Ett demokratiskt alternativ för ett sjunkande Europa?

När sovjetiska stridsvagnar rullade in i Budapest 1956 sporrades motståndet av tron på att väst skulle ingripa till försvar för den nyvunna ungerska demokratin (inte minst eftersom CIA-styrda Radio Free Europe lovade ett NATO-ingripande). Precis som ungrarna den gången tvingades erfara Västeuropas bristande tro på de ideal de sade sig representera står nu det grekiska folket inför hela eurozonens fruktan för verklig demokrati. Försvaret av de europeiska värdena har sedan länge lämnat den politiska dagordningen.

Det är förstås ett kreativt urval av vad som kan sägas vara de europeiska värdena. Kontinenten har som bekant givit upphov till lika många globala plågor, som den stått för demokrati och progressivitet. Ändå finns det en djup giltighet i det tal om Grekland som försvarare av det gemensamma demokratiska Europa som vi kunnat höra från Syriza sedan förra söndagens valseger. Hur sömlöst gick inte Europa från att vara demokratins och välfärdsreformernas kontinent till att styras av överstatliga byråkrater och storföretag? Det en gång så stolt liberala medieetablissemanget ser idag på folkomröstningar med i bästa fall bekymrade pannveck, i värsta fall rent förakt. Länder kan numera styras av teknokrater tillsatta ovanifrån och för detta mötas av glada tillrop om ansvarstagande från ledarsidor kontinenten över. Martin Schulz, EU-parlamentets ordförande och representant för en helt rotlös europeisk socialdemokrati, förespråkade innan det grekiska valet helt öppet regeringen Tsipras avgång och tillsättandet av en teknokrat­regering.

Samtidigt tycks unionens tidigare så självsäkra ledare nu vackla. Att grexit förelåg som ett verkligt alternativ tycks inte tidigare ha förespeglat dem och till och med Europeiska kommissionens mörkblå ordförande, Jean-Claude Juncker, har luftat behovet att sänka den egna svansföringen en aning. Ingen vet vilka kedjereaktioner som är på väg att sättas igång. Men mot dem som fruktar att en grexit kan kosta hela EU-zonen lika mycket som det kan kosta grekerna själva står en majoritet för den fortsatta alternativlösheten.

Grekland visar nu på ett annat öde än den allhärskande marknadens. Det finns ett alternativt Europa bakom åtstramningsmurarna och om Grekland tillåts sköta sina egna affärer finns den reella möjligheten att de går i bräschen för en helt ny politisk dagordning. EU-eliten är beredd att slita Europa i stycken för att få igenom sin vilja; det finns inget alternativ – det får inte finnas några alternativ.
Det europeiska etablissemanget tycks inte redo att inse vad som står på spel och det alternativa Europas krafter är ännu inte starka nog att utgöra några starka allierade. Detta lämnar Grekland i en oerhört besvärlig sits. Kanske måste landet lämna Eurons sociala slukhål för ett öde utanför den gemensamma valutan. I så fall står det klart bortom alla tvivel att en grexit tvångsframkallades av en ideologiskt bankrutt ekonomisk elit.

I väntan på att fler progressiva rörelser skall ta ansvaret och makten över sina länders förödda ekonomier står Grekland i allt väsentligt ensamt. Inga metoder att vinna tid och resurser kan i ett sådant läge dömas allt för hårt.

Ursprungligen en ledare i Internationalen, måhända redan lite överspelad av det snabba händelseförloppet i Grekland.

Socialistiska Partiets sommarläger 18-23 juli finns det möjlighet att diskutera Grekland med en en person från Syrizas centralkommitté. Ta chansen, anmäl dig.

Intressant?
Mer: Socialistiska Partiet,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

About these ads

  • Observatör

    ”Grekland visar nu på ett annat öde än den allhärskande marknadens. Det finns ett alternativt Europa bakom åtstramningsmurarna och om Grekland tillåts sköta sina egna affärer finns den reella möjligheten att de går i bräschen för en helt ny politisk dagordning.”

    Efter förra veckans folkomröstning fanns det möjligen – åtminstone hos delar av det grekiska folket – ett hopp en alternativ utveckling. Efter nattens omröstning i grekiska parlamentet släcktes detta hopp. Grekland är åter inordnat i valutaunionens trånga fålla. Åter är ”ordning i ledet”, tillskyndarna av Euro och EU kan dra en lättnadens suck och Tsipras kan åka till Bryssel för att framför fotoblixtarna ”le i kapp” med andra EU-ledare.

    Syriza drev genom naivitet, oskicklighet och oerfarenhet blandad med brist på politisk fingertoppskänsla Grekland in i en totalt okontrollerbar situation. En situation där det inte längre fanns några alternativ – dörren för att på ett ordnat sätt lämna valutaunionen stängdes för flera månader sedan. I slutändan, då ECB visade att man menade allvar med att inte förse grekiska banker med mer pengar och då allt fler EU-ledare lät förstå att ”Grexit” var långt ifrån ett tomt hot, fanns ingen annan möjlighet än att acceptera ett åtgärdsprogram i linje med det av folkomröstningen förkastade förslaget.

    Med ett förslag bl.a. innefattande privatiseringar av infrastruktur (som på de flesta andra håll där de prövats visat sig vara mindre lyckade) tvingas man till och med ta till rent nyliberala verktyg för att tillfredsställa långivarna. Med detta och andra exempel har Syrizas och Tsipras förtroende kraftigt skadats. Hur Tsipras politiskt skall kunna överleva efter detta är en gåta. Risken för att Syriza kommer att bli en politisk dagslända är uppenbar.