Hög tid att slå tillbaka högern

Debattörer på den socialdemokratiska vänsterkanten pratar ofta om vikten att förskjuta den politiska mitten i Sverige vänsterut. Efter Sverigedemokraternas utspel i tisdags kring vinster i välfärden är det uppenbart att de helt släppt den varken-höger-eller-vänster-populism som präglade propagandan fram till förra mandatperioden för att nu istället satsa allt på att förskjuta mitten högerut.

Med en handlingsförlamad och parlamentariskt bakbunden röd-grön regering var det inte ett helt självklart val. Den som är lite cynisk kan ju misstänka att den socialdemokratiska högerflygeln var ganska nöjd med att begrava vinstfrågan i en långdragen utredningsprocess. Nu blir det istället en stridsfråga mitt i det politiska strålkastarljuset och en fråga där Sverigedemokraterna kunde ha valt att profilera sig som ”det verkliga välfärdspartiet”, men istället väljer att sälla sig till de borgerliga näringslivsfjäskarna.

Eftersom Löfven av allt att döma nöjer sig med att teknokratiskt upprepa ”vi ska både ha valfrihet och ordning och reda” och varken stå på det ena eller det andra benet, så ligger nu bollen hos högern. Det är förstås en enorm frestelse för borgerliga partier vars migrationspolitik redan färgats av Sverigedemokraterna och vars förtroendevalda runt om i landet ofta redan samarbetar eller är högljutt positiva till samarbete med SD. Nu kan de bilda egen majoritet och fälla hela vinstutredningen. SD har visat att de också vill vara näringslivets bästa vän och högern som med Ulf Kristerssons ord inte har några ”synpunkter på att det är Sverigedemokraterna som går in och stödjer” är förstås tacksamma om de kan fortsätta ignorera den folkliga opinionen. Frågan är snarare i hur många frågor de skall ta SD till hjälp samtidigt som de ignorerar den allt större SD-vänliga skaran bland de egna väljarna.

För SD är detta ett politiskt vågspel eftersom partiet står i spagat mellan två väljargrupper som delar synen på flyktingpolitik men som står långt ifrån varandra i välfärdsfrågor. En from förhoppning är att SD nu skrämmer bort de arbetarklassväljare som hittills valt att rösta på Sverigedemokraterna och de tidigare socialdemokratiska väljare som enligt den senaste tidens opinionsundersökning kommer att göra det. Risken är dock uppenbar att den som tagit steget över till att stödja SD är redo att hålla sig fast vid sitt nya politiska projekt genom värre vindlingar än dessa.

Vad som pågår just nu kan tyckas vara parlamentariskt spel men är ett symptom på en mycket allvarlig utveckling. När en facebookgrupp med över fyratusen medlemmar unisont kan hylla den mopedist som körde över en tiggare i Borås då är det krafter i rörelse som är mycket större än ett parlamentariskt rasistparti på egen hand kan styra över, men väl legitimera. Vårt hela gemensamma sociala medvetande befinner sig i hastig förvandling och även om vi på egen hand kan (och bör) äcklas över vilken nivå människor är villiga att sjunka till så är det inte nog.

Vi måste kämpa för en annan social logik om vi skall kunna förändra utveckling­en i riktning från ett samhälls­projekt alltmer baserat på den enskildes fruktan och mot en framtid som byggs med mellanmänsklig tilltro och gemensamma krafter. Ett första steg är att på allvar pressa den politiska mitten vänsterut, inte genom att lita till högersossars plötsliga politiska uppvaknande utan genom att själva mobilisera alla tillgängliga krafter.

Ursprungligen en ledare i Internationalen

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

About these ads

  • Observatör

    ”Efter Sverigedemokraternas utspel i tisdags kring vinster i välfärden är det uppenbart att de helt släppt den varken-höger-eller-vänster-populism som präglade propagandan fram till förra mandatperioden för att nu istället satsa allt på att förskjuta mitten högerut.”

    Var det inte så att SD redan under förra mandatperioden i fyra fall av fem stödde Alliansregeringen? Förvisso målar man ofta sin politik i folkhemsnostalgiska färger men i praktisk politik har det aldrig varit någon tvekan om var på höger-vänsterskalan man står. Utspelet när det gäller vinstfrågan är därför logiskt, vänsterpartiet framstår nu allt mer som förloraren, först accepterar man att frågan begravs i en utredning för att nu få konstatera att det kanske inte ens blir något av denna utredning.

    Sossarna har verkligen målat in sig i ett hörn. Utan lagstiftningsmakten (den innehas av en solid högermajoritet i riksdagen) och med ständiga ”tillkännagivanden”, som man måste ta hänsyn till för att undvika misstroendevotum och regeringskris blir vägen till nästa val en ökenvandring. Möjligheten att föra en egen politik är näst intill omöjlig och att i denna situation för mitten åt vänster finns knappast. Genom Decemberövernskommelsen har sossarna också lovat att inte fälla budgetar för den Alliansregering, som mycket sannolikt kommer att bli resultatet av nästa val.

  • Johan Lundgren

    För att parafrasera Franklin Roosevelt; vi har inget att diskutera utom diskussionen i sig.

    Det är i alla fall vad som jag tycker jag faller in i om jag ska ge mitt perspektiv på hur kampen ska föras. ”Nej, vi borde prata om blaha”.

    Så jag försöker att gå direkt på vad jag tror är de materiella förutsättningarna som gynnar vänstern istället för hur vi beskriver läget. Vänstern tenderar att vilja riva ner gamla ojämlika kollektiva strukturer och bygga upp nya jämlika kollektiva strukturer . Liberaler tenderar att vilja riva ner kollektiva strukturer och bygga upp individuella strukturer vilka oftast degraderas till ojämlika kollektiva strukturer över tid.

    Som jag ser det står det stora avgörandet runt om tiden gynnar kollektiva eller individuella strukturer mer, både i form av tidsandan (som kan påverkas på vissa sätt) och i form av teknik/ekonomi (som kan påverkas på andra sätt).

    I nuläget verkar det som att individuella strukturer är mest gynnade, även de strukturer som vänstern själva värnar om präglas av starkt individfokus, vare sig det är att fritt välja identiteter, att skräddarsy sin konsumtion av media, tjänster och varor, att själv bygga sin vetenskapliga/andliga verklighet, föräldraförsäkringen, etc.

    Alla de ståndpunkterna är bra, men de är inget alternativ till högern utan snarare ett komplement. Det pratas ändlöst om hur vi ska prata så jag går inte in på att bygga upp nästa tidsanda. Däremot kan vi försöka skapa nya tekniska och sociala lösningar som funkar bättre kollektivt än individuellt. Det är vad jag tänker försöka göra.