkliga minoriteter (t,ex, samerna i de nordiska länderna, danskspråkiga i Nordtyskland för att nämna några).

    Går vi utanför Europas gränser till de delar av världen, som lydde under europeiskt kolonialstyre, är flerspråkigheten mer regel än undantag, då kolonialherrarna hellre använde linjalen än olika folkgruppers utbredning när gränser drogs upp.

    En stat. som i någon mening alltid varit flerspråkig, är USA. Här var utvecklingen sådan, när det gäller den stora europeiska emigrationen, att emigranterna ofta i andra generationen helt assimilerades in i den engelska språkgemenskapen. Detta gäller dock inte i samma utsträckning den mer sentida latinamerikanska invandringen. Det kan därför med skäl hävdas att USA utvecklas mot tvåspråkighet – engelska och spanska.

    Tar vi ett ”extermt exempel”, det land som – rätt eller fel – betraktas som väldens största demokrati, Indien, finns mer än 20 officiella språk (där vissa sins emellan uppvisar mycket stora skillander både i skrift och tal). Inget av dessa språk behärskas på något sätt av hela befolkningen. Ofta betraktas Hindi som ett ”indiskt nationalspråk” men det finns delstater, t.ex. Tamil Nadu, där man nästan vägrar använda Hindi (här förs till och med en debatt i delstaten där vissa förespråkar avskaffandet av Hindi som officiellt delstatsspråk). I Indien råder dessutom den paradoxala situationen att det gamla kolonialspråket – engelskan – är en av de faktorer, som de facto håller ihop denna gigantiska federation.

    Ovanstående exempel visar att spåkfrågan är alltför komplex för att generellt kunna relateras till medborgarskap.

    • Om USA har du delvis fel. Stora invandrargrupper har inte bytt ill engelska. Det gäller framförallt kineser som ofta inte pratar engelska öht. Men också en del ortodoxa judar, amish, mennoniter och liknande religiösa grupper. I en stad som New York med stor pågående invandring är det sannolikt en lägre andel som kan förstå engelska än i vilken svensk stad som helst. På andra håll finns dock helt säkert den utveckling mot språklig dualism som du beskriver.

      Du har också rätt i att språk inte kan relateras till medborgaskap rent generellt. Ta Schweiz som ju är skolexemplet på ett land med flera språk. Det har hållt ihop som flerspråkig nation sen 1400-talet.

      • Observatör

        De språk du nämner skulle jag snarare definiera som minoritetsspråk, något som förekommer i många länder (jfr samiska i Sverige). Sedan är förståss förhållandena, precis som du säger, olika beroende på var i landet man befinner sig. Dock, spanska är storleksordningar (20 gånger) större än nästa språk, som är kinesiskan, vilket ger spanskan en särställning. Vad jag förstår ökar också andelen spanskatalande ständigt.

        Bakgrundsinfo:
        Enligt statistisk (år 2010) tillhandahållen av Modern Language Association (http://www.mla.org/) har cirka 20 procent av USA’s befolkning ett annat modersmål än engelskan. Av dessa talar dryga 60 procent spanska (motsvarande 12 procent av befolkningen), nästa ”främmande” modersmål är kinesiskan står för knappa 3 procent (motsvarande 0.6 procent av befolkningen), tätt följt av det filippinska språket Tagalog, som talas av nästan lika många som kinesiskan.

        • Ja, så kan en också säga det. Men minoritetsspråk i USA är spanska, franska, creole och indianspråk. De språk som talades i USA innan landet fanns i nuvarande form. Precis som finska, meänkieli (fast då var det vanlig finska) och samiska i Sverige

          Arabiska, serbokroatiska eller persiska är inga minoritetsspråk i Sverige och bör inte heller var det. På samma sätt är det med sena invandrares språk i USA.

          • Observatör

            Jag delar din uppfattning att varken arabiska, serbokroatiska eller persiska kommer att bli minoritetsspråk i Sverige. Orsaken är att dessa invandrargrupper sannolikt kommer att assimileras in i den svenska språkgemenskapen precis som 60- och 70-talets invandrargrupper (även då fanns ju förövrigt en betydande grupp som talade serbokroatiska).

            Det som för mig (det finns säkert andra definitioner) avgör om ett språk blir ett minoritetsspråk är om det under ett antal generationer lyckas överleva på ”egna meriter”. Utifrån detta resonemang skulle kinesiskan kunna betraktas som minoritetsspråk i USA även om kinesiska invandrarna kom till USA efter landets tillblivelse i sin nuvarande form. Det finns i USA kinestalande som stammar från den första vågens kinesiska invandring på 1850-talet. Deras ättlingar idag bör vara femte eller sjätte generationen.

          • Ja, till viss del kan du ha rätt om kinesiska.

    • Svar från Hans Norebrink:

      Jag uttrycker ingen åsikt i mitt inlägg, jag bara konstaterar fakta.
      Och faktamässigt och realistiskt: För en fungerande nation-demokrati-samhälle måste folk kunna kommunicera på något sätt. De måste dela ett gemensamt språk, som engelskan i Indien, spanskan i Latinamerikas indianländer, finskan i Finland. Eller som i Schweiz – ömsesidig kunskap om varandras språk.
      Således ville man i 1789 års revolutionära Frankrike att nationen och medborgarskapet kopplades till kunskap i ”riksfranska” – som ett gemensamt diskussions- och kommunikationsmedel för de nya horisontella bildningarna de nya makthavande medborgarna emellan.
      Inget hindrar förstås att man dessutom bevarar lokala och regionala språk. Men i det revolutionära Frankrike satsade man (tyvärr, min åsikt) på nationalstatlig språklig homogenitet (liksom på andra håll, även Sverige, som i Tornedalen). Små språk som korsikanska, bretagnska, katalanska, tyska, flamländska, baskiska och provencalska missgynnades.
      Oavsett vad man tycker om allt detta: Fakta är att den franskrevolutionära nationen, nationalismen och medborgarskapstanken kopplades till språket. Lennart Rhodin talar enbart om fransk medborgarskapstanke som något som kopplas till individens rättigheter.
      Det är han som framhåller den franska modellen som ideal. Jag (min åsikt) är att det finns såväl god som ond nation(alism) – och att såväl politisk som kulturell nation(alism) kan rymmas i den goda inkluderande vi-skapande nationalismen.

      Hans Norebrink

      • Det är intressant att idag så har occitanska (den västliga varianten av provensalska) fått ett genomslag i södra Frankrike. Du kan höra det talas på krogar och gator, alla gatuskyltar i städer som exempelvis Toulouse är på både franska och occitanska osv. Även katalanskan i Perpignan-området har blivit vanligare.