Idag pläderar Carola Lemne i en debattartikel i DN för osäkra låglönejobb där fackligt inflytande saknas och arbetsvillkoren ofta är urusla. För det är vad Rut-jobb ofta innebär. Det handlar om skitjobb utan trygghet och med totalt beroende av arbetsgivaren. Carola Lemne är chef för storföretagens lobbyorganisation Svenskt Näringsliv och har själv förstås mycket bra betalt och hennes inlaga är ett paradexempel på precis det som Göran Greider skrivit om i en ledare i ETC:
Det finns ingenting som jag blir så misstänksam mot som när människor som har höga löner och trygga jobb – som företagsledare eller riksdagsledamöter – går ut och hyllar otrygga och osäkra jobb med låga löner. I själva verket är det ju så att det genomgående temat hos allt det som kallas höger alltid har varit att lönerna måste sänkas och att det är det som kan skapa de många nya jobben. Den teorin är i grunden felaktig. När efterfrågan i samhället sjunker på grund av låga löner går det ut över hela samhällsekonomin. Idag är det definitivt så, att en större löneandel i den samlade ekonomin i Europa skulle ge fart åt såväl sysselsättning som företagsamhet. Vurmen för så kallade låglönejobb är i själva verket ett komplement till den anti-keynesianska åtstramningspolitik som förs över större delen av västvärlden. Så fort ordet låglönejobb eller skitjobb uttalas borde vi tänka: Aha, ideologer är i arbete!
Den som har haft riktigt dåliga jobb vet hur bottenlöst fel och falskt det är att romantisera sådana arbeten. När folkpartisten Birgitta Ohlson hyllar ”skitjobben” menar hon att de enbart utgör ett första steg in på arbetsmarknaden – sedan kan karriären mot de höga lönerna vidta. Hon har förmodligen svag erfarenhet av vad låglönejobb ofta leder till: att man fastnar i dem, inte orkar med något annat och sliter ut sig i förtid. Problemet är att de som blir kvar i de riktigt dåliga jobben sällan heller gör ”karriär” som politiker, journalist eller författare. De som talar högst om skitjobbens välsignelse blir då istället de framgångsrika människor som en gång, för länge sedan, genomlevde ett heroiskt år på den sunkiga restaurangen eller på städfirman – och sedan lyckligt kan berätta om det. De som är kvar på dessa jobb saknar däremot röst i offentligheten.
[…]
Den borgerliga vurmen för låglönejobb har emellertid ytterligare en dimension: De önskar sig en större sektor av låglönejobb i privat sektor – för att mörka det behov av fler offentliganställda i vård och omsorg som det här samhället behöver mer än något annat. Men i den sektorn är facken starkare, så det gillar man inte. Borgerligheten föredrar billig arbetskraft till privata Rut-tjänster eller restauranganställda, inte minst därför att deras egen livsstil i sista hand gynnas av det.
Att jobba och bli fast i låglöneskitjobb utan inflytande och utan fackföreningar ger inte bättre integration på något sätt. Lemne har förstås fel på den punkten också. Det permanentar istället den klassmässiga segregation som Sverige alltid lidit av och som är en följd av det kapitalistiska systemet. Carola Lemne föreslår dessutom att dessa skitjobb är bra för invandrare och andra som kommer till Sverige. Naturligtvis är det inte så. De hamnar längst ner på samhällsstegen, i praktiken utan några som helst möjligheter att ”klättra”, att få det bättre och integreras. Det är just i den typen av jobb som Lemne pläderar för vi har sett det värsta utnyttjandet av arbetskraft i Sverige. Slavlöner eller inga löner, sexuellt utnyttjande och annat. Hot om utvsining, belsagtagande av pass. Osv. Det visade en artikelserie i DN mycket klart.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Fackligt, Facket, Carola Lemne, Svenskt Näringsliv, DN, ETC, Göran Greider, Skitjobb, Låglönejobb, Invandrare, Fattiga, Överklass, Arbetare, Klass, Arbetarklass, Invandring, Segregation, Samhälle, Politik
Ett svar på “Borgarnas faiblesse för låga löner”
Kommentarer är stängda.