Operation Gödselstack

Del 6 av 8 i serien Inflitratörer

Hösten 2005 försvann 44-åriga Maud Johansson. Polisen misstänkte ganska snart en då 47-årig man för att ha mördat henne, men kroppen kunde inte hittas. I det läget tog polisen hjälp av en civil infiltratör för att provocera fram ett utpekande av var kroppen kunde återfinnas. Dessutom uppträdde några poliser som torpeder för en ”rysk maffiagrupp” med hälp av falska identiteter, så kallade kvalificerade skyddsidentiteter. Polisoperationen kallas i det som skrivits om den oftast för ”Operation Gödselstack” men i media kallas den också för ”Handyman”. Mannen anhölls slutligen för mord år 2010 efter att kroppen hittats. När domen föll var han 52 år gammal.

Så här beskrivs det hela i en rapport från Linnéuniversitetet om polisens arbete med informatörer och infiltratörer:

En man (X) och en kvinna (Y), inledde en vänskapsrelation under okänd period av 2000-talet. Båda hade extensiva och dokumenterade missbruksproblem, mannen hade dessutom avtjänat ett fängelsestraff för narkotikabrott och fortsatte med att både missbruka och sälja narkotika efter sin frigivning. Vänskapsrelationen dem emellan övergick sedermera till ett sexuellt förhållande. Kvinnan som vid tiden saknade fast bostad bodde huvudsakligen hos sin syster.

Fredagen den 7 oktober 2005 så skulle Y, hälsa på X, i dennes bostad. Den 18 oktober 2005 så anmäldes Y, som försvunnen hos polisen. Systern till Y, vilken tillika var den som anmält Y:s försvinnande hade inte hört av sin syster sedan den 7 oktober då denne enligt uppgift skulle hälsa på X. Med anledning av anmälan så inledde polisen en utredning beträffande försvinnandet. Y:s telefon hade senast använts under natten till den 11 oktober därtill var henens bankkonto orört. Med anledning av ovanstående så antogs att ett brott låg bakom Y:s försvinnande.

Den 25 oktober häktades X, som skäligen misstänkt för mord. Häktningsbeslutet hävdes av åklagaren den 1 november och den 16 juni 2006 lades förundersökning ned mot, X. Sökandet efter Y, fortsatte dock i såväl vattendrag som på land i bebyggelsen kring X, bostad. Under november 2007 genomfördes en slamsugning av en avloppsbrunn i anslutning till den fastighet i vilken X, bodde. Slamsugningen resulterade i att ett paket anträffades vilket innehöll Y:s; glasögon, mobiltelefon och ringar. X, anhölls på nytt den 29 januari 2008 men släpptes ett par dagar senare. Polisen var övertygade om att X, var skyldig till Y:s försvinnande och var därtill övertygade om han hade bragt henne om livet. X, var alltjämte att ses på som huvudmisstänkt. Under våren 2010 så vände sig Polismyndigheten i Östergötland till Rikskriminalpolisen med begäran om stöd genom bevisprovokation. En plan utarbetades enligt vilken X, skulle provoceras till att för en av Rikskriminalpolisens infiltratörer vid namn ”Mike”, berätta var Y:s kropp befann sig.

Infiltratören Mike gjorde sig till vän med X, och utan att säga det rakt ut så skapade Mike en bild av sig själv som medlem av ett hårdfört kriminellt gäng. Mikes kroppsspråk, fysiska attribut, jargong och språkbruk var i enlighet med den stereotypa bild som gemene man har av en kriminell. Mike vilseledde och manipulerade X, och fick denne att tro att Y, hade
tecknat en förmånlig livförsäkring vilken kunde lösas ut efter dennes död. En fundamental förutsättning för att försäkringsbeloppet skulle utbetalas var dock att försäkringsbolaget kunde fastställa att Y, verkligen avlidit och att denne inte undanhöll sig på frivillig grund.

Mike hävdade att en kriminell gruppering stod som förmånstagare till försäkringen vilka var angelägna om att kroppen återfanns. Mike beskrev hur den kriminella grupperingen utgjordes av råbarkade personer ifrån det forna östblocket. Mike poängterade att ovanstående grupp var fast beslutna i att återfinna Y:s kropp och att X, hade ådragit dessa intresse, varefter denne kunde förvänta sig att dessa var i stånd med att kontakta honom.

Med ”kontakta honom” åsyftades inte juridiska och civiliserad diskussioner utan snarare diskussioner vilka kunde komma att innebära otrevligheter av oanad natur. Mike poängterade att X, hade att göra med ”Ryssar och Tjetjener” vilka inte drog sig för att komma hem till X och ”röja”. Mike förklarade att han som vän till X, hade åtagit sig uppdraget att tala med honom för ovanstående grupperings räkning. Således kunde X, finna en säker och diskret kommunikationskanal i Mike. Därtill så skulle X, få 75.000kr i belöning om denne utpekade den plats där Y:s kropp kunde återfinnas. X, upplyste Mike om att han inte hade några upplysningar i sakfrågan.

I ett försök till att öka trycket på X, så kontaktades han av ett par andra ”öststatsmedborgare” (även de var poliser) varav en gick under namnet ”Ryssen”. Ryssen som ”inte” kunde tala svenska utan kommunicerad på knagglig tyska i kombination med vilda gestikuleringar överlämnade en lapp till X, med ett telefonnummer på. X, uppmanades att återkomma på det angivna numret med upplysningar om var Y:s kropp kunde återfinnas. Ryssen erbjöd nu 100.000kr i utbyte mot information vilken resulterade i attY:s kropp anträffades.

Efter alla påtryckningar som X utsattes för så utpekade han slutligen den plats där Y:s kropp låg begravd. X, tog till en början även på sig ansvaret för gärningen. Han ändrade dock sin inställning inför tingsrättsförhandlingen varefter han förklarade sitt erkännande med att han var påverkad av amfetamin samtidigt som han stod under ett överhängande hot från ”öststatsmaffian”, vilken i hans mening inte skydde några medel i jakten på
försäkringspengarna. Han sade sig ha erkänt ovanstående gärning då han var rädd för ”Ryssen” m.fl.

I HD så vidhöll X att han inte bragt Y om livet, utan att detta gjorts av hans narkotikaleverantör efter att Y stulit amfetamin till ett värde av 60.000kr vilket X, hade köpt på kredit. Anledningen till att X, visste var kroppen var gömd grundades i att han bevittnat Y:s död och ”begravning”.

HD anförde att straffvärdet för den handling som X, gjort sig skyldig till i normalfallet uppgick till 10 års fängelse. Med beaktande av infiltrationsoperationens natur, de otillbörliga påtryckningarna (Ryssen, öststatsmaffian och de outtalade våldsanspelningarna mm som de polisiära infiltratörerna uttalat) och vid ett parallellt beaktande av de brott mot
Europakonventionen som infiltrationsoperationen faktiskt inneburit, nedsattes strafftiden med 3 år. X, dömdes således för mord till 7 års fängelse.

Värt att nämna är att hovrätten ansåg att de kontakter som polisens infiltratörer haft med X, var att likställas med ett polisförhör varpå X, även var att ses på som skäligen misstänkt och således part i målet. Att polisen företagit dolda förhör med X, hade således kränkt hans rätt till en försvarareunder pågående förhör, vilket i förlängning delvis hade kränkt hans rätt till en rättvis rättegång.

HD bedömda alltså att polisen förfarande i fallet inte var acceptabelt. Straffet för den då 52-årige mannen sänktes därför.

Två av de poliser som agerade som företrädare för en ”rysk maffiagrupp” uppträdde med namnen Marcus Hammar och Gunnar Hagman. Detta vara helt fiktiva identiteter, så kallade skyddsidentiteter, som enligt reglerna skulle ha avregistrerats och upphört efter att de avslöjats i samband med rättegången där de tvingades vittna:

Grundregeln är att polisens ”kvalificerade skydds-identiteter” ska avregistreras och offentliggöras när de är obrukbara.

Metro kan dock visa att man hellre låter dem emigrera utomlands.
–?Det är inte bra. Det ska inte ligga en massa skydds-identiteter och skvalpa i systemet år ut och år in. De ska ”dödas” så snart det är möjligt. Annars finns det risk för missbruk och för att de hamnar i händerna på fel personer, säger en källa med god insyn i verksamheten som dock understryker att det ofta kan finnas goda skäl att avvakta ”ett tag”.

–?Att du har lyckats spåra dem utomlands är bara ett bevis för att systemet fungerar. Det är precis den typen av ”dead-ends” som är tanken när man väljer att låta legender leva vidare ett tag.
Redan under lagstiftningsarbetet varnade justitiekanslern och justitieombudsmannen för just risken med att polisens skydds-identiteter skulle kunna missbrukas i till exempel affärssammanhang. Lagen är därför utformad så att antalet aktiva skyddsidentiteter ska minimeras.

Det finns dock laglig möjlighet att låta dem ”leva kvar” även efter det att de har avslutats om det anses vara nödvändigt – någonting som svenska myndigheter utnyttjar maximalt.
–?Hittills har ingen av polisens före detta skyddsidentiteter avregistrerats ur folkbokföringen eller offentliggjorts som skyddsidentiteter, säger Eva Melander-Tell som är kanslichef på Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, den myndighet som fattar beslut i sådana här frågor.
Nämnden vill inte gå närmare in på varför det är så men bekräftar att Marcus Hammar och Gunnar Hagman är två av de skydds-identiteter som man har beslutat att återkalla från polisen men ändå ”leva vidare” i systemen.

Identiteterna har emellertid inte avregistrerats. Den fiktive Marcus Hammar flyttade istället till Brasilien där han enligt folkbokföringen fortfarande levde år 2013. Problemet är ju dock att Hammar inte egentligen existerar.

Nu är det enligt en rapport från Säkint (som har hand om översynen av polisen hemliga verksamhet) dock så att alla kvalificerade skyddsidentiteter inte folkbokförs och i rapport menar Säkint att folkbokföring bara bör tas till i begränsad utsträckning och när det inte räcker med pass, id-kort, körkort etc.

Det finns också allvarlig kritik mot polisens användning av skyddsidentiteter:

Kvalificerade skyddsidentiteter får sedan 2006 användas av polisen, Säpo och den militära underrättelsetjänsten när det är nödvändigt i samband med under-cover-expeditioner. Trots protester från bland annat Domstolsverket så beslutade riksdagen till slut att poliser får vittna i domstol under sina skyddsidentiteter. Skarp kritik har också i efterhand framförts från bland annat HD och JO eftersom operationer där skyddsidentiteter har använts har visat sig ”urarta”, varit alltför långtgående och bland annat inneburit brott mot Europakonventionen för mänskliga rättigheter.

Kvalificerade skyddsidentiteter lever alltså i allmänhet kvar efter att de inte längre används av polisen. Exakt hur många skyddsidentiteter det finns registrerade är oklart men det är uppenbart att en del av dessa identiteter kan vara lämpliga när tjallare, civila infiltratörer och avhoppare behöver byta identitet. Det är identiteter som funnits en längre tid och därför har en historia vilket gör dem svårare att avslöja. Just Marcus Hammar och Gunnar Hagman lär väl inte var så lämpliga för detta ändamål då de är kända som skyddsidentiteter om de ens fortfarande existerar.

Kvalificerade skyddsidentiter har en koppling till polisens infiltratörsverksamhet på många sätt. Verksamheten är en del av Sektionen för särskilda insatser (SSI). Allt kring denna verksamhet är mycket hemligt. En tidigare chef på SSI var Tage Åström som figurerade i Olle Liljegren-affären och som varit rådgivare och manusförfattare till produktionen av Johan Falk-filmerna. SSI är förebilden för filmernas GSI. Tage Åström är numera också författare.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Series Navigation<< Heroinaffären på GotlandCH-branden i Gävle >>
About these ads