Vänstern starkare än vad vi tror – Öppna nya fronter i klasskampen!

Att verka som socialist i Sverige känns ofta som en slags poströstning i utomparlamentarisk tappning. Vi befinner oss ytterst sällan i geografisk närhet till klasskampen i dess mer renodlade uttryck. Vi går på möten om en kamp någon annanstans, samlar in pengar till en kamp någon annanstans och markerar dagar över vinster som gjordes, om inte någon annanstans, så i en annan tid.

Nu är ju förstås bilden av Sverige som ett lugnets, stabilitetens och kompromissernas land grundfalsk. Inte bara har högern skjutit fram positionerna snabbare än i nästan något annat land, den ekonomiska utvecklingen i stort visar på allt annat än den bild av ansvarstagande måttfullhet som brukar kablas ut. När Svenska Dagbladets Andreas Cervenka i måndags satte svensk ekonomi i internationellt perspektiv (SvD 27/4) visades ett land med världens näst högsta privata skuldsättning, en överdimensionerad och direkt samhällsskadlig banksektor och politiker som vid makten konsekvent vägrar att ens erkänna problemen – eftersom det riskerar att slå hål på bubblan. Hellre då vänta och hålla tummarna att oppositionen är vid makten när fasaderna sjunker ihop.

Det är förstås också fel att säga att det inte pågår klasskamp underifrån i Sverige; den pågår och utkämpas hela tiden. Det är bara att striden mot nedskärningarna i stadsdelen, mot hyreshöjningarna i bostadsområdet och mot de ständiga försämringarna på arbetsplatsen så sällan ger bild av att vara kopplad till de stora sammanhangen. Medan de stora, pedagogiskt enkla och lättfattade kampfrågorna är svåra att mobilisera kring. Vi informerar oss, men agerar inte.

Detta är en farlig situation, dels för att det passiviserar oss, dels för att bilden av en kamp långt borta är grundfalsk. Sverige må vara lugnt på ytan – med några undantag om året när strejker eller sociala kamper blåser upp – men vår vardagsverklighet är direkt kopplad till den internationella arenan. Allt från hur storkapitalintressen försöker driva på oss antidemokratiska handelsavtal med TTIP till det grekiska och spanska folkets kamp mot trojkans påbud.

När den brittiske anarkisten och rabulisten Ian Bone var i farten under den stora brittiska gruvstrejken 1984-85 förespråkade han i tidningen Classwar att aktivister skulle stödja gruvarbetarna genom att öppna upp ”en andra front” och genom direkta aktioner i exempelvis London, band hans kamrater upp polisresurser som annars skulle ha använts till att slå ned på de strejkande. Även i mindre våldsamma kamper än den brittiska gruvstrejken behövs andra fronter. Den svenska röd-gröna regeringen skulle inte med samma likgiltighet våga låta EU tvinga på Grekland en så genomreaktionär politik om det förekom starka protester på gatorna i Sverige. Att det går visar protesterna mot TTIP på. Europeiska socialdemokrater, som tidigare var helt oreserverat för ett genomdrivande av det transatlantiska handelsavtalet, har nu tvärvänt och ställt upp viktiga krav kring såväl införande av genmanipulerade grödor som inskränkningar av de fackliga rättigheterna. Om de står fast vid sina positioner återstår att se, men utan det kraftiga gräsrotsengagemanget i frågan hade TTIP kanske redan varit en del av vår vardagsverklighet.

Ursprungligen en ledare i tidningen Internationalen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

About these ads