Olle Liljegren-affären – en hanterare och hans metoder

Olle Liljegren-affären handlar om när polismannen Olle Liljegren (O.L.) som hanterare för infiltratören Max Åström åtalades för en lång rad brott. Historien om Olle Liljegren Max Åström (M.Å.) berättas i böckerna Infiltratören av Lasse Wierup och Hanteraren av Dick Sundevall. Följande rekapitulation av Olle Liljegren-affären kommer från ett examensarbete vid juridiska institutionen på Göteborgs universitet (som tagit det från NJA 2006 s. 145).

Bakgrunden till fallet var att en person M.Å. hade blivit påkommen med narkotika och sedermera även vapen. Personen hade då i förhör berättat om sitt samröre med den dåvarande kriminalkommissarien O.L.. M.Å. eller kodnamn ”Assar” var i själva verket en civil infiltratör som under en längre tid arbetat med O.L. i syfte att lagföra kriminella personer och på annat sätt beivra brottslig verksamhet. Under sina operationer hade M.Å. och O.L. bland annat hanterat vapen, narkotika och utfört diverse provokativa åtgärder på sätt som inte kunde anses överensstämma med gällande lagstiftning.

M.Å. kom att dömas i tingsrätten (TR) till 3 års fängelse för grovt narkotikabrott, flera fall av grovt vapenbrott, grovt brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor och ringa dopingbrott. Han överklagade inte domen. Jag kommer inte vidare redogöra för hans ansvar utan konstaterar enbart kort att han döms för brott som inte var relaterade till rollen som infiltratör och är därför inte av något vidare intresse för den rättsliga problematiken med infiltration. Fallet med M.Å. kan dock kanske anses vittna om den restriktivitet man bör använda vid nyttjandet av privatpersoner som infiltratörer och att en relation till en sådan person från polismannens sida måste vara ytterst professionell. Tillförlitligheten hos en person som fortfarande är kriminell bör starkt kunna ifrågasättas och allt för stort ansvar bör enligt min mening främst av säkerhetssynpunkt inte ges till en sådan person.

O.L. stod i tingsrätten (TR) åtalad för brott på inte mindre än 7 olika åtalspunkter: Grovt narkotikabrott, medhjälp till grovt narkotikabrott, medhjälp till försök till grovt narkotika brott, ringa narkotikabrott, grovt tjänstefel, grovt vapenbrott och grovt brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor. Han kom av TR att dömas, mot sitt nekande, på 5 av punkterna; för medhjälp till grovt narkotikabrott, medhjälp till försök till grovt narkotikabrott, grovt vapenbrott, grovt tjänstefel och grovt brott om lagen om brandfarliga och explosiva varor. Straffet blev satt till 4 års fängelse.

Mer konkret dömdes O.L. sammantaget för: att utan tillstånd och utan att upprätta beslagsprotokoll ha innehaft ett flertal olika vapen. Att i samband med otillåtna brottsprovokationer innehaft narkotika och främjat annan narkotikabrottslighet. Att utan att ha rätt därtill hanterat brandfarliga och explosiva varor i form av ett par handgranater, trotyl och ett antal sprängpatroner. Att ha innehaft vapen utan tillstånd och därutöver överlåtit vapnet till en privatperson som saknar tillstånd och gett denne i uppdrag att i sin tur överlåta vapnet till ytterligare en person som saknar tillstånd.

O.L. förnekade brott på alla punkter. Han bestred att han utan rätt därtill hanterat vapen och brandfarliga och explosiva varor, utan att innehavet hade varit sanktionerat av överordnade polischefer. Vissa av vapnen menade han att han aldrig har innehaft och de som han har förfogat över har varit till följd av att han för polismyndighetens räkning har köpt loss dessa från informatörer och att förfogandet således har varit sanktionerat av överordnade polischefer. Anledningen till att inga särskilda beslagsprotokoll hade upprättats uppgav O.L. vara i syfte att skydda informatörerna. Vissa minnesanteckningar hade han dock fört för sin egen skull. O.L. menade även att vissa av vapnen hade han haft rätt att förfoga över eftersom innehavet inte var privat utan i tjänsten och i syfte att provskjuta dessa på ett skjutfält.

Angående att ett vapen hade lämnats över till M.Å. som sedan hade lämnats vidare till en person som inte hade rätt att inneha ett sådant vapen uttalar O.L. att det var av polistaktiska skäl och att förfarandet var sanktionerat av överordnade polischefer. Skälet att ett vapen återlämnades till M.Å. uppgavs vara i syfte att skydda honom som informatör och att det av denna anledning, efter noga överväganden, fattades ett så kallat intermistiskt passivitetsbeslut i ärendet.

Målet överklagades till hovrätten (HovR , där åklagaren yrkade på strängare straff medan O.L. yrkade att åtalet skulle ogillas. Till följd av främst förändrade vittnesuppgifter och att större tilltro inte ansågs kunna fästas vid M.Å:s berättelse ansåg HovR att TR:s domslut skulle ändras och åtalet ogillades i sin helhet.

Av vittnesuppgifterna från högre chefer inom polismyndigheten i Stockholms län framkom det i HovR en del intressanta klargöranden om hur polisens informatörsverksamhet i realiteten fungerar. Under vittnesed uppgav cheferna A.L. och L.J. att det normalt skall föras dokumentation, vanligen i form av beslagsprotokoll, men i undantagsfall kan det dock hända att vapen dokumenteras som ”hittegods”. För att förhindra att information om en operation läcker ut kan polisen i vissa fall anstå med att upprätta ett beslagsprotokoll. Det måste dock i dessa fall reserveras nummer i beslagsliggare och föras särskilda anteckningar.

Det medgavs även att det vid denna tidpunkt var en inom polismyndigheten förekommande metod att köpa vapen från kriminella, i syfte att få bort dessa från marknaden eller för att de skall användas som bevis. Om syftet med ett uppdrag har varit att en informatör skall lämna över ett vapen till polismyndigheten, är det korrekt av hanteraren att ta hand om vapnet. Det medgavs även att man känt till att O.L. förvarade vapen av aktuellt slag i sitt säkerhetsskåp på delgivningssektionen. Det kan i vissa fall finnas utredningstekniska skäl som motiverar att under en kortare tid förvara beslagtagna vapen i ett annat vapenskåp hos polismyndigheten än hos den vanliga vapenhanteraren.

De uppgav att det vid extrema situationer, i enskilda fall, faktiskt kan finnas anledning att frångå polisens normala rutiner. L.J. ansåg det dock ”rent förkastligt” att lämna tillbaka ett vapen till kriminella organisationer och att det finns gränser för att skydda en informatör; ”ändamålet får inte helga medlen”.

Med tanke på de nya uppgifter som framkommit i den muntliga bevisningen fann HovR på de åtalspunkter som rörde innehav och hantering av vapen att det stod klart att de åtgärder O.L. företagit legat inom ramen för hans tjänst som kriminalkommissarie i Stockholms län. Omhändertagande, hantering och förvaring av vapen har varit inom hans tjänst som polisman och han har av denna anledning haft fog för sitt förhållningssätt. Handhavandet får även anses ha ingått som ett led i en, av ledningen för Polismyndigheten i Stockholms län, inte uttryckligen förbjuden arbetsmetod. Innehavet kan därför inte ligga O.L. till last som ett uppsåtligt åsidosättande av sin myndighetsutövning. Trots att HovR fann det grovt oaktsamt att O.L. inte haft anteckningar om beslagtagna vapen lätt tillgängliga för högre chefer, fann domstolen det inte ställt bortom rimligt tvivel att han uppsåtligen underlåtit att upprätta dokumentation.

Åtalen i narkotikadelen och även vissa av vapenbrotten byggde i princip enbart på den utsaga som lämnats av M.Å.. Eftersom hans faktaredogörelse i flertalet fall var direkt felaktig uttalade HovR att hans tillförlighet starkt kunde ifrågasättas. Åklagaren förmådde därmed inte att styrka åtalet i denna del. Riksåklagaren justerade ansvarspåståendet och överklagade ärendet till HD.

Riksåklagaren valde att inte ta upp åtalet i narkotikadelen och inte heller att O.L. underlåtit att upprätta beslagsprotokoll, anmälan eller annan dokumentation, utan fokuserade enbart på O.L:s hantering av vapen och brandfarliga och explosiva varor.

HD klargjorde inledningsvis att det i polisens verksamhet finns stadgat både allmänna och särskilda bestämmelser och föreskrifter, vilka alla polismän i sin tjänsteutövning måste följa. Det finns ingen möjlighet att göra avsteg från dessa regelverk med hänvisning till att det krävs särskilda arbetsmetoder för att bekämpa allvarlig brottslighet. Förekomsten av en internt avvikande praxis kan däremot i vissa fall få betydelse vid bedömningen av frågor om uppsåt och oaktsamhet, det vill säga vid frågor om tjänstefelsansvar.

HD konstaterade att O.L:s handhavande och förvaring av vapen erhållna från informatörer har varit ett led i hans roll som polisman och något straffrättsligt ansvar kan därför inte utkrävas i denna del. HD fann dock att O.L:s förklaring i den andra delen, där han påstått att han medtagit vapen till ett skjutfält för att hålla en skjutövning i syfte om att värva de deltagande som framtida informatörer, var en långsökt konstruktion. Innehavet i denna del ansågs vara för privata ändamål. Det ansågs att O.L. borde insett att han inte kunde inneha vapnen under de aktuella omständigheterna. Han dömdes därför på denna punkt för vapenbrott av normalgraden.

O.L. kom även att dömas för tjänstefel av normalgraden eftersom att han i samband med en polisoperaton överlämnat ett vapen till en informatör som saknat erforderligt tillstånd att inneha ett sådant vapen. Ett sådant förfarande saknar rättsligt stöd och även utifall han haft tillstånd från högre chefer och syftet var att skydda informatören ansåg HD att omständigheterna inte kan rättfärdiga att han vid myndighetsutövning i denna omfattning åsidosatt sin tjänsteuppgift.

Trots att O.L. dömdes på två punkter och att olaga innehav av skjutvapen är ett artbrott, ansågs det finnas skäl mot ett fängelsestraff; brotten bedömdes inte som grova samt att det saknades särskild anledning att frukta att han skulle återfalla i fortsatt brottslighet. Straffet blev av denna anledning villkorlig dom. Straffet förenades inte med böter eftersom O.L. under avsevärd tid varit frihetsberövad i samband med målet mot honom.

I sin bok driver Dick Sundevall teserna att Olle Liljegren arbetat med klartecken från sina chefer, däribland Leif Jennekvist (L.J.) och Carin Götblad samt att Max Åström far med osanning. Boken bygger i huvudsak på Olle Liljegrens version av händelseförloppet och hans version av arbetet med infiltratörer. I Lasse Wierups bok är det istället Max Åströms version vi får ta del av.

Vapenbrottet Liljegren i slutändan fälldes för handlar om att han tog ut ett antal beslagtagna vapen och lät privatpersoner provskjuta med dem. En av dessa personer var programledaren Gry Forsell. Olle Liljegren förlorade jobbet efter att han fällts i HD.

Läs också:

Köp böckerna hos Bokus

Köp böckerna hos Adlibris 

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!

2 svar på “Olle Liljegren-affären – en hanterare och hans metoder”

Kommentarer är stängda.