Eliten har tappat markkontakt – dags att ta ner dem på jorden

Att läsa SvD:s granskning av SCA-direktörernas livsstil ger en feberaktig overklighetskänsla – om det var innehållet i en satirroman skulle den få kritik för att vara för överdriven. Det är framför allt bolagets VD Jan Johansson och därnäst styrelseordförande Sverker Martin-Löf som skaffat sig en företagsbekostad livsstil med närmast tvångsmässigt slösaktiga förtecken.

Eller vad annat kan sägas om ett flygande med företagets privatjet som landat på 326 miljoner på fem år? Och det är långt ifrån affärsresandet som fakturerats på företaget; Familjen har fått följa med på ett hundratal flygningar. Tomma plan har beställts till chefer som inte önskat dela flyget hem med andra människor.

Vilka anser att de är värda en New York-resa för 4,5 miljoner, att besöka fotbolls-VM i Brasilien för fem miljoner eller att skicka efter en helikopter för att hämta en kvarglömd plånbok? SvD:s granskning har nu slutligen blivit bekräftad av både bolagets revisorer och oberoende utredare – och svaret är att det har höjdarna i SCA ansett sig vara värda. Bolagsstyrelsen har i sin tur ansett att Jan Johansson är värd två årslöner, det vill säga 22 miljoner, som ersättning för att han blivit sparkad. Några mutbrott uppfattas det inte finnas fog för, trots att lyxlivet på företagets nota omfattat mängder av näringslivstoppar.

Oavsett om cheferna hamnar i fängelset eller inkasserar 22 miljoner när de passerar Gå så pekar allt på att det rör sig om en utbredd företagskultur – möjligtvis extremt i sin omfattning, men knappast väsensskilt från storföretagsledningar i allmänhet.
Det handlar så klart om klasskamp. Vad som skett inom det privata näringslivet är inget mindre än följderna av en klasskamp som den ägande klassen bedrivit ensidigt och oerhört framgångsrikt de senaste decennierna. Sociologen Zygmunt Bauman beskriver utvecklingen som ”direktörernas revolution” – det stadie där de tjänstemän som en gång i tiden tillsattes för att frigöra kapitalägarna, från bördorna av att behöva driva sina egna företag, gör precis samma som ägarna och skjuter bördorna och ansvaret nedåt i hierarkin samtidigt som de säkrar belöningarna åt sig själva. Vad som skapas är en företagskultur där alla med någon makt följer samma exempel.

Att tro på föreställningen om gemensamma intressen och samförstånd mellan en elit, som tycker att de själva gjort sig förtjänta att leva i ett gränslöst överflöd, och en löntagarsida, som förväntas vara tacksam för privilegiet att stå för notan, är blåögt på gränsen till dumhet. De motkrafter som vi så väl behöver kan inte bara nöja sig med att vara ett hot i horisonten för att skrämma bolagsdirektörerna till måttfullhet – vi måste göra oss beredda på att visa att vi själva kan ta ansvaret, utan att kräva ansvarslösa bonusar.

Ursprungligen en ledare i Internationalen.

Intressant?
Mer: Röda Malmö, ETC1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Svensson on Patreon!
Become a patron at Patreon!