Operation Räven

I efterspelet av att Olle Liljegren (O.L.) dömts i HD (Olle Liljegren-affären) och att Peter Rätz (P.R). dels blivit avslöjad som en följd av den polisoperation jag här ska beröra och dömts av HovR (Alunda Finans och kodnamn Pia), valde P.R. att gå ut i media och återge lite av sin egen historia som polisens ”hemliga agent” i den undre världen. Detta ledde till en uppmärksammad artikelserie, där det påstods att polisen systematiskt hade lurat domstolar och åklagare genom att ha underlåtit att avslöja omständigheter kring ingripandet som kunde vara av väsentlig betydelse för det framtida avgörandet i målet. Omständigheterna som utelämnats skulle exempelvis ha varit att gripanden föregicks av polisiära provokationer och att informatörer/infiltratörer varit delaktiga vid dessa åtgärder. I princip påstods det att polisen presenterade fingerade händelseförlopp inför rättens aktörer. Tillslaget i Falun som senare kommit att gå under beteckningen ”Operation Räven” beskrivs så här i Expressen några år efter att det ägde rum:

En av de maskerade poliserna smyger fram och slår in dörrutan med en kofot. En kollega kör in handen och låser upp dörren. Ytterligare två pistolbeväpnade poliser rusar in i lägenheten med vapnen sträckta framför sig. I dunklet där inne, utanför kamerans synfält, möter de en man med en revolver i ena handen och en påse ammunition i den andra. Ett pistolskott smäller. Polisen längst fram skjuter varningsskott på så nära håll att sotflagor slår in i revolvermannens nakna överkropp. Mannen kastar sitt vapen och lägger sig ner på golvet. Han ropar att han ger sig. Ytterligare några sekunder senare kommer beskedet i polisradion. ”Det är gripet och klart”. Bara något kvarter bort har livet just rasat samman för en ung kvinnlig civilanställd vid polisen. Hennes kolleger har rammat hennes bil och gripit henne, misstänkt för att ha sålt hemliga uppgifter ur polisens datasystem till grovt kriminella personer.

Då beskrevs det hela som ett lyckat resultat av polisens spaning. I Själva verket var det resultatet av brottsprovoaktion och bevisprovokation med hjälp av en infiltratör, Peter Rätz. Något som avslöjades i Dala-Demokraten av Gubb Jan Stigson några år senare. Så här skriver Expressen om det:

Det är upplösningen på det som internt inom polisen kommer att kallas Operation Räven. I pressen beskrevs gripandena som resultatet av lyckad spaning. Nu berättar för första gången polisens agent Peter Rätz att tillslaget byggde på en provokation. Det var Rätz som på uppdrag av länskriminalen i Stockholm förmådde kvinnan att mot pengar lämna ut det hemliga materialet. Våren 2001 var Peter Rätz känd som hårdför Bandidos-medlem. Han beskriver hur han under en längre tid hade köpt en mängd vapen av en känd kriminell man i Falun – vi kan kalla honom Mats – på uppdrag av länskriminalen och den militära underrättelsetjänsten Must. En dag sa Mats plötsligt att han kunde få fram uppgifter ur polisens allmänna spaningsregister, den så kallade ”Aspen”. – Han frågade om jag trodde att mina chefer i Bandidos var intresserade av det, säger Peter Rätz. Rätz ringde sin hanterare på länskriminalen i Stockholm, nu sparkade kommissarien Olle Liljegren, och rapporterade. – Mats sa att han brukade ta fram informationen från polisen register när han skulle göra affärer med kriminella. Vilka de var och om uppgifterna de lämnat om sig själva stämde, säger Peter Rätz. Liljegren säger till Expressen: – För oss är det ju en mardröm att någon säljer uppgifter ur vårt spaningsregister. Under en längre tid hade det funnits misstankar om läckor från polisen i Dalarna.

Till följd av vad som framkommit om polisens arbetsmetoder i och med åtalen mot O.L. och P.R. valde ChefsJO Mats Melin att utreda ärendet. I denna utredning kom han bland annat att granska två av de operationer som P.R. hade berättat om; Gotlandsärendet och Operation Räven. Texten från ett examensarbete om polisinfiltratörer som gjorts vid Juridiska Institutionen på Göteborgs Universitet.

Operation Räven

Bakgrunden till Operation Räven var att det misstänktes finnas en ”läcka” i polishuset i Falun. En anställd misstänktes för att göra utdrag ur polisens register och sälja till kriminellt belastade personer. Det var O.L. som under våren 2001 hade kontaktat polismyndigheten i Dalarna om detta faktum. Personen togs in till förhör och kom i juni 2001, efter erkännande, att dömas för dataintrång och brott mot tystnadsplikten.

Efter en husrannsakan i samband med rättegången mot O.L. 2004 anträffades material i form av bland annat en promemoria betecknad ”Operation Räven”. Av handlingen framgick att den anställde vid polishuset i Falun eventuellt hade blivit utsatt för en otillåten provokativ åtgärd; detta genom att det fanns uppgifter om att en beställning på registeruppdrag skulle göras i syfte att se om den anställde antog erbjudandet. O.L. hade vid ett möte i april 2001 med säkerhetspolisen, i samband med att misstanke mot den anställde uppkommit, just lyft frågan om att man kunde förmå en informatör att göra en beställning på ett register utdrag. Förslaget avfärdades av säkerhetspolisen med motiveringen att ett sådant förfarande skulle utgöra en otillåten provokativ åtgärd. Vid den efterföljande utredningen uppkom det påståenden om att det varit infiltratören P.R. som gjort beställningar. Den polisanställde erkände även att den sista utlämningen av uppgifter hade gjorts i slutet av maj 2001. O.L. har dock vägrat att uttala sig om händelsen och det gick inte att konkret bevisa att det varit en provokativ åtgärd inblandad. Om en provokativ åtgärd i själva verket har förekommit är detta en omständighet som, i förening med att en infiltratör varit inblandad, inte kommit till åklagarens kännedom och därtill inte presenterats inför rätten.

Kommentarer till polisens handlande

Det stora rättsliga intresset vid en granskning av de båda fallen förefaller vara likartat. Polisen har med stor sannolikhet undanhållit information inför rättens olika aktörer. Följden har blivit att rätten har utrett och dömt efter scenarion som inte speglar verkligheten. I Gotlandsärendet har en person förmodat korrekt blivit dömd för narkotikabrott, men dock felaktigt som köpare av sin egen narkotika. I Operation Räven har eventuellt den anställde vid polishuset i Falun blivit utsatt för en otillåten provokativ åtgärd och skulle beroende på omständigheterna möjligen kunnat undkommit ansvar.

Om man ser lite djupare på omständigheterna i fallen förefaller de dock skilja sig till viss del åt. Den provokativa åtgärd som företogs i Gotlandsärendet var förhoppningsvis en tillåten polisiär åtgärd. Polisen kan agera köpare och sedan gripa personen för innehavet. Anledningen till att inte det verkliga scenariot presenterades inför rätten är troligen enbart för att hålla infiltratören P.R. utanför domstolsprocessen. Eftersom åtgärden förefaller vara tillåten, synes det inte finnas någon annan rimlig förklaring till varför polisen inte skulle återge det verkliga händelseförloppet. Riksåklagaren yttrade när han granskade ärendet att ”han inte kunde se någon rimlig förklaring till polisernas hemlighetsmakeri gentemot åklagare, domstolar och den misstänkte”. Detta eftersom åtgärden föreföll vara i enlighet med gällande lagstiftning. Förklaringen är dock förmodligen att polisen helt enkelt inte ville riskera att ”bränna” sin infiltratör.

Vid Operation Räven förefaller däremot syftet till viss del vara ett annat. Om polisen underlåtit att delge att en infiltratör varit inblandad skulle det förmodligen till viss del kunna bero på att de velat hålla denne utanför en domstolsprocess, men samtidigt i det aktuella ärendet har syftet eventuellt varit att dölja att handlandet skulle riskera att bli bedömt som en otillåten provokativ åtgärd. Beroende på omständigheterna och i vilken mån den anställde har frestats att begå gärningen, förefaller den provokativa åtgärden vara i yttersta gränszonen för vad som är tillåtet.

Fallen visar klart och tydligt på den rättsliga problematik som kan uppstå vid nyttjandet av infiltration som polisiär metod. Trots att det är en grundläggande förutsättning för att rätts säkerheten skall upprätthållas i domstolsprocessen, förefaller polismyndigheten i vissa fall ha underlåtit att presentera all fakta av relevans för målet. Man kan i dessa fall säga att polisen tar på sig rollen som utredare, åklagare och domare. Anledningen kan bland annat tänkas vara att polisen inte vill ”bränna” sina informatörer i en domstolsprocess, samt att personer som med största sannolikhet gjort sig skyldiga till brott inte skall gå fria på grund av att bevis har framkommit på sätt som är på gränsen till vad som är förenligt med gällande lagstiftning. Denna rättsliga problematik förefaller uppstå främst när infiltratören måste agera aktivt, det vill säga i samband med att denne vidtar någon form av provokation. Av denna anledning är det därför av yttersta relevans att i samband med infiltratörsoperationer samtidigt ha en klar bild över vad som är tillåtet vid nyttjandet av provokativa åtgärder.

Hela händelseförloppet beskrivs också i ett examensarbete från den juridiska fakulteten på Lunds Universitet.

Infiltratören kontaktade sin hanterare och återberättade allt i ovanstående. Hanteraren vilken såg allvarligt på den befarade ”läckan” gick enligt egen utsaga vidare till sina chefer vilka sanktionerade en operation. Polisen började därefter att granska K:s, samtalsspecifikationer. Via samtalsspecifikationerna så kunde man urskilja att K, de facto hade kontakt med en civilanställd (P), vid polismyndigheten i Dalarna som hade hög behörighet till hemligstämplat material

Den civile infiltratören vilken för tiden för Operation Räven lyckats infiltrerar MC klubben Bandidos och därtill blivit invigd som fullvärdig medlem, hade genom sina förehavanden kommit i kontakt med en kriminell person (K) vilken luftade ett affärsförslag. K, påstod sig ha en kontakt inom polisen vilken sålde registerutdrag ur polisens allmänna spaningsregister, (ASPEN). K, sade sig köpa registerutdrag inför affärer med för honom okända personer varefter han kunde kontrollera dessa uppgifter mm. K, frågade infiltratören ifall inte MC klubben Bandidos och infiltratören i egenskap av medlem i denna möjligen var intresserad av att köpa registerutdrag.

Hanteraren kontaktade därefter säkerhetspolisen (SÄPO) och underrättade dem om misstankarna mot P. SÄPO började följaktligen att övervaka P:s dator och dennes övriga förehavanden. Det skall nämnas att i detta skede så hade polisen endast bevis om att P, hade kontakt med K. Kommunikationen mellan P, och K, var inte att ses som brottslig utan snarare som högst opassande. SÄPO har i efterhand sagt att de uttryckligen upplyst hanteraren om att denne inte fick be infiltratören att beställa registerutdrag då detta ansågs vara brottsprovokation och något som SÄPO inte ägnade sig åt.SÄPO ville endast övervaka P:s dator och bad hanteraren att höra av sig ifall denne fick information om någon ny beställning.

Det påstås att hanteraren gick tvärt emot SÄPO:s instruktioner och bad infiltratören att företa en beställning om två registerutdrag avseende personer inom Bandidos sfären. Avtalet mellan infiltratören och K, var att infiltratören skulle hämta registerutdragen hemma hos K, vid en bestämd tidpunkt. P, realiserade registerutdragen och skulle inom kort komma att överlämna dem till K. Infiltratören anlände till K:s bostad i förtid och begärde registerutdragen varefter K, sade att P, inte slutat sin arbetsdag och K, bad infiltratören att återkomma lite senare. Infiltratören visste att P, inte hade slutat att arbeta men anlände i förtid så att K, inte skulle misstänka honom i samband med gripandet. När P, överlämnade registerutdragen hos K, greps de två.

Under utredningen mot P, så erkände denne till att ha gjort utdrag ur ASPEN och sålt dessa till K. Liksom i Gotlandsärendet så kände åklagare, domstol och försvarare inte till omständigheterna bakom polisens tillslag. Ovanstående parter var därtill ovetandes om att registerutdragen hade företagits med anledning av en beställning som genomfört på order av en polisman. Nyss nämnda framkom inte heller vid rättegången mot P.

Hanteraren kom att misstänktas för grovt tjänstefel då information om att en brottsprovokation företagits väl framkom, men förundersökningen lades sedermera ned. Infiltratörens täckmantel röjdes inte under operationen eller det rättsliga efterspelet.

Som ren kuriosa skall det även nämnas att det var infiltratören som hämtade K, utanför anstaltsgrindarna efter att denne avtjänat sitt straff. K, hade således ingen aning om att infiltratören samarbetade med polisen.

Det framstår vid en läsning som om flera inblandade personer i detta ärende, både bland de dömda och gripna men även bland poliser känner sig lurade. Det finns anledning att tro att om ingen infiltratör använts i sammanhanget, om ingen olaglig brottsprovoaktion använts så hade gripandet aldrig ägt rum och de aktuella brotten aldrig begåtts. Å andra sidan hade då den kvinnliga civilanställde personen vid polisen i Falun kunnat fortsätta med att sälja uppgifter till kriminella. För det verkar ju otvivelaktigt som om detta inte var enda gången sådant förekommit. En inblandad utredare har i all fall uttryckt ett starkt missnöje med hur det hela gick till:

Sohlberg förde utredningen till åtal och dom. I eftertankens ljus kan han tycka att det kanske gick för lätt. Sedan han fått sanningen klart för sig är han mycket kritisk:

– Hade jag fått veta sanningen hade jag agerat på ett helt annat sätt. Då hade jag tagit reda på den riktiga bakgrunden. Vilka kunskaper som fanns om de misstänkta och vad de misstänkte för. Då hade jag krävt underlag för beslut. Jag hade aldrig accepterat en ren brottsprovokation, säger Sohlberg.

Det var exakt vad det handlade om. Utdragen som kvinnan sålde var beställda av mannen som av polisen fått kodnamnet ”Pia”. Betald av polisen bad han mellanhanden Olof (fingerat) övertala kvinnan att begå de brott hon senare dömdes för.

– Jag ifrågasätter om inte det här egentligen är grund för straffrihet, säger Olle Sohlberg idag.

Poliskvinnan fick villkorlig dom och samhällstjänst. Hon sparkades från jobbet. Mellanhanden Olof fick ett års fängelse anstiftan till hennes brott, för grovt vapenbrott och för innehav av 43 gram amfetamin. Idag hävdar Olof att han fått både vapen och narkotika av agenten ”Pia” strax innan tillslaget.

En internutredning försökte få fram bevis för att det gått till så, men har lagts ner.

– Jag har till och med sett planen över hur aktionen skulle gå till. Den visades för mig när jag förhördes av interutredarna när det här kommit fram. Exakt hur den såg ut minns jag inte idag, säger Sohlberg.

Planen var döpt till ”Operation Räven”. Sedan den avslutats fick agenten ”Pia” 49000 kronor i gratifikation från polisen.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!