Är det ”hat mot förorten” att kritisera reaktionära idéer?

Jag har skrivit flera gånger både om synen på ”mångkultur” och om synen på de områden vi kallar ”förorten”. Att jag sätter citationstecken runt ordet ”förort” beror på det faktum att det alltid är underförstått att det bara är vissa typer av de områden som inte ligger i städernas centrum som kallas förorter. Områden som Bromma, Danderyd eller Sunnersta (här i Uppsala) brukar inte räknas dit. Därför är begreppet knepigt.

När Johanna Langhorst kom ut med sin bok Förortshat – som alltså kritiserar demoniseringen av visa förorter – skrev jag en recension om den. Den var i huvudsak positiv men med en del kritiska synpunkter. Jag har också tidigare skrivit om min gamla hemort Husby i Stockholm som nu åter varit aktuell i medierna.

Jag säger detta som inledning för att lite grann direkt visa var jag står och åtminstone inte bli uppfattad som en ”förortshatare”.

Nu har det under en tid åter förts en diskussion i medierna om ”förorten”. Den drogs igång genom ett debattinlägg av Zeliha Dagli från Husby. Hon ville uppmärksamma de reaktionära fundamentalisternas ökade lokala inflytande. Ja, inte bara inflytande utan också deras makt över många människor och deras förmåga att begränsa även dem som inte vill följa deras påbud. Vänsterpartisten Amineh Kakabaveh tog också upp denna diskussion med ett inlägg i Expressen.

Några som däremot inte är överens om beskrivningen av dessa problem är miljöpartisten Manijeh Mehdiyar och Maimuna Abdullahi, medlem i Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén. I ett mycket häftigt inlägg i Expressen kallar de detta för ”en mobiliserad hatkampanj mot Sveriges förorter”.

Det som Zeliha Dagli och andra beskriver utifrån egna upplevelser kallar Mehdiyar och Abdullahi för ”stereotypa föreställningar” om kvinnoförtrycket. Men Zelihas artikel innehåller inte några stereotypa föreställningar. Hon beskriver hur hon känner att hennes liv begränsas alltmer genom ett ökat inflytande för reaktionära fundamentalister i lokalsamhället. Det är sorgligt att Mehdiyar och Abdullahi inte kan leva sig in i detta.

Vidare menar de att den här typen av uppmärksamhet och kritik ”bidrar till att cementera rasism och strukturell diskriminering”. ”Fördomarna och islamofobin förstärks när segregation och patriarkala strukturer reduceras till enbart en fråga om hederskultur”.

Det är allvarliga anklagelser. Men är de sanna? Som jag visade inledningsvis genom att hänvisa till min recension av boken Förortshat så tycker jag att det är viktigt att bekämpa demoniseringen av förorten. Den demoniseringen sker ofta genom ytlig sensationsjournalistik och är en del av ett sorts förakt uppifrån som finns på många områden i samhället. Och visst är det svårt när debatten hamnar i media, med deras behov av förenklingar och sensation. Men vi kan inte bemöta den ensidigt negativa bild som ofta sprids i media med osanningar. Vi vinner inte på att romantisera – som ibland sker – men inte heller på att dölja faktiska problem. Istället måste vi visa på motsättningar som finns där såväl som på andra ställen i samhället. Jag skrev om detta i ett blogginlägg för två år sedan där jag försökte förklara vad jag menade med ett ”mångkulturellt samhälle” och varför jag var för det:

Ett sådant synsätt innebär inte att ge upp det man tror på. Att inom demokratin och inom och emellan kulturer kämpa för detta och mot andra idéer som man är emot oavsett om de klär sig i kulturell skrud.

Och i en kommentar till en artikel av Daniel Pool – som uppmärksammade utbredningen av reaktionära fundamentalisters åsikter i Sverige – skrev jag:

Alla sorters reaktionära idéer, rasism (i alla dess former), homofobi, antidemokratiska uppfattningar och så vidare måste alltid bemötas oavsett från vilka de kommer. De reaktionära muslimska grupperna har inte något stort inflytande inom etablerade media eller inom politiken, eller för den delen bland de flesta muslimer. Men det inflytande de har och försöker skaffa sig utanför dessa sfärer, t.ex. i en del förortsområden, ska inte underskattas, eller stå obemött.

Jag tror alltså att det är mycket viktigt – men däremot inte lätt – att både uppmärksamma, erkänna existensen av och bekämpa de fästen för reaktionära idéer som finns i en del förortsområden.

Men Mehdiyar och Abdullahi vill inte delta i en sådan kamp. De menar att sådant som homofobi, patriarkala strukturer och antisemitism (bara) är ”allmängiltiga samhällsfenomen” och förekommer ”i alla sociala miljöer”. De ger dessutom en nidbild av sina debattmotståndare när de skriver att de bara vill koppla ihop sådana fenomen med  skäggiga (muslimska) män och hederkulturer. Det är ju en uppenbart osann beskrivning av t.ex. Amineh Kakabavehs åsikter.

Men frågan som måste ställas till Mehdiyar och Abdullahi är varför de inte vill bedriva denna kamp mot allmängiltiga samhällsfenomen – som förvisso förekommer i alla sociala miljöer – överallt i hela samhället, även i vissa förortsområden. När det gäller dessa förortsområden talar de bara om det som ”ett fenomen hos ett fåtal personer”. Den formuleringen uttrycker, tror jag, en grov underskattning av problemen. Men vad de framförallt missar är att det i förorten precis som överallt annars handlar om makt, makt att förtrycka. Motståndarna behöver beskrivas för att kunna bekämpas. Där som överallt annars i samhället och världen.

Anders Fraurud, Pepprat Rödgrönt

Ett inlägg ursprungligen publicerat på bloggen Pepprat Rödgrönt.

Intressant?
Mer: Flamman, Dagens Samhälle, GP, Röda Malmö, ETC1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders Fraurud on Patreon!
Become a patron at Patreon!