Vem är egentligen extremist?

Så har vi lagt ännu ett Första maj till handlingarna, det hundratjugofemte i raden. Den radikala vänstern visade även i år på imponerande siffror runt om i landet, men ju vackrare parollerna lyser och ramsorna ljuder, ju mörkare framstår vardagen när den återkommer. När det som slappt benämns som ”normaltillståndet” infinner sig. Det som egentligen är ett mer eller mindre förklätt våldsutövande. Byråkratiskt våld mot den som är sjuk eller utsliten. Långsamt våld mot den arbetande kroppen och direkt våld mot den nyanlända flyktingen. Och på detta, våldet i den nära relationen, viskningarna på telefonsvararen och hoten i inkorgen. Våld är vår arvedel, ändå är det alla vi som ifrågasätter ordningen som skall avkrävas avståndstaganden. Ändå är det socialister som skall vakta tungan för att inte stämplas som ”våldsbejakande extremister” och se sig inklämda i samma fack som islamistiska och fascistiska reaktionärer. Centerextremisterna har en väldig våldsarsenal till sitt förfogande, ändå är det de resurssvaga som har bevisbördan på sig.

Expressen debatt (29/4) presenterade fyra nordiska ministrar ett samarbete för att slå ned på och förebygga ”extremism”. Här slår såväl svenska kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke som norske justitieministern och fremskrittspartisten Anders Anundsen fast att ”våra nordiska länder är fria, öppna och demokratiska samhällen och det ska de fortsätta vara. Men de tragiska terrorhandlingarna i Paris och Köpenhamn är dessvärre bara ett av flera exempel på att det finns krafter som tar avstånd från våra grundläggande värderingar. Dessa krafter ska vi bekämpa. Genom att agera kraftfullt mot dem som angriper oss. Men minst lika viktigt, genom att förebygga att det överhuvud taget går så långt.”

Det kan ju tyckas bra att Nordens stater går samman för att förhindra att unga arga män reser utomlands och förstör sina egna och andras liv under svarta ISIS-flagg, men är det inte en fruktansvärd logik som gömmer sig i texten? Varifrån kommer dessa krafter ”som tar avstånd från våra grundläggande värderingar”, om våra egna samhällen nu är så bra? Hur kan ett samhälle agera ”kraftfullt mot dem som angriper oss” och samtidigt vara öppet och fritt? Mellan raderna ligger svaret som nordiska ministrar inte kan nämna; nämligen att all radikalisering – vare sig den är fundamentalistisk eller bottnar i samhällskritik – betraktas som något främmande, något utifrån kommande, något väsensskilt från våra egna samhällen. Så skyddar vi vår öppenhet med gränspolis, vår frihet med övervakningskameror och vår demokrati genom att predika nordisk värdegrund.

Den rådande liberala hegemonin görs neutral genom att stämpla alla avsteg, allt ifrågasättande som farligt och extremt och genom att tvinga ned alla i samma extremistsäck; kurdiska aktivister och wahabiter, kommunister och nazister. Sällan har väl en text som förkunnar så mycket makt och våld använt sig av så neutrala formuleringar.

I själva verket är det den bestående ordningen som är extrem. Vansinnig i sina kontraster och ohållbar i sina motsättningar och motsägelsefullheter. Vi sitter alla i ett skenande tåg där de som tittar ut och får panik stämplas som avvikare. Det är hög tid att slå hål på den uppblåsta självbild som gör det möjligt för makthavare att skjuta ifrån sig ansvaret för en söndrande värld. Slå oss samman i en bred front av partivänstrare, fackföreningskämpar, nedskärningsstoppare, antisexister och antirasister. De kommer kalla oss extremister och lägga pannan i landsfaderligt bekymrade veck, men när vi hörs tillsammans hörs vi högre än Expressen debatt. Då sätter vi dagordningen.

Ursprungligen en ledare i Internationalen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

About these ads